PRS LoveTooEasy|AlexZz

Lindsey håller tyst, läraren - som förut presenterat sig som Derek Hoechlin - suckar som smått. Lindsey hade till sin lycka fått sitta kvar på sin plats, flickan som satt bredvid henne hade faktiskt blivit lycklig över att se henne där. Lindsey gissar på att det inte är så många som vill sitta där hon sitter. Flickan ifråga heter Mabel Wilkins och tjattrade oavbrutet till läraren kom in i rummet. Det gör inte Lindsey något, om de sköter samtalet slipper hon göra det. Dessutom så hade Mabel pratat på om skolans klubbar och annat. Till exempel fanns det en orkester, som Mabel var med i, som hade brist på violinister, Mabel var en del av redaktionen till skoltidningen som sökte någon som kunde skriva informativa artiklar om skolan, Mabel var också del utav en foto-klubb som sökte medlemmar. Lindsey hade knappt kunnat hålla sig för skratt vid foto-klubbs delen. Det är ju egentligen inte roligt, men Lindsey saknar både kamera och förmågan att kunna hitta fina eller vackra platser att ta ett foto på. Mabel är också en av de som stämde in i skrattet samtidigt som Lindsey är en av få som inte skrattar. Istället lutar hon sig bakåt en smula för att låtsas kunna se vad som står på tavlan.

Läraren struntade förstås i hans fråga, det var så typiskt. Men han var uttråkad efter redan fem minuter in i lektionen.
"Där är Mabel", viskade Sam bredvid honom och pekade i ryggtavlan på tjejen. "Ser ut som om nörden har fått en ny vän till slut."
"Eller så tror hon bara att det är möjligt", flinade han till svar och skrynklade ihop en pappersbit från häftet som han för en gångs skull hade på pulpeten och kastade den i huvudet på Mabel.
Killarna till höger om Chris skrattade lågt och Damon höjde handen i en high five åt honom för den perfekta träffen.

Mabel duckar automatiskt när papperbollen träffar. Lite för sent men, det spelar väl ingen roll när Lindsey fångar upp den innan den åker ned på golvet. Hon lägger ned den i fickan som om ingenting har hänt.
"Det gör inget." Mumlar Mabel och försöker att verka oberörd. "De gör så hela tiden..." Fortsätter hon i samma ton.
"Varför då?" Frågar Lindsey fundersamt.
"Jag är Vänlösa Wilkins, visste inte du det?" Frågar Mabel och verkar faktiskt förvånad.
"Mabel sluta viska! Och.. eh..."
"Lindsey Mercel." Svarar Lindsey som på automatik.
"Ja, Lindsey, viska inte du heller." Hoechlin verkar ha kommit av sig en aning innan han börjar snacka igenom lektionens ämne. Vilket verkar vara att få en så illamående som möjligt med snacket om matomsmältningen.

"Pluggisarna fick visst bannor av läraren, ska ni gå hem och gråta nu?"skrattade Damon med tillgjord bebisröst.
Chris himlade med ögonen åt Damons barnsligheter, han var inte helt mogen själv men det fanns ändå gränser.
Resten av lektionen flöt på som vanligt, lite strul nu som då och tjejerna i mitten till vänster som fnittrade och pekade på killarna längst bak.
Då lektionen äntligen var slut skyndade sig Chris ut ur rummet innan läraren ens hade hunnit berätta läxan.

"Kan du berätta om läxan när vi ses igen? Jag ska lämna tillbaka en sak." Säger Lindsey, som packat ihop sina saker de sista minuterna innan klockan ringt, med ett leende. Egentligen borde hon inte höra det hummande svaret som ska betyda ja eftersom hon redan är utanför rummet. Hon är rätt säker på att det är idioti att följa efter honom, egentligen. Men hon gör det ändå. Det är ovanligt lätt, eller allt är lätt i för sig. Så nu är hon ett par steg bakom honom. Lindsey har inte lektion förrän två timmar och en av de timmarna är någon idiotisk håltimme som troligen ska fyllas med klubbaktivitet eller liknande, andra timmen är lunch. Hon säger ingenting, han får upptäcka henne i sinom tid, eller så får hon återlämna pappret en annan gång.

Chris stannar vid ett par skåp på andra våningen där ett par av hans basketkompisar står, ett gäng fnittrande småtjejer står på andra sidan om korridoren och som vanligt fnittrar de då de får syn på honom. Han ignorerar dem totalt och hälsar istället på sina kompisar.
"Chris!"utbrast en av killarna som hette Victor. "Hörde om slagsmålet imorse, hur gick det?"
"Vad tror du?"FLinade Chris. "Killen fick stryk såklart!"
"Kul grej hördu."
"Råkar du ha stereon med dig som vi brukar ha på träningarna? Jag och Sam har håltimme så vi tänkte fara ner till parken och spela lite basket", frågade Chris. Victor nickade och sträckte över en handstereo åt Chris som hade AUX uttag innan han var tvungen att gå till nästa lektion.

Det är med en sorts glädje som hon lyssnar på vad han talar om. Undrar hur illa det skulle gå för henne om hon "ger" honom pappret tillbaka. Så det glider ned i fickan igen. Det kan också vara för att Lola är längre fram med sina äckligt irriterande små vänner. Lola hade redan varit till sig över att hon haft samma lektion som "Ascoola Chris Dempsey" vilket är varför hon vänder sig om och går tillbaka mot klassrummet. Vem vet? Mabel kanske också har håltimme så hon kan tillbringa tiden med någon istället för att tråka ut sig själv. Det är positivt att ha förmågan till att ha extremt utvecklad känsel, hörsel och egentligen alla sinnen. Förutom den alltför bristfälliga synen som blir knappa vanlig när hon tvingar sig till att använda den. Så hon går inte in i någon. Faktiskt, så är hon bättre på att undvika de som kommer i hennes väg än de som kan se.
"Lindsey!" Utropar Mabels välkända, kanske lite väl välkända, röst från massorna och Lindsey snurrar runt lite innan hon "får syn" på Mabel och vinkar åt henne. Men utan förvarning så kommer Mabel nära och kramar om henne.
"Jag har bara varit borta i maxat tjugo minuter." Svarar Lindsey en aning mumlande.
"Förlåt, förlåt." Svarar Mabel och verkar plötsligt nervös, hennes hjärta dunkar dubbelt så snabbt.
"Inget att oroa sig över." Svarar Lindsey.
"Aja, jag måste rusa. Jag har kemi." Säger Mabel. "Jag berättar om läxan under lunchen, okej?" Frågar hon och Lindsey nickar. "Häftigt, ses!" Fortsätter den andra flickan glatt och springer iväg. Lindsey själv letar sig ut till solen. En ursäkt till att ha solglasögon på sig, och för att hon ska försöka gömma sig för allmänheten under den ensamma timmen.

Sam hade plockat upp stereon och sprungit raka vägen ner till basketplanen vid parken då Chris kommit med förslaget. Själv hade han gått till sitt skåp efter en basketboll innan han gått ut. Väl ute fick han syn på en tjej som varit i deras klass, han hade aldrig sett henne förut och tyckte att det var hans plikt som skolans mest populära att presentera sig.
Han gick fram till tjejen med självsäkra kliv och med basketbollen i handen men var noga med att stanna åtminstone tre meter ifrån henne.
"Var inte du just i samma klass med mig?"frågade han. "Du satt bredvid vänlösa wilkins. Jag är Christoffer Dempsey, men du kan kalla mig Chris."

Lindsey sitter på en bänk, eller det är vad hennes bristfälliga syn och extrema känsla talat om för henne.
"Den här är din." Lindsey sträcker fram pappersbollen mot honom, hon vänder inte ens blicken mot Christoffer och ändå vet hon att armen är riktad rakt mot honom. "Jag har aldrig förstått varför de som finner sig själva överlägsna ser glädje i att ruinera andras liv eller självförtroende. Fast du bryr dig självklart inte, all-star." Fortsätter hon, om han inte tagit den vid det här laget har hon kastat den åt honom... eller på honom. Är det en så stor skillnad egentligen? "Eller föredrar du skolans kung? Min lillasyster brukar referera till dig som det." Fortsätter hon och reser sig med väskan hängandes på axeln.

Chris fångar snabbt pappersbiten och flinar då han märkter att det är den som han hade kastat.
"Så du har hört om mig?"sade han och höjde ögonbrynen. "Det var ju inte speciellt förvånande, men jag har ärligt talat inte hört om dig."
Han struntade i hennes sätt att förklara honom, eller att tilltala honom, han var van vid det här laget att det fanns människor som tyckte så. Men de kände ju honom inte, så varför klandra dem?
"Din lillasyster? är hon en av den så kallade fankedjan som följer efter mig precis överallt?"fråade han sedan.