[PRS] Scorose – Don't be too friendly

Milton McGrath, Slytherins lagkapten gick ut på den stora planen med Scorpius hack i häl. Efter honom kom Albus och resten. Milton gick motvilligt fram till James. Han såg ut som ett monster i Scorpius ögon. Tänderna var sammanbitna och han stirrade hatiskt på Milton. James tog Miltons hand och Milton gjorde en grimas av smärta. Sedan riktades blicken mot Scorpius och han tappade nästan kvasten av förskräckelse.
”Om du så mycket som rör min syster, kommer du önska att du aldrig blivit född!” fräste James och vände på klacken. Han var lagkapten och slagman. Hela hans kropp spändes när han gick. Så ilsken var han, så beredd var han. Så beredd på att krossa Scorpius. Scorpius svalde. Lily som gick alldeles bakom James log ursäktande mot Scorpius. Scorpius vinkade lätt, men lät blicken vandra längs spelarna. Rose. Hon såg inte ens på honom. Trots att hon var hans bästa vän kunde han inte låta det hindra honom.
”Lova att inte bli sur om jag välter ner din syster” flinade Scorpius och knuffade till Albus på axeln.
”Det är James du ska passa dig för.” Han knuffade honom tillbaka. Scorpius skrattade lätt och gjorde sig beredd. Han hoppade upp på kvasten och stirrade in i Lilys gröna ögon. Madam Hooch blåste av och Scorpius susade upp bland molnen på mindre än en sekund. ♥

Hon var nervös. Lily måste ta kvicken. Tänk om hon hade gjort Lily så arg att hon helt tappat fokus. Eller värre - Hämnas på Rose och låta Scorpius ta kvicken. Svisch, och en dunkare sköts igenom målet. Skit. Nu måste hon skärpa sig, inget mer tänkande, bara fokus. Alina kollade på henne med Skärp dig! blicken. Då flög ännu en genom målet.
"Tack" fräste Alina innan hon försvann bort. Då och då såg hon skymtar av Lily och Scorpius. Vad skulle hon göra om Slytherin vann? Gratta Albus och Scorpius när hon innerst inne var skitsur? Hon visste att hon inte var någon vidare bra lögnare. Och eftersom de var hennes bästavänner, skulle de se igenom henne direkt.
"Kom igen" ropade hon till sina lagkamrater, inte för att någon skulle höra eller lägga märket till henne ändå. "Vi tar hem det här, och elevhemsbokalen!" la hon till. Men direkt upptäckte hon hur töntigt och tillgjort det lät. Då slank det igenom en dunkare till.
"Nu skiter det sig" mumlade hon. "Alla kommer hata mig."

Scorpius såg ingen skymt av kvicken. Han undrade var Lily var, om hon åtminstone jagade den.
Den var ljust och solen lyste rakt igenom molnen. Det var omöjligt att se den i det här ljuset. Han flög ner till spelplanen och fick syn på Lily, lika förvirrad.
”Var är du…?” muttrade han, men fick plötsligt syn Rose. Han flinade lite åt henne. Dunkare, efter dunkare flög genom ringarna. Vad var det med henne, idag? Men hans tankar avbröts kvickt av McGraths skrovliga vrålande.
”Vad fan håller du på med, Scorpius? Ta kvicken för helvete, innan Pottertjejen hinner före!” röt han och Scorpius såg sig snabbt omkring. ”DEN FLÖG JU FÖR FAN FRAMFÖR DITT ANSIKTE I FLERA SEKUNDER!” Shit. Han fick syn på kvicken bakom axeln och svischade efter, men Lily hade också fått syn på den. Och jag undrade vad det var med Rosie? tänkte han för sig själv. Nu var han alldeles bakom Lily. Hennes röda hår fladdrade i ansiktet på honom.
”Kom ihåg, om du så mycket som rör mig är du död!” skrattade hon och Scorpius kramade om kvasten för att kunna vika undan.
”Jag behöver inte röra dig, för att vinna, Potter” flinade han och lyckades precis snudda vid kvicken. Jävlar! Kvicken flög åt sidan och så Scorpius. Hela han lutade i svängen. Vinden piskade honom i ansiktet och om det inte hade varit för skyddsglasögonen hade han varit nästa Bloody Mary. Bloody Scorpius. Bloody Quidditch! muttrade han för sig själv. Armen värkte av allt sträckande och han tog ner den för en millisekund, men då hade Lily hunnit ifatt, så han tvingade upp armen igen. På något sätt halkade han till och just då svängde kvicken. Av en ren reflex knöt han ihop handen och fick tag på den. Han höll den. Han kände hur vingarna vecklades in. HAN HADE DEN!
---
Don't judge, jag vet att det blev astöntigt, men vad skulle jag skriva? "Han bara fick den."

Det var jätte bra! Inte alls töntigt. Och det var bra att du skrev det där med alla dunkare som flög igenom ringarna

---

Rose, Scorpius och Albus stod i mitten av dansgolvet. Då och då kom det folk som James, Fred och Victoire och hälsade. Men de försvann förr eller senare. Det bliv tystnad. Rose försökte hopplöst dansa lite lätt till takten, men det blev bara en stel gungning. Albus såg på henne med en dum blick, då slutade hon och återgick till att stå tyst med de andra två. Hon hoppades på att någon skulle komma och rädda henne. Vem som helst! Lily, någon lärare, till och med hennes pappa! Bara någon kunde få bort henne från den pinsamma stunden. Låten stängs av och en popig låt slås på.
"Tänka sig" sa hon tyst. Inte ofta något sådant spelades på Hogwarts. Hon tittade på Scorpius. Han var, hur skulle man förklara... vacker? Han hade sin pappas utseende, eller mer än hans mammas om man säger så. Det ljusa håret, näsan, ögonen. Sedan när hon tittade på Albus, såg hon Harry. De blåa ögonen och det bruna håret. Det var synd att han inte liknade sin mamma, Ginny, mer, då Rose tyckte hon var vackrare än Harry. Då hade Lily tur, hon var lik sin mamma. Låten byttes, en lugn och harmonisk låt sattes på.
"Grattis, igen." Båda killarna ryckte till. Som om de just vaknat. Kanske var de båda i fantasin, precis som Rose?

Jädrar vad många stavfel jag gjorde. xd
Tack så mycket!
Det var bra att du tog med olika personer som det där med:
Grejen är bara att Victoire är född 2000. Om Rose och Scorpius (etc) är födda 2006 och går sitt femte år är Victoire 21.
Det är asskickligt att du skriver, hur hon känner och aa... beskriver.
OBS! Det är bra att du beskriver Albus som Harry, för så är han beskriven. Men Harry har egentligen gröna ögon och svart hår .
–––––
Vad ska jag skriva? Jag fattar inte, vem säger Grattis, eller är det meningen att jag ska avslöja det? :O

Rose säger grattis, de vann ju Quidditchmatchen

Jaha, det var hon. xD
---
"Tack." Scorpius log brett. Tack? Tack! Var det det bästa han kunde komma på? Kom igen, Scorpius dra till med en komplimang. "Detsamma." Klyftigt. "Jag menar..." tänk ut något snabbt nu, för Guds skull! Han kliade sig lite på näsbenet för att få mer tid att tänka. "Du var duktig." Han kände Albus genomträngande blick från höger.
"Sluta gullegulla nu. Vi vann, tack Rose, men vi vann." Scorpius såg tyst på Albus. Han var definitivt inte sig själv. Hade hämnden mot James, stigit honom åt huvudet? Ett benigt litet finger knackade försiktigt på Albus rygg. Han vände sig om. Det var Louisa Hale.
"Vill du dansa?" Hennes glasögon åkte till och med ännu längre ner när hon såg ner i marken. Scorpius såg medlidande på henne. Hoppas hon inte var så tråkig som hon såg ut att vara. Hon bar en röd kjol och en vit skjorta. Hon såg lite ut som en julalf, för öronen stämde nästan in perfekt. Albus svalde och stirrade skräckslaget på Scorpius i hopp om att han skulle rädda honom. Hela han skrek av förtvivlan. Scorpius flinade retsamt åt honom. Inte kan du säga nej! sade blicken han gav honom.
"O-okej... en liten." Louisa sken upp av lycka och drog med Albus en bit ut på dansgolvet, bort från Rose och Scorpius.
Scorpius såg försiktigt upp på Rose. Hon var lika söt som alltid. Håret låg vilt på hennes axlar. Det gillade han. Hon bar en söt, röd liten klänning, som slutade strax ovanför knäna. Den matchade alltför väl hennes hår. Åh, vad hon var vacker, tyckte han. Hennes bleka hud skimrade i de blinkande strålkastarna och fräknarna låg sött på den lilla näsan. Han skymtade lite smink runt de klarblå ögonen. Som om det behövdes. Hela hon lyste. Plötsligt såg de på honom, ögonen. Hastigt vände han bort blicken och kollade ut över alla som dansade.
"Wow..." skrattade han generat, utan att ens kolla på henne. Bara han inte var så röd som han kände sig. "Det är verkligen många." Han vände tillbaka blicken och hoppades innerligt att hon inte märkt hans rodnad. Det blev tyst ett tag och han slickade sig nervöst om läpparna. "V-vill du...?" Han avslutade inte meningen utan sträckte fram handen istället. Han önskade verkligen att hon skulle säga ja, för han stod inte ut med den här hemska tystnaden. Att dansa bort den kunde möjligtvis lugna lite. Då slapp han åtminstone behöva säga något som kunde göra bort honom ännu mer än möjligt.

"V-vill du...?" Han avslutade inte meningen utan sträckte fram handen istället. Han önskade verkligen att hon kunde säga ja, för han stod inte ut med den här hemska tystnaden. Att dansa bort det kunde möjligtvis lugna lite. Hon blev chockad, på ett bra sätt. hade han läst hennes tankar? Visste han att hon tyckte om honom, på det sättet. Eller tyckte han synd om henne, så han frågade för att vara snäll? Eller för att han tidigare såg att hon inte hade någon danstalang och nu ville visa alla vilken tönt hon var? Men han hade inget hotfullt i blicken. Han såg mest nervös ut och det ryckte i hans mungipor. Hon var tvungen att göra något snabbt nu, så han inte drar undan handen. Det fanns ju inte så mycket annat man kunde göra än att lägga handen på hans. Krama om den. Känna värmen från huden. Den var varm, och nästan lite svettig. Men det var säkert hennes med. De rätade till sig och Scorpius lade sin ena hand runt hennes midja och den andra höll han Roses hand i. Hon log nervöst mot Albus som gjorde puss-grimaser där han stod och dansade med Louisa. Hon vände bort huvudet. Vilken barnslig jävel tänkte hon. Hon kunde inte riktigt avgöra vad för slags dans de gjorde. Inte var det någon vals, inte heller tango, varför de nu skulle göra det. Mer som en vågliknande rörelse. Men det var mysigt. Rose vågade inte kolla på Scorpius ansikte. Inte skulle han få se henne såhär- generad och svettig. Vad tänker han på? Tycker han att jag är tjock, runt midjan? Nu är jag bara korkad, såklart inte... eller? tänkte hon.

Rose tränger sig genom folkmassan och ut ur tältet. Få lite frisk luft i lungorna. Och kanske för att tänka. Känslan hon hade när hon dansade med honom, var magisk. Något hon aldrig tidigare känt, eller såklart hade hon tidigare känt av magi. Men detta var en ny slags magi. Någon varm och pirrig magi.
”Vad var det där, då?” Albus kommer ut ur tältet.
”Vad var vad?” Hon vet vad han menade, dansen såklart. Han suckade och kollade på henne med kom igen-blicken. ”Jag vet inte vad du pratar om, Al.” Han gjorde blicken ännu tydligare. ”Jag är seriös.”
”Och det är jag med” sa han. ”Så…” började han långsamt. ”… kan det kanske, bara kanske, vara så att du och Scorp…” Rose flämtade till.
”Du är så barnslig!” Hon slog till honom på överarmen. Han började skratta. ”Ja gud, vad du var seriös då” suckade hon. Han lugnar ner sitt skratt. ”Du vet att jag inte är kär i honom.” Han satte sin hand på hennes axel och klappade försiktigt.
”Det vet vi alla… Eller alltså alla vet att du gillar honom.” Hon hoppar ur sin ställning och slänger ut armarna.
”Va?!”
”Okej, nej. Lugna dig. Det är bara jag som vet. Jag är din bästavän, Rosie, tror du inte att jag känner av några vibbar?” Hon tystnade. Sen nickade hon försiktigt. Hon satte sig ner i det fuktiga gräset, sen han. ”Jag tror han gillar dig med, om du ville veta.” Helt plötsligt fångade han hennes intresse.
”Vaddå? Har han sagt något? Har han pratat om mig? Vad tycker han om...”
”Shh…” han la sitt pekfinger mot sina läppar. ”Du väcker de döva.” Hon började fnittra.
”Okej, det där var faktiskt kul.” De reste sig upp och borstade av eventuellt fastnat gräs. Sen gick de in till festen igen, där Scorpius stod ensam på dansgolvet.

Älskar ditt sista inlägg. Det var nog ditt bästa hittils.
---

Scorpius gick bort från dansgolvet för att ta ett glas bål. Det var varmt, trots att hösten närmade sig. Han fläktade sig lätt med handen och svepte glaset med jordgubbsbål.
Han fick syn på Albus och Rose som kom in i tälten igen. Rose var så vacker. Henens hår var utsläppt och låg vilt på axlarna. Han gillade det så. Hon hade en röd klänning på sig som slutade strax ovanför knäna och han skymtade lite smink runt de klarblå ögonen. Som om det behövdes. Hela hon lyste. Den bleka huden skimrade nästan i takt med de starka, blinkande strålkastarna. Fräknarna låg som strössel på näsan och matchade alltför väl hennes hår. Hon var så vacker, tyckte han.
Han kände sig konstig. Det var som om han ville springa därifrån, ut från tälten och bort från alla. Bort från henne. Han ville få bort den där klumpen i hans mage som bara växte sig större och större för varje sekund som gick. Han ville springa ut, gräva ner sig under en sten och bara stanna där ett tag. Samtidigt ville han gå fram till henne. Krama henne, skratta med henne. Han ville känna den där svaga rosendoften från hennes hår. Han ville allt det där, men istället stod han kvar. Plötsligt mötte hon hans blick. Hon log. Snabbt som ögat kastade Scorpius blicken på något annat. Han såg ut över alla människor. Hugo och Fred spelade trollkarlsschack. June satt i famnen på James, som såg ytterst nöjd ut. Roxanne satt och hånglade med Lorcan, medan Lysander och Lily skrattretande kollade på. Han behövde luft.
”Al!” ropade han och trängde sig igenom folkmassan för att nå fram till sin bästis. Han drog ut honom, en bit bort från dansgolvet. ”Jag känner mig konstig” klagade han.
”Du kan inte känna dig konstig, vi har vunnit!” Scorpius himlade med ögonen och Albus gav sig. ”Så du har äntligen insett dina känslor, Scorp?”
”Va?”
”Rosie” var det enda Albus svarade och log retsamt. Scorpius gnydde lite.
”Tror du någon har smugglat ner en kärleksdryck i mitt glas?” försökte han fastän han själv inte trodde på det. Han kunde inte ha känslor för Rose. Inte hans bästaste bästis, någonsin genom tiderna. Han skulle förstöra allt. Allt!
”Knappast!” fnös Albus och Scorpius bet sig hårt i läppen.
”James kommer döda mig” stammade han och han kände hur han kallsvettades. ”Ron kommer döda mig.” Det fanns bara en sak att göra i det här fallet. ”Al…” Albus vände sig om och Scorpius såg allvarligt på honom. ”Berätta inte för någon! Lova!” Albus tvekade.
”Men det är en sak du b…”
”Lova!” avbröt Scorpius barskt. ”Kom igen, du får inte säga något.”
”Men om du kommer…”
”Nej! Lova bara att du inte säger något, annars kastar jag Imperioförbannelsen över dig.” Albus tystnade.
”Okej, okej! Men du kommer ångr...” mer hann han inte säga förrän Scorpius slog till honom i magen, med armbågen.
”H-hej Rosie” stammade Scorpius fåraktigt där Rose stod framför dem och log.