En våt hallonbåt!

Alla har så awesome mallar... ^w^

(Och jag tänker inte börja... cuz' it's creepy. XD )

Tycker vi gör så att Oscar får börja med sin karaktär Oscar bara för att han kom på ett sådant awesome namn till honom xD

^ Ahkej. I like that logic.

Då tycker jag Oscar får skynda sig hem så han kan börja xD

(Här försvinner man över dagen och när man kommer hem har ni bestämt att jag ska börja skriva. Förståeligt.

Hoppas läsningen blir angenäm osv.)

Den blonda pojken satt och dinglade förstrött med benen från en tunna som stod i en av Londons många gränder. Hans hand kramade hårt kring det vackra fickuret som han alltid bar med sig, det fick honom att tänka på bättre och rikare tider även om hans far, när Oscar varit olydig, slagit honom för att tukta honom, för att förstå att han gjort fel. Trots att han hade växt upp med slag så kunde han inte finna några skäl som var tillräckligt starka för att någon skulle vilja slå sitt barn. Skulle inte en familj älska varandra?
En tung suck undslapp honom då han förstod att även han skulle kunna bära ett anlag för att bli en våldsverkare gentemot sina, om några, framtida barn. Medan han satt där, försjunken i sin egen värld märkte han inte en skugga som hade fått för sig att smyga sig upp till honom.
Helt oförberedd märkte han hur en stor, smutsig hand greppade tag om kedjan till klockan och utan att tänka drog han den flintlåspistol han hade fastsatt i bältet. Mycket snart var den riktad mot mannens panna och luffarens andedräkt slog mot Oscar i stötar, doftande av alkohol.
"Släpp den där eller så ger jag dig ett tredje öga, gubbjävel.", Sade han, med ett bistert ansiktsuttryck. Gubbens andhämtning blev tyngre, hetsigare.
"Du skulle inte våga...", började han innan Oscar avbröt honom.
"Frågan är om du verkligen vill sätta din smala lycka på det och istället kravlar du bort till ditt smutsiga hörn för att invänta ett lättare byte, en obeväpnad människa.", Sade han bara enkelt, tryckte den hårdare mot mannens panna och lossade säkringen. Den smutsiga mannen började kvida innan hans krampaktiga tag kring kedjan lossnade och den yngre pojken såg hur han återigen försvann in i skuggan av Londons många byggnader.
Efter en kort stund, när han antog att mannen var på ett betryggande avstånd, hoppade han ned från tungan och gav från sig en lättad suck. Pistolen säkrades och gled återigen ned i bältet; visst hade den varit laddad denna gången men han hade bara den laddningen kvar och det skulle vara trist att slösa den på en gammal luffare. Denna gången hade han kommit lindrigt undan men nästa gång kanske han inte var lika tursam, varsamt placerade han fickuret i rockens innerficka innan han gick ut ur gränden och in i folkvimlet. Lite förstrött tog han sig en smörgås från en förbipasserande vagn, i och med hans ändå rika klädsel var det inte många som var vaksamma kring honom. Visst var det äldre, ganska slitna kläder under rocken men av just den anledningen höll han rocken i bra förvar och topptrim; detsamma med hans mössa. Bar han en rik fasad så var det sällan människor såg bakom den och fann smutsen bakom.
Trots hans lilla missöde hade dagen börjat bra och med den brödlimpa han hade i hand korsade ännu en av Londons gator, fick tag på en mjölkflaska innan han fortsatte in i en ny gränd; denna något ljusare än den förra.

(asså nu ångrade jag att vi lät Oscar börja för hans grejer är alltid så långa och bra -.-)

Makoto stod lutade emot en vägg i en mörk gränd. Han tog upp en cigarett från fickan och tände den med en tändsticka. Han drog några bloss och kände den lugnande effekten. Han studerade människorna som gick förbi på gatorna, ingen av dem såg på honom och varför skulle de göra det? Han var ingen särskild, han levde på gatan i smutsen, en som man inte ägnade tid åt. Han tittade bort från gatan när en människa stod framför honom.
"Mako" sa pojken och Makoto mindes att han hette George.
"Vad har du till mig?" frågade han rakt ut och pojken räckte fram en börs till honom och Mako log.
"Tack" sa han och gav pojken några mynt. Han gick sedan in i skuggorna hoppade upp till en stege som hängde på väggen för att ta sig till sitt gömställe.

(Eller hur ^^ men Oscar måste avtjäna sitt straff....eller nått xD Färesten har ni inte buga er inför min och Oscars salighet ännu c

Samantha eller Sam som hon nu kallades stod på en gammal trälåda mitt på torget med en massa människor runtomkring sig. Hennes rävröda går lyste i solskenet och hatten gick runt bland människorna. Det var marknadsdag och en trevlig sådan, solen sken och människorna var på givmilt humör. Hennes gröna ögon glittrade okynnigt då hon framförde sina trollkonster framför den beundrande publiken, med jubel och applåder efter vart trick. Hon gick runt bland folket och trollade fram mynt bakom deras öron och trollade ner lite börser och fickur i hennes fickor. Hon var en ficktjuv av klass och en ansedd sådan, särskilt som ingen trodde att det var hon. Hon visst att många ficktjuvar var i farten bland hennes publik och de var de som ofta fick skulden, ingen misstänkte den fräknige glade gossen som kunde trolla så skickligt. Ingen visste vem gossen var, eller var han kom från en dag hade han bara dykt upp och nu var han välkommen till torget var dag såväl marknadsdagar som andra dagar, adeln och annat folk ville roa sig.
Samantha drog upp en herre med plommonstop på huvudet, "Se här gott folk, vad tror ni att denna man har i sina fickor? sa hon och drog fram ett ägg och samtidigt utan att någon märkte det försvann en portmonnä, publiken skrattade och applåderade,
"Nå kvinnor ett riktigt kap inte sant?" sa hon muntert med ett brett flin i det fräkniga ansiktet.

(**
Duger det? För jag är bättre på att niga, tråkigt nog. )

Bloody Anne tar av sig den nu blodiga svarta rocken som en gång tillhört hennes far. Tur för Annabella att svart och blod bara råkar höra så bra ihop med varandra. Ännu ett offer hade slängts ned i floden Themsen i natt. Än en gång hade hon skipat lite mer rättvisa i den här mörka världen. Nu väntade hon på att få höra nyheten som bekräftade att Reuben Ashmores lik blivit funnet någonstans i den långa floden som rinner igenom hela London såvitt Annabella vet. Tortyrkammaren har städats, Annabella har pedantiskt och troligen maniskt torkat bort minsta lilla blodfläck som kommit från Ashmores kropp när Annabella förvisat honom till helvetets portar för att få sona för sina våldsbrott i all evighet. Om bara Annabella kunnat berätta vilken tjänst hon utfört för hans arma fru som dag ut och dag in fått utstå den vidrige mannens ord och slag. Samtidigt så kan hon väl inte göra det, hur mycket fru Ashmore än borde ha hatat sin man så kanske hon ändå sörjer den fruktansvärde mannen som nu, till Annabellas glädje, fått ha audiens hos Satan själv. Det var troligen därför som hon med ovanligt lätt hjärta tog sig ur tortyrkammaren, som just nu såg ut som ett mörkt rum fullt med skåp och några ovanliga bord och dekorationer, och låste den med nyckeln som hon omsorgsfullt knutit fast runt sin hals och gömt under klänningen. Förklädet tvingades hon knyta fast igen på grund av sin slarviga knut sedan innan, sedan tog hon sig bort från kammaren med ett fortfarande glatt humör. Idag har hon inget arbete att gå till, förrän ikväll eftersom hon redan valt ut sitt nästa offer. Även om han inte kommer flyta i Themsen imorgon bitti ska Hugh Wittock få föras till Bloody Annes näste så fort som möjligt, för ärligt talat så kommer han troligen inte vara speciellt svår att få med sig, det tanige benranglet som älskar flaskan mer än han älskar sin fru. Annabella har sett honom, många gånger, när han gladeligen använt slag och aga som metod för att få ut sin ilska när flaskan dragit upp den ur ytan. Hon har sett honom föra andra kvinnor till sin tröskel för att kunna få utlopp för sin lusta och hon har sett hans fru gråta över både slag och svek under den veke mannens styre. Därför ska det bli ett nöje att få ta livet av honom, det kommer bli en glädje för Annabella att se hans livskraft rinna ur honom i takt med att hon visar honom vägen till hans sista vila.

Oscar hade gått ut från den nya, ljusare gränden och ut på ett torg där en stor skara människor hade samlats, samlingspunkten var en rödhårig pojke i hatt som roade människorna med sina konster. Van vid arbetet såg han ett flertal pojkar som sprang runt bland människorna och tog deras börser, däremot såg han något som fick honom att le riktigt stort; samtidigt som den rödhårige pojken fick ett mynt att dyka upp bakom en mans öra såg Oscar hur pojkens hand även hade ryckt åt sig mannens börs.
Fortfarande leende släppte han säkringen på pistolen och lät pekfingret vila, inte mot avtryckare, men mot pistolens sida. Ifall pojken närmade sig och försökte ta något av honom så skulle han skjuta honom i den kroppsdel han kom åt för att sedan sätta dit honom. Han hade inte något emot andra tjuvar men gav tjuvarna sig på honom så var de hans fiender och inte längre kollegor.
Flera av de vuxna människorna tittade ned på hans hand som kramade om pistolen och det roade honom att se deras nervösa, flackande blickar. Han var ingen mördare men han ville inte förlora sina ägodelar eller pengar; ägodelarna påminde honom om sitt förra liv och vad han förlorat medan pengarna var det han behövde för att överleva dagen.
Trots att han kände sig obekväm i närheten av den rödhåriga pojken så måste han medge att han kunde sitt hantverk, under den rikare tiden av sin uppväxt hade han sett ett flertal underhållare och den här ficktjuven hade snappat upp en hel del. För Oscar var det här en otroligt underhållande situation då han, olikt publiken, inte bara begrundade trollkonsterna utan även ficktjuveriet. När man bodde på gatan hjälpte det att ta idéer från andra och ofta behövdes det för att kunna överleva i slutändan. Den enda talang han egentligen hade, till skillnad från andra gatubarn, var att han kunde läsa, skriva och räkna. Denna utbildning hade han erhållit när hans fader fortfarande var i livet.
Medan han begrundade spektaklet såg han ett flertal mer börsar försvinna och när en oförsiktig pojke närmade sig honom, tog Oscar ögonkontakt med honom och sedan riktade han sin blick mot pistolen han hade i handen som för att varna den andre pojken; denne försvann snabbt med svansen mellan benen och sedan dess närmade sig inte någon annan av barnen. Förmodligen var det ett helt gäng som arbetade kring den här folkmassan, tillhörde magikern gänget eller jobbade den pojken själv?

Mako sköt undan draperiet som fungerade som en dörr. Det var inte mycket skydd åt vinden, men i alla fall liten. Han gick fram till fönstergluggen, fönstret var sedan länge försvunnen och Mako gillade det, trotts att det släppte in kylan. Han hade byggt en provisorisk balkong utanför som han nu kröp ut och satte sig på. Han älskade att sitta här och begrunda London ovan ifrån. Trotts att stan var smutsig, fylld av våld, besvikelser och hat så älskade han den. Han njöt av att se den, i alla fall när han var trygg från packet nere på gatorna. Han var en av dem men han uppskattade det inte. Människorna där nere hade tagit hans mor ifrån honom när han varit ung. Sedan hade sjukdomarna tagit hans syster. Han spottade ner på gatan och svor lågt, det var inte ofta men det fanns stunder då han hatade ensamheten. Han vände blicken åt vänster när han hörde applåder. Han såg en folksamling stå samlade runt en pojke med rött hår, tydligen gatuunderhållare. Makoto antog att några av hans pojkar fanns där nere. Det var nästan lustigt hur han hade blivit ledare åt ett gäng helt plötsligt, endast för att han hade varit vänlig emot en av dem. Han tände en ny cigarett och studerade Towern långt borta i fjärran.