[PRS] cikki å Rut Luna c:

"Vad är det...", Ruth hajade till. "Slytherin..."
Hon tittade bakom sig och såg den vackra Slytherineleven.
Hon viftade på fingrarna som hej och fortsatte att fnittra.
Ruth vände på huvudet och hoppade till.
James flinade mot henne.
"Eh, min lektion börjar snart...", sa hon nervöst och sneglade mot Slytherineleverna.
"Klockan två, klockan är halv!", flinade Eline, och Ruth hade aldrig varit så förbluffad. Och förvirrad.
"Perfekt!", sa James och la armen om henne och de gick ned mot vattnet.

Ruth började panikartat rita självporträtt, när den omtalade Sirius Black kom.
"Uhm...", sa han och Ruth reste sig.
"Ruth Anderson.", sa hon, och han pekade slött på hennes papper.
"Vad ritar du?", sa han lite dumt.
"Självporträtt, jag gillar att man kan rita sig vacker när man inte är det."
Han öppnade munnen för att säga något då Eline ropade.
"KOM NU!", Ruth gick därifrån och hon blinkade åt Sirius, men sedan kom Remus och Peter, och hon tittade efter Remus med lite längtan i blicken.

Vi går genom slottet på väg till lektionen. Jag är medveten om att Slytherinaren följde efter oss. Jag tycker det är lite obekvämt att hon följer efter oss.
"Varför är du egentligen ihop med James om du är kär i hans kompis?" Frågar jag Ruth irriterat.
Först svarar hon inte och jag antar att hon själv inte riktigt vet. Vi kommer fram till Spådomssalen och vi klättrar upp för den repstegen som hissats ner.
Vi sätter oss på några puffiga röda sammetskuddar och Läraren Börjar babbla om mars position till Saturnus.

Efter lektionen suckade Ruth.
"Jag kommer snart", sa hon och gick för att möta James, eftersom Eline hade mycket rätt. Hon var ovetande om att hon följde efter.
"Hej James.", sa hon med en allvarlig ton. "Vi måste prata."
James bleknade som att han visste precis, vilket han gjorde.
"Vem är det?", sa han bara.
"Va? Vad spelar det för roll?", svarade Ruth förvånat och hon tittade in i James ögon, som var mörkare än vanligt.
"Vem är det?" upprepade han hans ögon ljusnade inte direkt när hon sa "Remus Lupin".
Men sorgsen ställning gick han därifrån. Samvetet dränkte Ruth och hon stod där och såg ut som en vilsen hund. Tårarna brände bakom ögonlocken.
Varför blev han så ledsen? Är hon så fantastisk?

Jag har hört. Mitt samvete tynger mig när jag kommer fram och lägger min hand på Ruths axel, lite tafatt.
"Var inte ledsen," försöker jag säga men mina ord stockar sig i halsen och blir mer en viskning.
Ruth ser på mig med tårfyllda ögon. Jag hör klockan slå tre slag.
"Kom. Vi måste gå till försvar mot svartkonster lektionen nu..." säger jag.