Hungerspelen - Bara en kan segra

Låter bra *bevakar ihärdigt*
Du skriver väldigt bra, påhittigt och sakligt, kom till Visby fort snälla

Haha, ja jag ska dit imorgon. *håller tummar för att det ska finnas internet där.* Om det inte finns kommer nästa del upp på måndag eller tisdag.

Tja oavsett vad det blir så är det bättre sent än aldrig

Om ni har frågor om novellen är det bara att fråga (eh, ja)
Och om ni skulle kunna tagga någon som kan tänka sig att läsa skulle det vars jättesnällt c:

Ska tagga någon, när jag är inne på IPaden ^^

Yay! Visby hade internet c: Varsågoda, del två.

Kapitel 2: Vänner för alltid?

Jag skakar hand med Seamus, och ganska snart bär det av mot det lilla huset där vi ska få ta adjö av våra anhöriga. En fredsväktare leder in mig i ett grått fult rum med en stol och ett fönster. Utan att argumentera sätter jag mig ner när han riktar sitt finger mot pallen. Han lämnar rummet och stänger dörren efter sig. Plötsligt blir allt väldigt tyst. Efter en minut eller så öppnas dörren igen och moster rusar in. Hela min uppväxt har det känts som om hon inte riktigt brytt sig om mig, inte sen mina föräldrar dog och hon tvingades på ansvaret, men jag antar att så inte var fallet. Hon omfamnar mig och håller om mig en lång stund. Hon gråter inte, men är som jag väldigt ledsen inombords. Det märks.

”...Du-du...” Hon verkar inte riktigt förstå vad hon ska säga. ”Ta hand om dig.”
Ta hand om dig. Tja, jag hade nog inte väntat mig något mer från hennes sida. Men det är okej. Jag förstår vad hon vill säga.
”Jag kommer sakna dig.” säger jag bara och gör en nick. Jag önskar nästan att vi haft mer kontakt under min barndom, det mesta hon sa till mig vad meningar som: Maten är klar. Gör disken. Godnatt. Godmorgon. Gå till skolan. Var har du varit? Tvätta dig, du stinker.


Efter ungefär 30 sekunder av pinsam tystnad öppnas dörren och hon måste lämna rummet. Vi säger hejdå. Lite senare kommer Kates in, som jag hoppats. Hon kramar mig också och säger med gråt i rösten:
”Dem får inte göra så här, det är inte rättvist... Du är smart, eller hur? Du kan vinna... Du kan klättra i träd... Åh, dem får inte ta dig!”
Jag är längre än henne så jag lägger min hand om hennes huvud och drar henne intill mig som ett litet barn man ska trösta.
”Shh... Det är okej.”
”Lova att du försöker vinna, du kan vinna! Teama upp med en stark person, få sponsorerna att gilla dig, gör vad än som krävs. Jag lovar att titta.” hon snyftar till.
”Jag lovar.” säger jag för att lugna henne. Men jag är inte riktigt säker på att jag vill att hon ska titta. Om ingen tittar har de inget spel, eller hur?

”Vänner för alltid?” säger jag och håller upp knogen.
”För alltid.” säger hon och ger mig en ’brofist’ såsom vi brukar göra på skoj. Vi ler båda lite och sedan kommer fredsväktaren för att föra ut henne.
”Hejdå Kylee” säger hon som om hon redan glömt att jag har en chans att vinna.
”Hejdå Kates.” jag suckar när dörren går igen. Kates Well. Min före detta bästa vän. Det var det. Och det var jobbigare men ändå så mycket lättare än jag trott. Jag hade föreställt mig ett senario där vi låg i pölar på golvet och grät ögonen ur oss. Jag undrar om Seamus föräldrar gör det just nu. Jag tror han är 16 år gammal. Jag undrar varför han verkade så självsäker därute? Han kanske tänker bli karriärist. Vi borde kanske teama.

Vi blir båda utledda från våra rum och förda mot tågstationen. Det är inte ett sånt där sjabbigt tåg som brukar passera för att hämta fisken vi skaffat och föra den till huvudstaden, det är ett stort, silverfärgat lyxtåg som verkar sväva över rälsen. Jag är inte förvånad. De närmsta dagarna innan arenan kommer vi att leva ett liv fullt av glamour och lyx. Vi kommer bli gratulerade och intervjuade. Vi kommer alla att bli kändisar. Fy.
Trissy följer med oss ut till stationen och går med oss på vagnen. Väldigt snart bär det av mot huvudstaden, och allt jag någonsin hållit kärt lämnas längre och längre bort. Jag undrar om moster städar ur mitt rum nu, eller om hon också tror att jag har en chans att komma hem och satt på teven med en kopp kaffe. Trissy förklarar lite regler för oss och berättar att våra handledare, Cal Jones och Finnick Odair snart kommer att vara med oss. Jag ska få Finnick. Jag känner mig lite gladare inombords, han brukade vara min idol. Det mesta av den här dagen har gått så fort. Jag har inte ens ätit lunch än. Som svar på min hunger upptäcker jag resturangvagnen. På bord och fat står fruktsallader, färglada bakelser och drycker, grillade kycklingar, kokt potatis, ägg och mycket mer dukat. Jag har aldrig sätt så mycket mat på samma ställe förut. Seamus rusar direkt fram och roffar åt sig ur godisskålen och inte ens jag kan motstå att ta en bakelse eller två. Vad håller jag på med? De försöker bara göda mig. Göda mig... Är det inte precis det jag måste göra? Jag måste stå mig på arenan, tänk om jag inte hittar någon mat? Jag tar en skopa potatissallad för att jämna ut lunchen också. Sedan går jag och sätter mig vid Seamus och hans godisfat som slagit ner sig vid ett bord. Varken Finnick eller den där Cal är här än, man kanske skulle starta en konversation?

”Um...Hej” börjar jag försiktigt.
”Tjo” svarar Seamus enkelt. Okej.
”Är du nervös?” frågar jag.
”Inte det minsta. Jag har tränat.” säger han. Jag rycker på axlarna.
”Jaha. Är du inte rädd för att du ska förlora?” Jag pillar lite på fatet med potatissallad med en gaffel. En tugga i taget. Jag har hört att man inte ska häva i sig mat om man inte ätit ordentligt på länge. Då kanske man inte får behålla den.
”Nej, jag kommer äga arenan. Har du tränat då?”
”Lite.” ljuger jag för att inte verka för inkompetent.
”I vadå?” Seamus verkar inte helt övertygad.
”Åh, lite allt möjligt.” svarar jag. Han grymtar till och fortsätter att slänga i sig godsaker. Snart öppnas dörren och en man nio år äldre än mig kliver in i rummet med ett kritvitt leende och slänger med luggen.

Super!!

Jättebra!!!

Taaack :3

Varsågod