Rose and Scorpius -No matter what (SV)

7. Rose spanade upp och ner längs gatorna. Massor av elever syntes till, men ingen verkade vara på väg åt mot henne. Hon gav ifrån sig en djup suck. Hon hade hängt här utanför Tre Kvastar i nästan tjugo minuter och väntat på den hemlige brevskrivaren. Men hon började inse att det var hopplöst. Det var precis som hon hade varit rädd för, allting var bara ett skämt. Just då hörde hon någon ropa hennes namn, och hon svängde runt.

"Rose! Du kom!" Det snurrade till i huvudet och Rose trodde nästan att hon skulle svimma när hon såg vem som kom emot henne.
"James!" ropade hon, totalt paff.
”Ska vi gå in då?" James log glatt och drog med henne in genom dörren till tre kvastar. Det var som vanligt bullrigt och fullpackat där inne, och James ledde henne mot ett ledigt bord borta i hörnet.
"Sådär, vad vill du ha? Honungs öl?"
"Nej tack, jag vill inte ha något. Men James, varför vill du gå på balen med mig? Och varför skrev du ett brev?"
"Tja, jag märkte i somras att jag gillade dig, men jag fick aldrig något bra tillfälle att säga det. Och brevet skrev jag bara för att det var en kul överraskning," sa han med ett snett leende.
"Men... Vi är ju släkt! Vi är ju kusiner, jag menar... Är det inte lite..."
"Vadå? Vad spelar det för roll att vi är släkt?"
"Jag vet inte, men..."
"Ja om du inte vill så." James reste sig hastigt och började gå mot utgången. "Vi ses då, Rose."
"Nej, vänta!" ropade Rose förtvivlat. James stannade och såg på henne med höjda ögonbryn. "Jag... Jag följer med dig på balen. Det blir roligt, verkligen!"
"Okej, bra! Men vi ses då," sa James och log stort igen, innan han försvann ut genom dörren. Rose satt kvar och försökte smälta vad som just hänt. Och hon kunde inte förstå varför plötsligt hade en stor klump i halsen. James var schysst, han var rolig, smart, populär. Allt borde kännas bra. För det fanns väll ingen annan, som hon hellre ville gå med? Rose reste sig långsamt och började gå mot dörren.
Hon bestämde sig för att det var dags att gå tillbaka till skolan. Vädret hade blivit kallare, och mörka moln syntes på himlen, när Rose skyndade mot Hogwarts. Hon han han precis in innan de första regndropparna började falla, och när hon kom upp i Gryffindors uppehållsrum (som var tomt förut några andraårselever) och tittade ut genom fönstret vräkte det ner.
"Redan tillbaka?" sa en röst bakom henne. Rose svängde hastigt runt och upptäckte först nu att hennes kusin Lucy satt uppkrupen i en av fåtöljerna vid brasan.
"Varför är inte du i Hogsmead?" frågade Rose och slog sig ned mitt emot Lucy.
"Jag hade lite feber imorse och kände mig krasslig, så jag tänkte att det var bäst att stanna här. Men du då? Klockan är ju bara tolv, hur kommer det sig att du är tillbaka redan?"
Rose tvekade, men bestämde sig sen för att berätta vad som hänt. Så hon berättade om meddelandet, och sen möter med James på tre kvastar och hur konstig hon kände sig nu.

"Jag menar, han är en vän! Jag har känt honom sen jag föddes! Och sen kommer han och häver ut sig att han har gillat mig en hel sommar! Jag sa ju bara ja för att göra honom glad, men nu kanske han har fått för sig att jag är kär i honom också och att vi är ihop eller nåt," avslutade Rose med en djup suck. Lucy satt tyst en stund och stirrade in i elden medan hon tvinnade en slinga av sitt mörka hår mellan fingrarna.

"Du kan ju alltid gå med honom på balen, du kanske känner annorlunda efter den. Och om inte så måste du helt enkelt prata med honom."
"Men hur? Jag vill ju inte göra honom ledsen!"
"Ibland måste man det," sa Lucy och log lite. Rose stönade.
"Varför måste killar vara så känsliga?"
"Fråga inte mig," skrattade Lucy. "Men du fixar det Rosie."

Jättebra ♥

Skriver på mobilen nu så det kommer kke
förekomma en del stavfel etc. Ber om
ursäkt för detta. Kan oxå förekomma en hel
del svordomar.

8. Scorpius och Christopher var påväg tillbaka till skolan. Alec hade inte kommit tillbaka till dem, så de antog att han redan hade gått tillbaka till Hogwarts. Fast Scorpius visste såklart varför Alec inte kommit tillbaka, och hans dåliga samvete tyngde honom mer och mer ju närmare Hogwarts de kom. När de till var framme och hade kommit in i slytherins uppehållsrum såg de sig båda om efter Alec, men han syntes inte till.
"Då är han nog i sovsalen," sa Christopher. De gick ner för den lilla trappan som ledde till sovsalen, och där, sittande på sin säng, var mycket riktigt Alec.
"Hej," sa Scorpius försiktigt. Kanske fanns det en chans att Claire inte hade berättat vem hon skulle gå på balen med.
Alec reste sig långsamt från sängen. Scorpius tog ofrivilligt ett steg bakåt.
"Vad sa Claire?" frågade Christopher, som inte verkade ha märkt den plötsliga spänningen.
"Hon talade om för mig att hon redan var upptagen," sa Alec lågt. "Fan, han vet," tänkte Scorpius och försökte förtvivlat komma på någon bra historia som skulle rädda honom ur det här. Men det stod helt still i hjärnan.
"Jag trodde faktiskt inte det här om dig, Scorpius. Jag trodde att jag kunde lita på dig. Men jag hade fel." Och utan förvarning slog Alec till Scorpius mitt i ansiktet. Han kände hur blod rann ut genom munnen och näsan och sjönk ner på knä.
"Vad fan håller du på med Alec!?" skrek Cristopher.
"Jaså, Scorpius har inte berättat om sin hemliga kärlek för dig heller?"
"Va?"
"Hon frågade faktiskt mig!" skrek Scorpius , som kommit på fötter igen, driven av en plötslig ilska.
"Så det är alltså din ursäkt?" Alec hånskrattade nästan och härmade Scorpius. "Claire frågade faktiskt mig! Tror du jag bryr mig eller? Du visste att jag tänkte fråga henne! Du visste att jag... Att jag gillade henne!" Alec gav Scorpius en sista, hatfylld blick och stormade ut ur rummet. När dörren hade smält igen efter honom blev det tyst. Förfärligt tyst.
"Jävlar. Förlåt Scorp, men jag trodde du var lite smartare än så," sa Christopher tillslut och skakade på huvudet. "Sno Alecs tjej... Seriöst hu..."
"Jag snodde för fan inte 'Alecs tjej'," klippte Scorpius av, medan han pressade sin halsduk mot näsan för att stoppa blodet. "Alec pratade bara om att han skulle bjuda henne på balen. Och Claire var uppenbarligen inte intresserad av Alec eftersom hon frågade mig först, eller hur?"
"Du vet vad jag menar, Alec och tjejer," sa Christopher. "Men tänker du fortfarande gå på balen med henne."
"Varför skulle jag inte göra det? Alec bestämmer fan inte över mig, och dessutom har jag redan sagt ja," muttrade Scorpius. Men var inte alls så likgiltig som han låtsades. Trots att Alec kunde vara skrytsam och irriterande var de bästa vänner och de hade alltid delat hemligheter med varandra. Dessutom var det en annan sak. Scorpius kunde inte riktigt sätta fingret på det, men tanken på vad som hänt precis innan de gick in på Tre Kvastar hade gnagt i bakhuvudet hela dagen. Rose Weasley.
Aw tack!♥

JÄTTEBRA!
Ny läsare och bevakar helt klart!! Älskar ff:s med Scorp ♥
Skriv mer!!!

åhh, tack! Blir så glad! ♥

9. Bal. Jaha. Rose suckade och säkrade upp sin håruppsättning med ännu en hårnål. Hon kastade en blick på sig själv i spegeln. Det såg ut som en helt annan person. Hon hade på sig en ärmlös, luftig klänning i en guldskimrande nyans och en matchande, konstgjord blomma i håretSarah och Emily hade varit helt ifrån sig hela dagen, medan Rose hade fått mer och mer magknip ju närmare åtta klockan blev. Hon hade övervägt att låtsas vara sjuk och skippa balen, men hon skulle inte klara av att se James besvikna min. Han hade gett henne ett menande leende varje gång sen deras möte i Hogsmead, och hon hade tvingat sig att stråla tillbaka som om hon verkligen såg fram emot att valsa runt med honom bland en massa andra människor.
"Hur är det?" Emily dök plötsligt upp bakom Rose.
"Jag vet inte," viskade hon. "Jag tror inte baler är min grej bara. Jag kan inte dansa, och jag ser ju ut som..."
"...en vilie prinsessa," avslutade Emily meningen åt Rose och gav henne en kram.
"Kom nu Rose, vi ska ha kul ikväll." Och så gick de ner för trappan från tjejernas sovsal och in i uppehållsrummet.
James stod och väntade vid porträtt hålet. Sarah och Emily viskade "lycka till" till Rose innan de försvann för att möta sina parters.
"Hej Rose, du ser fantastisk ut," sa James med ett av sina stora leenden och tog utan vidare Roses hand.
"Umm... D... Det samma," stammade Rose när James drog med henne ut ur porträtt hålet. Han såg faktiskt väldigt bra ut i sin midnattsblåa festklädnad och de svarta håret till rufsat. Men det såg inte slarvigt ut, utan snarare stylat och elegant. James småpratade om allt möjligt när de gick ned till stora salen och Rose försökte hänga med så gott hon kunde.
Stora salen var dekorerad med jättestora lysande pumpor och hundratals levande fladdermöss som kretsade runt högt uppe vid taket, som var stjärnklart kvällen till ära. Rose och James satte sig vid Gryffindorbordet, bredvid Albus, som var tillsammans med en ljushårig tjej från Ravenclaw.
"Jaha, vad tror du om våra chanser i nästa quidditchmatch då, Rose?" frågade James efter några minuters pinsam tystnad mellan dem.
"Bra tror jag, vi kan nog ha rätt stor chans mot Hufflepuff, så mycket som vi har övat."
"Precis." Sen blev det tyst igen. James, som i vanliga fall brukade ha lätt för att prata, verkade nu inte komma på något att säga. Men sån tur var dök maten upp på borden precis då och Rose kunde ägna sig åt att ta för sig av allt inom räckhåll.
Efter att tallrikarna åter var rena sköts elevhemsborden åt sidorna och lämnade en stor yta ledig. Musik började spela och Rose förstod vad som skulle komma nu.
"Ska vi dansa då?" sa James.
"Okej," sa Rose och försökte låta entusiastisk. James ledde ut henne på dansgolvet och fattade tag i hennes ena hand medan han placerade sin andra på hennes höft och började snurra runt. Det här var inte så farligt ändå. Men efter en stund vågade James mer. När en lugn låt satte igång började han smeka med handen över hennes hår och rygg.
"James!" utbrast hon och backade några steg.
"Åh, förlåt Rose!" Sa han förskräckt.
"Ehm... Du får ursäkta mig jag måste... Jag ska bara på toaletten." Och hon började bana sig förbi alla dansade par för att komma till utgången. Plötsligt snubblade hon över någons fot och var nära att falla. Men någon fångade upp henne i sista sekund, och när hon tittade uppåt såg hon rakt in i ett par nötbruna ögon. Scorpius Malfoy. Hennes hjärta hoppade över ett slag och började sedan skena. Det kändes som en evighet när de stod och såg in i varandras ögon, men sen ropade någon: "Scorpius!" och Rose återvände till nuet. Hon mumlade ett hastigt förlåt och rusade ut ur stora salen.
Entréhallen var tom. Rose sjönk ned med ryggen mot en stenpelare och började gråta häftigt. Hon var så chockad. Varför? Varför just hon och varför just honom? Scorpius Malfoy av alla människor! Killen hon blivit tillsagt att undvika sen hon var liten. Och nu satt hon här, och var helt och hållet förälskad i honom! Fan.

Nä, jag vet nt vad jag ska säga, det här var för bra. Jag ger dig och din ff bara ett stort ♥ så får du tolka det själv...
Åh gud, måste bara säga FANTASTISKT, no matter what ♥
Älskar dem, skriv mer!!

Omg, vad glad och peppad jag blir! Tack! Ska genast skriva mer! ♥

10. Det var så omtumlande alltsammans. Stora salen verkade tona bort runt omkring dem, och de ända som betydde något var hon. Rose. De såg in i varandras ögon, länge, länge.
”Scorpius!” Åh. Claire, balen. Just det. Scorpius blinkade till och släppte Rose. Hon mumlade något och försvann hastigt bland alla dansande elever. Men innan hon försvann han Scorpius se att hennes ögon var fyllda med tårar.
”Vad är det, Scorp?” frågade Claire oroligt.
”Inget, Claire, jag ska bara… Ehm, hämta något att dricka,” sa Scorpius och skyndade efter Rose. Han tyckte i alla fall att han skymtade en mörkröd hårman försvinna genom den stora dörren som ledde till entréhallen. När han lyckats ta sig ut ur stora salen hörde han något som lät som kvävda snyftningar. Och där satt hon. Lutad mot en hög stenpelare och med ansiktet i händerna. Scorpius närmade sig henne försiktigt. Hans hjärta gick i ultrarapid. Hon lyfte på huvudet när hon hörde hans steg.
”Hur är det med dig?” frågade Scorpius. Rose svarade inte. Hon reste sig upp och närmade sig honom, fortfarande med tårarna rinnande ner för kinderna. Nu stod de alldeles nära varandra. Så nära. Och så kysstes de. Och det var inte svårt och krångligt, utan lätt och… alldeles underbart. Scorpius placerade handen på Roses rygg och tryckte henne närmare sig. Hon svarade genom att smeka hans hår och nacke. Efter något som kändes som hundra år drog de sig ifrån varandra.
”Fan!” viskade Rose med något som lät som en blandning mellan en fnissning och en snyftning. Sen kastade hon undan håret och kysste honom igen.
Efter en stund hörde de folk komma ner för en av trapporna, och skrattande slank de in genom dörren som ledde till fängelsehålorna för att undgå upptäckt.
”Kom med! Jag ska visa dig vår sovsal,” viskade Scorpius och drog med sig Rose nerför den fackelbelysta stentrappan.
”Hurdå? Jag är ju ingen slytherin,” sa Rose. Scorpius tänkte en kort stund. Sen sa han:
”Vi får väl smyga. Lita på mig.” Rose log.
”Alltid.”
När de stod utanför stenväggen som var ingången till slytherins uppehållsrum sa Scorpius:
"Dörren till killarnas sovsal ligger på vänster sida. Den borde vara tom nu. Vi springer dit allt vad vi kan, så tysta som möjligt. Är du beredd?"
Rose nickade, hon såg upprymd ut. Scorpius gav stenväggen lösenordet, och tillsammans gick de in genom gången som öppnades. Uppehållsrummet var fullt med elever från tredje årskursen och neråt. Men ingen la märke till Scorpius och Rose, som rusade mot killarnas sovsalar.
"Vi klarade det," sa Rose anfått när de tillslut stod inne i sovsalen. Sen kysstes de igen.
"Det här är bara så jävla knäppt," suckade Scorpius. "Du vet vad alla kommer säga va?"
"Ja, jag vet, men vi får helt enkelt hålla det hemligt. Träffas i smyg," viskade Rose och strök honom över håret.

Snälla skriv mer älskar den här ff! Kan knappt vänta

Hur bra som helst! Bevakar stenhårt!

Tack så jätte mycket! Trodde verkligen inte att folk skulle gilla den så mkt! Är på ett tåg just nu så jag ska sätta mig och skriva lite ♥

11. En och en halv timme senare lämnade Rose sovsalen och smög tillbaka ut genom slytherins uppehållsrum. Och hon var lycklig. Lyckligare än hon någonsin varit förut. Och hon skulle träffa Scorpius igen, imorgon på lunchtimmen i ett av de oanvända klassrummen. Hennes hjärta gjorde glädjevolter av bara tanken.

Hon svävade på moln hela vägen upp till Gryffindortornet. Men när hon kom in genom porträtthålet möttes hon av någon som fick henne att återvända till jorden med en hård smäll. James satt i en av fotöljerna. När han fick syn på Rose reste han sig.
"Vart tog du vägen? Jag letade jättelänge efter dig?"
"Åh, förlåt så mycket James. Men jag mådde inte så bra, jag var tvungen att gå därifrån." Rose hatade att ljuga, men det skulle vara en miljon gånger värre att berätta sanningen i det här fallet.
"Men varför sa du inte till?" frågade James.
"Jag hittade dig inte bland allt folk, vi måste ha missat varandra."
"Okej. Det spelar ändå ingen roll. För du mår väl bättre nu?"
"Ja? Men vad..." Rose avbröt sig när James kom närmare henne.
"Vi kan ju ta igen det vi missade nu," sa han.
"Vad menar du?" frågade Rose fast frågan egentligen var onödig. James tonfall avslöjade precis vad han menade.
"Jag menar att vi borde kyssas. Kanske mer än så." Han verkade helt ogenerad.
"James!" skrek Rose gällt. "Snälla sluta! Jag vill inte det här!"
"Det är för att vi är släckt, eller hur?" sa James, och nu lät han bitter.
"Nej det är det inte! Men jag kan inte... Jag känner inte så för dig James. Du är bara än vän." Och hon skyndade genom det nästan folktomma uppehållsrummet och lämnade James stående på golvet.

James pratade inte med Rose de närmaste dagarna. Och trotts att hon hade dåligt samvete för det kunde hon inte låta bli att känna sig lite lättad, eftersom det innebar en person mindre som hon behövde ljuga för om vart hon tog vägen på lunchrasterna och kvällarna. Scorpius framförde en strålande idé om var de kunde träffas, nämligen i vid behov rummet. Det var inte många som kände till det rummet, men Rose gjorde det eftersom hennes föräldrar hade berättat om det.
Rummet visade sig för dem i form av en vacker sommaräng, full med blommor och sjungande småfåglar.
Och till Roses förvåning älskade Scorpius ängen lika mycket som hon gjorde.
"Jag trodde inte att killar tyckte om såna här miljöer, och särskilt inte slytherinare," sa hon retsamt och kysste honom.
"Men jag är väll inte som vanliga killar, eller hur?" sa han med ett leende, och började kittla henne. Rose skrek av skratt när Scorpius brottade ner henne i gräset.
"Okej, okej! Du har rätt, du är den bästa killen i världen," medgav hon.
"Skönt att höra. Men för mig spelar det faktiskt ingen roll var jag befinner mig, så länge du är med."