En judes öde under andra världskriget

-PAPPA! Ropade Talia.
David omfamnade sin dotter, och hans rödstrimmiga son gick en aningens generad. David kramade honom också, sedan gick han fram till Sara. Först såg han bara på henne, sedan tog han henne i sina armar och grät och skakade.
De stod där länge, länge. Så länge att Philippe till slut tröttade på att se på sina sorgsna föräldrar.
Han gick in på sitt rum och spelade Oiseau Sorrow.
Den passade till stämningen, tyckte han.

________________

FÖRLÅT att den är så kort!

Kort är bättre än inget.

Super÷

Senare på kvällen knackade Philippes väninna Suzannah.
Hon var blodig i ansiktet och tussar av hennes långa, mörka hår fanns på jackan.
Hon såg oerhört rädd ut.
Philippe sprang fram till henne och kramade henne ömt. Han hade trott att något hänt henne. Hon var den enda vän som var kvar.
-M-m-männen.... Stammade Suzannah.
-Såja, såja, ta lite kamomillate, sade Sara moderligt.
Hon visste vad som hänt. Det kunde vem som helst gissa sig till.
Arma flickebarn, tänkte hon sorgset, jag hoppas inte tyskarna gått för nära inpå kjolen.
Att våldtas var inte bara syndigt, utan också en hemsk, hemsk upplevelse. Sara visste. Hon hade själv blivit det, en gång när hon gick hem från affären. Soldaten hade bara trängt in henne i ett hörn och gjort det. Sen hade han gått därifrån.
Sara hade aldrig vågat se någon annan man i ögonen utom David och Daniel sedan dess.

Hon gav Suzhanna en bit av deras finaste mörka bröd, men Suzhanna åt inte. Hon bara stirrade rakt framför sig.
-Men säg nåt då. Talia såg undrande på henne.
-Männen... M-männen... Upprepade Suzhanna.
-Vad gjorde de, Suz? Philippe såg oroligt på henne.
-D-de tog mor och far och Bertil... De tog dem... Jag vet inte varför de inte tog mig... De tog mig inte. De tog mig inte...
-Fortsätt, sade David uppfordrande. Sara gav honom ett irriterad ögonkast, och såg sedan oroligt på Suzhanna igen.
-De s-slet mig i håret och slog mig. Sedan gjorde de n-något avskyvärt... J-jag vill inte... Jag vill inte! Skrek hon och sprang ut genom dörren. Philippe tog ansats att rusa efter henne, men David höll honom tillbaka.
-Hon är inte sig själv, Philippe. Jag går efter henne.

Efter vad som kändes som flera timmar för Philippe, kom David tillbaka med Suzhanna. Tass såg med sina bruna hundögon på henne, och hon kastade sig ner på golvet och kramade om honom. Tass gjorde ingen ansats att gå därifrån.
Talia hade för länge sedan gått och lagt sig, och sov nu lugnt i sin säng.
Eftersom att deras lilla lägenhet inte hade något gästrum, och Talia skulle väckas av Suzhannas högljudda gråt, fick hon sova hos Philippe. Föräldrarna visste att det var synd att låta en ogift flicka och pojke som inte var syskon sova tillsammans, men i dessa tider, tänkte man inte på synd.
Efter en stund gick även Sara och David och lade sig, men ingen av dem somnade försän

asbra!

Morgonen därpå, skulle en poet beskrivit som att "sorgen ständigt fanns närvarande, den bildade ett stort hål inom en och åt upp en själv inifrån".

Sara försökte muntra upp alla, men det gick sådär.
Suzhanna satt bara i fosterställning och skakade.
Philippe såg sig trött omkring. Det slog Sara hur mycket äldre han såg ut. Han hade sett saker inget barn borde få se.
Det fanns mycket hemskt i världshistorien, men detta tog nog hem priset, tänkte hon dystert.

Talia lekte med Tass. Hon log och Tass skällde glatt.
Ingen visste vad som väntade dem, om bara några timmar.

Suzhanna hade slutat skaka och tryckte sig tätt intill soffväggen. Talia satte sig bredvid henne och Tass lade huvudet i hennes knä.
-Suzhanna, du följer med oss till Sverige. Jag har pratat med smugglarna och de har sagt att vi får ta med oss både dig och vår hund, sade David bestämt. Han visste att det skulle bli svårt att få henne följa med, men om inget annat fanns att göra fick han väll bära ut henne.
-NEJ! J-jag måste vänta på mamma och pappa och Bertil! De kommer hem, de kommer hem! T-tänk om jag inte är där! Och så brast hon i gråt.
Sara hyssjade henne ömt och lade moderligt armen om henne.
-Ingen fara....
Så satt de där. Talia, Sara, Suzhanna och Tass. David och Philippe försökte skiva bröd till dem, men det hela slutade med en hop svärord och ett rejält jack i varsin tumme.
Sara skrattade.
-Inte så lätt, va? Sa hon och ställde sig upp. Hon gick fram till dem och skivade det hårda brödet så lätt som ingenting.
Då bultade det på dörren. Någon sa på tysk brytning:
-Öppna, era satans judar!

Talia kände hur halsen snördes åt.
Nej, nej, nej, nej.... Nu kommer de för att hämta oss! Tänkte hon.
Göm er! Mimade Sara till barnen.
Talia visste att det fanns en lös bräda under sin säng. Hon hade varit nere där förut, det var kallt och fuktigt där, men skönt om somrarna när solen gassade på och det kändes som om man skulle smälta. Frågan var bara om Philippe skulle komma igenom.
-Kom, viskade hon till till sin bror och Suz. De smög undrande efter henne.
Väl inne i Talias rum hjälptes de åt att knuffa undan sängen. De hörde att någon försökte slå in dörren. Sara skrek, och David svor.
Talia vred brädan åt sidan och tryckte sig igenom det trånga hålet. När de gått in hade de låst dörren, men nu bankade nu hårt på den, så det lät som om den skulle gå sönder.

Tyskarna var inne i huset.

Spännande!!!

Bevakar!

Suuuuper