Ett plus ett är lika med fyra

Zuko öppnade långsamt ögonen och kände en smärta i bakhuvudet. Han la genast handen över bakhuvudet men kände inget blod, det kunde bara betyda att han skulle få en bula. Han såg sig omkring och upptäckte att han inte var ensam, han hoppade snabbt upp på fötter och skapade ett avstånd i mellan dem. Hon liknade ingen han någonsin sett, eller snarare hennes kläder liknade inget han sett. Zuko såg sig omkring och för att försöka orientera sig, men han lyckades inte. Det här var en plats han inte sett innan. Zuko kände efter om han fortfarande hade eldens kraft i sig och andades ut när han kände den. Han tittade på tjejen.
"vart är vi?" frågade han utan att försöka låta trevlig, men inte heller fientlig.

Aravis stirrade på honom hans beteende, sätt, och uttal ja allt sa henne att han var från ett annat ställe, eller en annan värld? Kanske Adam och Evas värld? Men han stod upp och verkade vara okej, hennes blick for upp i himmelen därifrån han kommit men inte ett tecken på det fanns. Då han tilltalade henne ryckte hon på axlarna och bet sig i läppen av smärtan. Men blodet skulle tillfalla Tasch. "Jag vet inte." Sa hon och undrade om Tasch hade skickat honom för att döda henne.

Zuko suckade inombords, hans vanliga tur. Han behövde veta vart han var men kvinnan verkade inte veta. Han undrade om det här var någon av de förra Avatarenas sätt att straffa honom för att han ville ta livet av sig. Men Zuko tvivlade på det, de brukade inte straffa folk till det. Zuko började gå runt gläntan för att se om han kunde få någon ledtråd på vart han var. Han kände inte igen någon av växterna eller ljud. Han var förvisso ingen naturmänniska men han kände till de vanligaste växterna och djuren i skogen.
"Vem är du?" frågade Zuko utan att se på kvinnan.

"Jag är Aravis, tarkina och i rätt nedstående led kommen från guden Tasch." Sa hon automatiskt och utan att tänka, så som hon blivit lärd att berätta sitt namn och härkomst. Hon sätter sig ner i gräset då hon börjar bli yr av blodförlusten, "Och du? Är du en av Tasch utsända? Har du kommit för att ta mitt liv?" Sa hon hoppfullt och slöt ögonen, med dolken fortfarande i handen och ett desperat sätt att vilja få slut på allt.

Zuko nickade endast, han hade aldrig hört talas om guden Tasch, och namnet Aravis var ovanligt så han var säker på att han skulle ha mints det om han hört det innan.
"Jag är Fire Lord Zuko, regent över Fire Nation" sa han endast och fnös sedan "Knappast, det var länge sedan jag tog ett liv och jag har inga planer på att ta någon annans än mitt eget" sa han och tittade upp på himlen och försökte minnas hur han hamnade här. Han hörde steg och vände sig om. Han tände genast en låga i handen, beredd på att försvara sig.

Aravis nickade och såg intresserat på honom tänkte han ta sitt liv med? Var detta ett ta sitt liv land eller något? Kom man hit då? Fast å andra sidan hade ingen av dem verkat lyckats, eller hon var förhoppningsvis på väg. Hon hann precis reagera över namnet och förstod något med eld då han tände eld i handen. Inte så förvånande egentligen och mer eller mindre omtöcknat såg hon upp vid ljudet och ställde sig upp på ostadiga ben med dolken i handen och andra handen på svärdshjaltet.

Zuko tittade på den svartklädda mannen som kom ut i gläntan. Han såg på dem och skrattade sedan.
"Se det var inte igår vi fick besök" sa han roat och gick emot dem båda men stannade när de såg fientliga ut.
"Ni måste ha försökt ta ert liv exakt samtidigt" skrattade han och Zuko förstod inte alls det roliga i det här.
"Men det passar perfekt, jag har ett uppdrag till er båda" mannen satte sig ner och såg på dem. "Jag bör nog bandagera om ditt sår med" sa han och drog ner Aravis till marken och Zuko såg på mannen.
"Jag har te till dig, kamomill rättare sagt" sa mannen och log vänligt.

Aravis som knappt kunde hålla sig upprätt for ner på marken då mannen drog henne ner. Hon försökte fatta vad som hänt, ta livet samtidigt. Så var detta ett ta sitt liv värld? Hon protesterade inte då han började linda om hennes arm men hjälpte heller inte till. Vad var det roliga i det hela att de tagit sitt liv samtidigt? Och uppdrag? Dock vände hon bort huvudet från teet, man skulle aldrig ta emot något från främlingar hur trevliga de än verkade. Hon såg upp hjälpsökande på Zuko som hon konstigt nog kände mer tilltro för, kanske för att de var idet tillsammans.

Zuko tittade ner på mannen och Aravis som inte verkade trivas där hon satt, han drog enkelt upp henne på fötter och såg sedan på mannen.
"Förklara dig" sa Zuko hotfullt men mannen skrattade bara.
"Det verkar som ni har mycket glöd för att vilja vara döda" sa han roat.
"Nu är vi inte döda så berätta" svarade Zuko bara och mannen skrattade åter, något som började irritera Zuko.
"Ni är här för ett uppdrag, något jag inte kan berätta för er, ni får leta upp den som skall ge er uppdraget själva" sa mannen reste sig upp. Zuko gick emot honom men mannen öppnade marken och försvann ner igenom den.

Aravis såg på marken där mannen försvann och vacklade till och för att hålla sig på fötter tar hon tag i Zuko men släpper honom sedan, "Förlåt" sa hon då han kanske inte gillade det. "Vet du vad han menade med uppdrag och någon att leta upp?" Sa hon och suckade, det här med att ta sitt liv verkade mer och mer komplicerat. Aslan kanske hade med detta att göra? Hon kände på armen, den var omlindad med en vit Linda, inte ens det fick hon offra till Tasch för att få träffa de sina.