PRS (Matizze)

All smuts som fanns på Viktoria blev ännu synligare då hon bleknade. Hänga henne? Piska henne till döds? Hon förlorade nästan talförmågan och såg bara förskräckt på poliserna och mannen.
Tillslut återfick hon den. "Snälla..." bad hon. "Döda mig inte...". Då skulle hela hennes släkt vara borta...

"Jag kan inte säga att jag inte håller med er, sir", började polisen utan att låtsas om flickans bedjande. "men sånt här måste skötas på stationen, så om ni vill vara så vänlig att följa med..."
"Jag har just kommit försent till ett livsviktigt möte!" hördes en röst inifrån ekipaget. "Jag tänker lämna in ett förslag på det plågsammaste som jag och min som kan tänkas komma på och jag tänker se till att det går igenom! Det här är helt oacceptabelt! Smuts som detta borde inte få finnas!"
"Naturligtvis... naturligtvis, sir", instämde polisen med oljig röst. Det hade strömmat till en hel del folk runt scenen nu, folk som tyst stod och glodde på flickan, ekipaget, de båda poliserna och den blodiga döda hästen på marken utan att göra någonting alls.

Viktoria försökte ta sig loss men greppet hårdnade bara. Hon kunde inte undkomma det här...frågan var bara om hon skulle dö eller skadas. Hon visste inte vilket som var bättre faktiskt.
Då hon hörde rösten inifrån vagnen så sjönk hennes hopp ännu mer. Hon skulle minst sagt skadas. Hon ville inte sluta så här...bättre att svälta ihjäl i sådana fall. Hon ville inte bli straffad hos polisen, hon hade hört om hemska redskap de hade.
"Snälla..." försökte hon igen men rösten stockade sig i halsen.

"Jag ska se till att hon låses in tills ert klagomål nått fram, sir", lovade polisen med ett inställsamt leende innan han tog ett hårdare tag om ficktjuvens arm och började leda iväg henne till stationen. "Du förstår, dumma unge, att här i England tolererar vi inte ett sådant här beteende", började han högljutt för att se till att alla runt omkring skulle höra vilken duktig polis han var. "Det bestraffas. Hårt. Den cell du kommer att föras till nu är bara början. Ungefär som väntrummet till himlen, bortsett från att himlen inte släpper in syndare förstås..." De hade svängt in på en tommare gata nu, och polisens röst hade höjts mer och mer ju längre bort från folkmassan de kom, innan han till slut tystnade och lät sina blankputsade stövlar säga sitt på den tomma sidogatan.

Viktoria kunde inte göra annat än att låta polisen leda henne till hennes undergång. Hon förstod inte hur polisen kunde straffa någon som såg ut som ett barn i deras ögon och som nästan var ett barn. "Alla i England kan dra åt helvete!" Hon var ju ändå i trubbel så hon hade inget att förlora. "Ni bryr er inte om ett barn som svälter för att hennes föräldrar blivit mördade och galna!". En snyftning slapp faktiskt ur henne då hon nämnde sina föräldrars hemska öde.
Snart kunde Viktoria se stationen, hon hoppades bara allt det här skulle gå fort....

Demonen var uttråkad. Igen. Inte för att det var något ovanligt, men det hindrade inte Demonen från att ha tråkigt. Det fanns verkligen ingenting att göra och hade inte riktigt funnits på flera årtionden... om inte ännu längre.
Ett ljud, en känsla i maggropen, fick Demonen att sluta med sin självömkan för ett ögonblick. Någon kallade på honom. Än sen då? Det var ofta folk kallade, det fanns flera miljarder människor i världen och var och en hade minst tusen problem. Det var nästan lekande lätt att få tag i en själ, så varför skulle han behöva sluta ett kontrakt för att skaffa en? Å andra sidan har Demonen hört ryktas att en del demoner ser det som en sport, eller en sorts njutning. Man svälter sig själv till sin yttersta gräns samtidigt som man marinerar själen och riktigt låter det vattnas i munnen innan man till slut tar den. Och i och med att man märker själen som sin blir det svårare för andra att bara ta den. Då känslan i maggropen blir starkare har Demonen bestämt sig. Han ska ta chansen. Vad som helst är bättre än den här extrema uttråkningen.

Då Demonen dyker upp på den nästintill tomma gatan i England i en tjock svart dimma känner han att den som kallat på honom inte är ensam, det är två människor på gatan. Den stora svarta ormen låter sina röda ögon svepa över de båda personerna och spelar med sin stora, kluvna tunga.
"Vem?" frågar han med en len, viskande röst. "Vem söker min hjälp?"

Viktoria hejdade sig för att låta gråten ta över helt. Hon skulle visa sig stark in i vad som än väntade. Så om hon var dödsdömd kunde hon åtminstone bära huvudet högt. Och så kunde hon kanske återförenas med sin familj...vad än polisen sa så trodde hon att hon skulle komma till himmelen. Det var inte hon som var skurken....
Plötsligt hörde Viktoria en röst, en viskande röst. Hon förstod inte hur hon kunde höra den då hennes hjärta bankade så hårt. Hon vände på huvudet och fick syn på ormen.
Viktoria tog snabbt chansen, hon behövde hjälp. "Det är jag" sa hon snabbt till ormen. Hon, en mager och smutsig tjuv.

Demonen fäste sina röda ögon på flickan, för en kvinna var det inte. Inte än i alla fall. Den spelade med sin tunga, kände doften av smuts och svett och salta tårar, värderade henne. Ett halvkvävt skrik slapp ur mannen vid sidan av henne, och för att han inte skulle störa dem snärtade Demonen med sin svans vilket fick mannen att fara in i husväggen med en sådan kraft att kroppen blev livlös. Demonen ödslade inte uppmärksamhet på att ta reda på om hjärtat fortfarande slog eller inte.
"Om du tar emot min hjälp kan jag hjälpa dig att uppnå vilket mål du än vill nå", sade Demonen och vajade fram och tillbaka utan att släppa ögonen från flickan. Den här biten var tråkig, men nödvändig för ett fulländat kontrakt. "Ge mig bara en order och jag kommer att följa den... mot ett pris. Söker du min hjälp?"

Viktoria såg tillbaka på ormen. Var det ens en orm? Hon var inte säker, hon hade hört talas om andar och demoner formade som djur, men det spelade ingen roll. Det var bara roande att se den slå mannen till döds eller medvetslös. Han hade ju tänkt göra det med henne....
"Ja jag söker din hjälp" sa hon sedan. Viktoria hade svurit på att förstöra det som splittrat och dödat hennes familj, drogerna och männen som dödat hennes far. Hon ville hämnas.
Plötsligt fylldes Viktoria av ett så fruktansvärt hat, alla som var inblandade skulle brinna i helvetet!

Det här gick bra. Bättre än bra. Flickan hade inte ens frågat vad priset var, och vad Demonen hade hört var den biten den allra svåraste. Det fanns många historier om demoner som blivit nobbade när de nämnt den lilla detaljen. Det här kunde kanske gå vägen trots allt.
"Jag ingår härmed i din tjänst i utbyte mot din själ. Vad är dina krav mästare?" frågade han och hoppades att de inte skulle vara alltför komplicerade.