Where magic lives. (privat)

[Ursäkta det urlånga dröjsmålet. Vi kanske can speed things up a bit? ]

Amia häpnades då hon såg templet. Det var som om det för varje gång hon kom dit hade något nytt lagts till eller förbättrats. Vilket det också hade. Ett antal arbetare ifrån staden jobbade där varje dag för att inte de gamla gudarna skulle bestraffa dem. Vinden hade tilltagit och grabbade tag i Amias blonda hår. Svepte det över hennes ansikte. I nästa stund var vinden borta och allt var stilla. Sången nerifrån hördes inte längre, de hade vandrat långt, för långt för att den skulle nå dem.
Amias bara fötter tog steg efter steg över stengången, genom den vackra trädgården som ledde fram till templets portar. Som alltid stod templet öppet, det var alltid öppet för dem som önskade att gå dit även om det aldrig befann sig särskilt många där förutom de äldste.
”Vi har väntat er”, sade en mjuk röst då de väl steg in i de äldstes sal.
Salen var enorm. De hade kommit in och stod i mitten med alla de hundratals äldste runt omkring sig, tonande över dem på bänkarna som var gjorda av sten.
”De kommer nu, Amadeus”, sade en annan men Amia kunde inte urskilja vilken av dem.

(Gör inget, ändå problemet är att jag smått tappat greppet om vad min karaktär är för filur xD Men det låter bra, men hoppar till att de försöker invadera)

Efter flera dagars marscherande kom Anan och resten av männen äntligen till berget som gränsade till det andra landets topp. Det landet de skulle invadera.
De hade redan sina order, utan att säga ett ord började alla springa, Anan var i täten med ett svärd i den ena handen och en sköld i den andra.
Det var en del folk som var utomhus, precis nedanför berget, de plockade växter och annat som man odlat, eller bara var ute. Alla tittade upp mot de dödliga krigarna som kom springandes mot de. Inte många hade en chans.
Anan högg ner en kvinna, till synes känslokallt. Han hade lärt sig att stänga av sina känslor, de var bara överflödiga och till problem i strid.
Skrik hördes runt om kring de, skrik på hjälp och skrik utav smärta. Men alla krigarna ignorerade det utan tog sig längre in, mot något som såg ut att vara en stad.

[Samma här. Dessutom kommer jag inte riktigt ihåg vad jag skrivit så om något blir konstigt så är det därför. Har bara haft så otroligt mycket det senaste att jag inte hunnit. ]


”Som om jag inte vet det!”
Mannen som först talat så mjukt verkade nu irriterad, stressad eller något. Amia kände hur nervositeten började kännas i hennes mage. Något var fel, rysligt fel. Ett ljud hördes vibrerandes mellan templets väggar. Amia kastade en blick på Tamara som nu var nästintill likblek. Till och med de äldste började skruva nervöst på sig.
”Det är dags”, sade mannen som nu verkat åter igen lugnat ned sig igen. ”Förbered ritualen.”
Då han nämnde de orden visste de alla fem vad som skulle krävas av dem. Förvirringen byttes ut emot beslutsamhet. Amia kände hur att hon visste lugnade henne, hon såg Tamara som fortfarande var blek men något i hennes blick hade ändrats.
Helt plötsligt var allt åter igen i rörelse. Ljudet ifrån stridsvarningen hördes fortfarande. De fem hade nått den punkten i sitt liv som de varit födda för att göra. En äldre kvinna tog ett mjukt grepp i Amias hand och med en lätt pensel fortsatte hon att fylla i blommorna längsmed hennes hand, de som Tamara inte hunnit. Hon såg hur någon annan hjälpte Tamara med håret medan en annan började plocka fram sakerna som skulle behövas till ritualen.

(Samma här också..Men det gör inte, saker kan ta sin tid och du har ju svarat nu )

Tiden stannade nästan för Anan, eller snarare gick den långsammare. Det kanske var adrenalinet som gjorde det. Han högg ner och dödade alla han kom åt, det var deras instruktioner, döda alla tills de var inne i templet. När de dödat alla där inne så kunde de börja ta fångar och byten. Eller de som var kvar fick ta fångar och byten.
Men alla krigare visste att det inte var många av de som skulle falla, ingen av de hade någonsin fallit i närstrid, inte på många år i alla fall.
Anan kom fram till templets trappa tillsammans med en annan ung man. Båda var nu fläckade utav människornas blod och andra vätskor.
Medan mannen försökte hålla hans rygg så tog sig Anan uppåt.

Amia satt ned på knä på det rena, fina stengolvet. Alla hade sina röda huvor uppfällda, röda som blod. De äldste hade börjat allihop i kör rabbla orden medan röken ifrån de olika rökelserna spred sig genom rummet. Amias blick följde sten mönstret och för första gången förstod hon vad det hela betydde. Det berättade historian och hon var övertygad om att hemligheten gömde sig i det.
Orden rabblades snabbt men tydligt och Amia som lärt sig det heliga språket förstod varenda ett av dem precis som de andra fyra. I mitten av deras ring befann sig en liten skål utav järn som funnit för alltid. Det var dags för dem fem att nu bevara sitt släktes hemligheter och få styrkan av deras förfäder, dela deras hemligheter. Vid rätt tidpunkt tog Tamara upp kniven som var en av de vackraste Amia någonsin sett. Hon drog den samtidigt som Enda räckte henne skålen. Tamara skar upp sin hy och blod sipprade ut genom hennes sår, ned i skålen. Sedan gjorde de andra samma sak tills alla förutom Amia hade ett snitt längst sin underarm.

Resten av krigarna var inte alls långt bakom Anan, men för tillfället hade han skilts från de då några män kommit i vägen för att hindra de att komma upp i det heliga templet.
Men de hade inte kunnat hindra Anan. Han kom nu in i det heligaste och en våg utav rök slog emot honom. Han hostade till men sänkte inte svärdet för det utan knep ihop ögon och mun och tog sig fram till templets mitt. Där hans offer satt och väntade.
Anan höjde sitt svärd mot en siluett som skymtades i röken, det såg ut som en kvinna men han var inte säker. Det kanske inte ens var någon där, röken kanske förvrängde hans sinnen.
Deras ledare hade varnat de för folkets magi och ritualer.

Ljudet ifrån striden hörde tydligt in. Amia drog kniven längst sin underarm likt de andra hade gjort och underligt nog kände hon knappt av smärtan som borde varit där. Blodet rann nedför emot hennes armbåge och landade på golvet innan hon hann föra in skålen mellan det och hennes arm.
Någon var intill Enda, precis bakom Enda. Amia kunde se figuren där med svärdet höjt. De äldstes ord hade tystnat. Då första droppen av Amias blod blandades med de andras var det som om hela berget krängde till under henne. Yrseln slog emot henne men hon kämpade emot den. Även om hon aldrig sett någon dö förut, hon hade aldrig sett en död människa i hela sitt liv visste hon att det skulle ändras denna dag. Så fort hon kunde satte hon skålen emot sina läppar och sipprade i sig blodet. Sedan då de hade druckit ur bägaren skulle ritualen vara komplett. Då skulle ingen förutom antingen hon själv eller någon av de andra fyra veta och deras läppar skulle alltid vara förseglade. Amia räckte skålen till Tamara samtidigt som hon kände hur något eller någon verkade trycka sig in i hennes huvud, som om någon eller något försökte samsas där inne. Vad som hände kunde Amia inte säga. I nästa stund hade hon medvetslös fallit emot stengolvet.

Anan högg med svärdet och figuren i röken föll till marken. Nu kom tre andra krigare upp också. "Bra" sa en dämpat till honom. "Du har redan tagit ut en del". Nu när Anan tittade noggrannare såg han att fler än en figur var fallna.
Krigarna fortsatte hugga ner de som återstod, de som inte låg på golvet ännu med blod rinnandes från sig.
Men ju längre tid Anan spenderade i templet, ju konstigare kände han sig, var det röken? Förvrängde den hans hjärna? Eller var det adrenalinet som spökade?

Amia såg klarare än vad hon någonsin sett förut. I mörkret kunde hon se ljus och hon drog emot det. Flämtade satte hon sig raskt upp. Hennes hjärta pumpade hårt i hennes bröst och hon hörde sina djupa, snabba andhämtningar som om hon sprungit flera mil. Det tog inte mer än någon hundradel sekund för henne att ta in synen runtomkring sig. Enda låg på marken nedhuggen och flera män befann sig i deras tempel. Deras vapen och rustningar glänste av blodet som de förövat, blod som inte tillhörde dem, blod som inte bara fläckade deras yttre utan också deras själar. Amia visste att Tamara fortfarande var vid liv, hon kunde se hur hennes bröstkorg höjdes och sänktes och hon kände en enorm lättnad.
Röken började skingras i den enorma salen, ritualen var över. Amia såg främlingarna tydligare och hatet i hennes ögon gick inte att ta miste på.

Förvåningen att se en fallen sätta sig upp präglade alla krigares ansikten. Anan studerade kvinnan och såg hatet i hennes ögon. Han försökte att inte ta åt sig det, han hatade själv vad han gjorde, han hade tvingats till det här. Tagits från sin familj som ett barn för att tränas till en mördarmaskin. Kvinnan skulle nog hata honom ändå om hon visste...För han hade just dödat de som troligtvis varit hennes vänner och familj.
Han höjde sitt svärd mot henne och han förmedlade en känsla i sina ögon även om han egentligen inte fick det. Förlåt, jag har inte valt det här själv sa Anans ögon.