The French Revolution (PRS)

René blinkade bort blodet ur ögonen och försökte ta sig fram utan fler missöden. Han kunde känna Lucs hand på sin rygg, mjukt skuffandes honom framåt, och ur sidoögat såg han kvinnorna följa med dem, då de vek in i en trång gränd. De stannade inte för att hämta andan, utan fortsatte tills ljudet från upploppet inte hördes längre. Då stannade de, och de flesta lutade sig mot sina knän för att hämta andan.
Luc drog av sin sin kravatt och räckte den åt René, som tacksamt torkade bort det mesta av blodet. Lucs oroliga ansikte skymdes dock snart då Jacques steg fram för att ta en titt på såret. Han studerade medicin, och nickade slutligen.
"Du kommer att klara dig", sade han med ett förebrående leende, som René inte tyckte att han hade förtjänat. Han hade inte gjort något våghalsigt trotts allt.
Frederick hade under tiden åter vänt sig mot kvinnorna med ett bländande leende.
"Det är inte ofta såna vackra varelser hittas bland våra åhörare", sade han, och René rynkade lätt påögonbrynen. Det var trotts allt sant. Han ställde sig bredvid Frederick, och en lätt berörninig på hans axel fick honom att ta ett steg åt sidan.
"Vad gjorde ni där?" frågade René, i en inte allt för vänlig ton.

Adele lät Jeanette fortsätta föra henne ut ur folkmassan och tecknen på den hördes snart inte. Det var så tyst jämfört med kaoset där borta. Även om Jeanette då och då mumlade till henne "Vi skulle inte ha stannat min lady, du kunde ha råkat illa ut".
Tillslut kom de in i en trång gränd som var folktom, förutom gruppen som nu kom in i den. "Tack" mumlade Adele tyst åt herrarna för att de lett dem ut från folkmassan.
Då mannen sedan vände sig mot de och talade vände hon blygt blicken neråt och en svag rodnad spred sig. Men den försvann lika snabbt som den kommit då hon hörde nästa mans ord, som inte var så vänliga.
Jeanette stelnade genast till av ogillande. "Vi var ute för att passa på att få frisk luft då min unga dam insisterade på att stanna och lyssna". Adele som kände sig tvungen att fylla i tillade "Det var intressant".

René var inte berörd av kvinnans ogillande min, eller vassa ord. De tillhörde tydligt den del av befolkningen han misstyckte, och som fått alldeles för mycket på de andras bekostnad. Det var därför den andra kvinnans ord förvånade honom, och han lyfte lätt på ögonbrynen.
"Tyckte ni det var intressant, det jag talade om?" undrade han, inte vänligt, men utan fientligheten från tidigare. Närmast förvånat. Han hade sällan träffat på en kvinna som var intresserad av en revolution, annat än i att de skulle gärna se en sådan komma, så länge den kom utan blod och död. Men aldrig en överklass kvinna, för helsike, aldrig någon från övreklassen. För de hade allt så bra för tillfället, de ville itne ändra på det.
"Ni tycker att de flesta av Frankrikes människor trampas ner på bekostnad av en liten elit? Att det enda som kan återställa jämlikheten, broderskapen mellan människor är revolution? Att folket borde ha makten, inte än självbenämnd kung?" undrade han utmanande, glömsk att situationen de var i, eller blodet som sakta rann nerför sidat av hans ansikte.

Adele förvånades utav den utmanade tonen. Nu förstod hon äntligen bättre av det han pratat om tidigare, även om hon inte förstod varför han påstod allt det där. Det gick emot det hon lärt sig, hela hennes släkt stödde kungen.
"Jag... började hon med Jeanette avbröt henne med en kylig ton. "Om ni ursäktar oss så måste jag få med mig min unga lady hem, det var mycket vänligt att ni tog oss ur folkmassan, men som sagt måste vi bege oss hemåt". Hon fick fatt i Adele igen och började ta med sig sin unga fröken ut ur gränden, och mot det håll Adeles hem låg åt.
"Jeanette! Du måste sluta dra iväg med mig,du kunde åtminstone låtit mig svara" sa Adele, men följde lydigt med henne då hon ändå litade på att hennes förklädde visste bäst.

René påmindes om den andra kvinnan då hon oartigt avbröt sin lady. René tänkte fnysa åt detta. Så hon, som inte ens var borgerlig, men gärna svassade runt dem, var mindre entusiastisk att höra vad de hade att säga än kvinnan, som tydligt var av adligt börd.
"Visst, ursäkta oss, miss", sade Jacques, med en ärligt ursäktande ton och placerade en varnanade hand på Renés axel. René såg alltså efter dem utan ett ord, och då de försvunnit bakom hörnet vände han sig mot sina tre vänner. Frederic visslade lågt.
"Jag har inte sett en så skön mademoiselle sedan flickan från Marseille", sade han uppskattande, och Luc rullade på ögonen. De kom alla ihåg flickan Frederic varit som besatt med två år tidigare.
Vid Rederics ord kom René dock att tänka på kvinnan som just försvunnit med sit förkläde, och insåg förvånat att han höll med honom. Han brukade inte lägga märke till sådana saker, men hon hade varit vacker.
"Du borde gå till sjukhuset, ifall du har fått hjärnskakning", sade Jackques, men René skakade på huvudet.
"Jag mår fint. Om inte, så meddelar jag dig", svarade han, utan att lämna utrymme för motargument. Jacques, och förvånande nog Luc, såg förebrående på honom, men René fortsatte innan de hade chans att säga imot. "Vi hade bäst att gå hem nu. Men vi ses imorgon kväll för mötet."

Jeanette svarade inte och släppte inte Adele fören de var en bra bit ifrån gränden. "Lady Adele, ni får ursäkta att jag drog iväg med er, men ni måste förstå satt den sortens män inte är bra för er". Hon släppte nu sin unga skyddsling och sa detta med en förebrående ton.
"Men Jeanette, varför är de inte bra? Visserligen var den ena lite otrevlig men de verkade vara bra män" svarade Adele emot.
Hennes förklädde suckade, hur skulle hon kunna förklara? Hon fick inte ens förklara för sin ladys far och mor, inte ännu i alla fall. "Du måste bara tro på mig, sådana män är inte bra för dig" upprepade hon och snart kunde de se grindarna som ledde in till herrgården.
Damerna kom in och Jeanetta begav sig genast till matsalen för att diskutera med Lady Lorietta, Adeles mor och Adele själv gick upp till sitt rum.

Då René kom hem hängde han upp sin röda jacka intill dörren och rullade lätt på axlarna för att lätta på spänningen.
Han bodde i en liten bostad nära till universitet. Det var endast två rum och ett kök, som mer liknade ett skrymsle. Sovrummet rymde en smal säng och ett skåp för kläder, det andra rummet en sliten soffa och ett skrivbord, överöst med papper och pamfletter. I köket hade han en spis, skåp på väggen samt ett bord med två stolar, inträngt mot väggen för att få plats. Duschen han hade i sin toalett ansågs nästan som en lyxvara för de flesta studerande, som var tvungna att dela en med alla andra i våningen i huset där de bodde.
René kände sig inte hungrig, men till sin förvåning fann han sig trött. Han brukade aldrig vara trött efter en sådan dag, och även nu trängde han undan känslan för att sätta sig vid skrivbordet. Han hade inte tid för något så trivialt som sömn just nu.
Han hade dock knappt hunnit sätta sig då han kände en våg av illamående, och var tvungen att rusa till toaletten. Han hade knappt sjunkit på knäna då han kräktes, och en kvart senare då illamåenden något lättat, konstaterade han bittert att Jacques antagligen hade haft rätt i sin oro.

Adele satte sig på sin säng och tog upp ett broderi hon höll på med samtidigt som hon funderade på mötet med männen och talet mannen hållit på gatan. Varför var männen dåliga? Visserligen hade en av de varit väldigt generös med leenden och kallat de vackra varelser, men det var inget fel med det i helhet.
En stund senare kom Jeanette upp, och meddelade att middagen var serverad och hennes far var hemkommen.
Adele gick ner till den otroligt stora matsalen och satte sig vid sin fars vänstra sida. Det var en smaklig måltid med färskt kött och färska varor överhuvud taget. Allt fanns också i stor mängd.
Tillslut var middagen över och Adele begav sig upp till sitt rum igen, i sällskap av en tjänsteflicka. Hon hjälpte henne att lösa upp korsetten och lösa upp håruppsättningen.
Adele andades djupt in när korsetten var borta, hon hade alltid svårare att andas med den på, men hon var tvungen att bära den. Sedan gjorde hon inte mer än att bums lägga sig i sin säng och somna.

René letade inte upp Jackues så som han hade lovat. I stället kröp han i säng och somnade. Även om han inte medgav det fick han sällan sömn mer än sex timmar om natten, och att inte ha suttit vid sitt skrivbord några timmar på kvällen var något sällan hände.
Följande morgon mådde han inte mycket bättre, men då dagen skred vidare mådde han allt bättre, och behövde inte rusa ut ur sina lektioner till toaletten en enda gång, även om hans huvud dunkade ihärdigt. Vd mötet på kvällen lyckades han tränga undan huvudvärken och illamåendet som återvänt då Jacques försökt få honom att äta något. Han gick dock inte i säng då han kom hem, utan satte sig vid bordet för att göra läxor och skriva ner det de diskuterat vid mötet. Efter midnatt kom han i säng.
Två dagar senare va han åter sig själv. Såret vid tinningen kunde knappt ses längre, speciellt då hans lockar föll över det.
Han hade vekrlgen tur, för de hade något speciellt planerat till lördagen. Det vill säga han, Porter, Frederic och Luc. Att bryta sig in i de borgerligas hus och stjäla var något de gjorde då de verkligen var tvungna. Jacques visste inget om denna sidoaktiviteten, och René kunde inte hjälpa det dåliga medvetandet då Porter tyst öppnade ett av fönstren.
Frederic var inte med den kvällen, han skulle se en av sina älskare, men förvånansvärt nog var Luc nästan nykter, nästan.
René klev in sist, och tyst spred de sig av så som de passat. René tog sig snabbt till den övre våningen, medan Luc och Porter gick igenom den nedre våningen.
Han öppnade en av dörrarna ljudlöst och smet in. Koncentrerat lät han blicken glida över sovrummet, innan han smög till sängen för att se om det låg någon där, om de var vakna.
Det han fann fick honom att svära lågt. Det var en av kvinnorna, ladyn, den vackra mademoisellen de sett vid protesten. René studerade hennes ansikte, och slogs av hennes vackerhet hårt. Hans blick blev till en av under, innan han insåg vad han höll på med och drog sig några steg tillbaka. Oturligt nog skuffade han till nattduksbordet, och fällde vasen som stått på den. Han lyckades fånga vasen innan den slog i golvet, och han höll andan och såg vaksamt på kvinnan för att se om hon hade vaknat.

De två dagarna gick inte Adele ut så mycket mer än att sitta ute i deras trädgård och samtala med sin mor och Jeanette. Hennes far var borta mycket under de två dagarna, han hade möten med viktiga män och var bjuden till en fest.
Adele kunde inte riktigt sluta fundera på det mannen frågat henne i gränden, var det sant allt han sagt? Att större befolkningen av Frankrike blev trampade på? Men hon försökte alltid skjuta ifrån sig tankarna, hennes föräldrar hade lärt sig sanningen intalade hon sig. Och sanningen var annorlunda än det mannen sagt.
Sedan på kvällen var inte hennes far hemkommen ännu, hela hennes familj gick för att lägga sig då att vänta längre bara var att sitta uppe och göra ingenting.
Adele hade somnat snabbt och sov lugnt och tyst under täcket och med nattlinnet på. Då mannen kom i och vasen nästan föll i golvet vred hon lite på sig och mumlade som om hon var på väg att vakna.