Rolla privat?

Jag vänder mig om precis innan dörren slår igen och ser Mickan stå där, hand i hand med Eric. Nu blev dagen genast mycket sämre. Jag har gillat Eric ända sen trean då jag flyttade hit och nu står han där och flinar mot Mickan, Malliga Mickan. Jag vänder mig tvärt om och springer uppför stentrapporna, genom korridoren och fram till mitt skåp. Dörren är full av klotter, elakt klotter, som städerskorna har försökt att skrubba bort. Lärarna som har sett klottret tror att kommentarerna bara är på skoj, de vet inte vad som händer. Jag hämtar min mattebok och mitt pennskrin och rör mig mot mattesalen. Det är fem minuter kvar tills vi börjar, men jag kan ju alltid sätta mig utanför klassrummet och läsa. Bara inte Mickan och co kommer...

Jag känner mig både mäktig och ledsen när jag går tillsammans med Mickan i korridoren, det är en skön känsla att få titta ner på folk. Att på vara populär. Men jag kan inte vara glad när jag är med Mickan, jag kan inte känna mig fri eller lycklig. Nån dag då jag har samlar ihop modet ska jag prata med henne, nån dag. Vi går in igenom portarna och folk vänder sig om efter oss, de stirrar och jag får en liten klump i magen, tänk om jag gör fel, tänk om de inte tycker om mig. Egentligen borde jag vara van, men jag blir aldrig van.

Varje dag samma sak och samma klump i magen. Våra steg går i takt mot våra skåp, skåpen ligger bredvid varandra och Mickan har satt en liten klisterlapp på mitt skåp. Det är ett hjärta som det står "Eric" i, på hennes skåp sitter ett likadant fast i det står det "Mickan". Lapparna stör mig, fast jag vågat inte säga det till henne. Inte än.
Jag öppnar skåpet och tar ut min mattebok, pennor brukar jag alltid låna av någon annan och sen tappa bort dom. Men ingen bryr sig.

Utanför klassrummet sitter den där tjejen, hon som är mobbad. Mobbad av Mickan, mobbad av mig med. Men jag vågar inte erkänna det. Jag har mobbat och mobbar. Jag är hemsk, fast inte lika hemsk som Mickan men ändå. Mickan går fram till henne och säger något taskigt, även fast jag vill säga ifrån så an jag inte. Jag bara skrattar. Inte mycket men ändå. Ett taskigt skratt.

Jag tittar upp när jag hör Mickans röst och möter hennes översminkade ansikte. Bakom henne står Eric och när jag möter hans blick suddas resten av världen ut omkring mig. Jag bryr mig inte ens om Mickans taskiga kommentar. Var det min tröja hon tyckte var ful, eller var det min frisyr? Jag bryr mig inte. Just nu är det bara jag och Eric i världen. Jag väcks ur min dagdröm av att Eric skrattar. Han skrattar åt det Mickan sa, åt mig. Han är kungen i Mickans hov, mobbarhovet, men ändå gillar jag honom. Jag fattar inte varför.

Vår mattelärare, Mattias, kommer ilande genom korridoren, sen som vanligt. Han låser upp dörren och alla tumlar in i klassrummet. Jag sätter mig på min vanliga plats, näst längst bak mot fönstret, och slår upp matteboken där jag slutade igår. Mattias gör upprop och sätter igång genomgången av dagens lektion. Jag tittar ut genom fönstret och önskar att den här timmen tar slut fort.

Klumpen i magen är kvar när jag går in i klassrummet, fast nu är den på ett annat sätt. Jag känner mig skyldig. Skyldig för skrattet, skyldig för knuffen som jag gav henne igår, skyldig för mina handlingar mot oskyldiga människor. Skyldig.

Jag sätter mig på min vanliga plats längst fram, bredvid Mickan. Hon ler mot min och jag ler snett tillbaka, kanske ser hon min klump i magen eller inte. Hon lutar sig mot mig och ger mig en snabb puss på munnen, hon smakar körsbär. Mattias säger åt oss att lyssna på honom när han undervisar. Jag sneglar på han och ser att tavlan bakom honom är full med massvis med symboler som jag inte föstår. Ajdå mina betyg kommer inte att bli bra i år, jag förstår ju ingenting och hänger inte med. Jag suckar högt och gäspar, och jag hör att någon skrattar tyst. Eller inte skrattar men fnyser på ett sätt som säger Han är så dum och han fattar ingenting. Men jag bryr mig inte om det, jag bara sätter armen om Mickan och känner mig dum. Dum som i elak, elak som Mickan. Så känner jag mig.

[Måste logga ut nu, men fortsätter imorgon.]

[Oj! Sorry!!!]

Efter matten är det historia. Vi håller på att läsa om drottning Kristina, en väldigt intressant drottning. Jag skulle vilja vara som Kristina. Hon trotsar sin mor och Sveriges normer genom att klä sig som en pojke och göra saker som bara pojkar gjorde. Hon var modig och det vill jag också vara.
"Då slår vi upp sidan 13 i boken." säger Berit, vår historielärare.
Det är då jag upptäcker att jag inte har min bok framför mig. Vad har jag gjort av den? Jag letar på golvet och i väskan, men sen kommer jag ihåg att jag la den på Berits skrivbord när jag skulle knyta skorna...
"Vems bok är det här?" ropar Berit ut över klassen och jag stelnar till.
Hon tittar i den, för att se om det står något namn i den och höjer förbryllat på ögonbrynet.
"Jag är en tönt. Det var ett ovanligt sätt att beskriva sig själv." säger hon och hela klassen skrattar. Jag själv känner att jag vill sjunka genom marken och försvinna för gott.
"Det är tomatens!" utbrister Mickan och klassen skrattar ännu mera.
Berit ger henne en bister blick, men räcker mig boken utan någon kommentar.

På historia lektionen så hade jag ingen koll häller, vi skulle tydligen plugga på om någon drottning. "Min bok är hemma," sa jag till Bertil och han tog fram en reserv bok åt mig. Jag tog förvånat emot den och började låtsas att läsa. Klassens pluggis kom in och la sin bok på Bertils skrivbord medan hon knöt skorna och då passade jag på att skriva "jag är en tönt" med stora bokstäver i den. Taskigt jag vet, men jag kunde inte låta bli. Det är som att det är någon annan som styr över vad jag gör och vad jag säger. Jag skulle inte gjort så, jag skulle inte sagt så, tänker jag för mig själv hela tiden. Men ändå så blir det så igen.

[För det första heter historialäraren Berit, för det andra skrev Mickan i boken på rasten... ]

På lunchrasten skyndar jag mig hem för att gå ut och gå med Kasper. Han hälsar mig glatt välkommen när jag kommer innanför dörren och jag klappar skrattande hans håriga mage. Jag samlar snabbt ihop koppel, plastpåsar och hundgodis och så är vi iväg. Vi tar en tur genom Kyrkparken och promenerar Kyrkbacken upp mot Lilltorget. Mickan och gänget står utanför kiosken med varsin stor godispåse i handen och tuggummibubblor i munnen. Mickan flinar och vinkar till mig och jag vänder snabbt om. Mamma har bett mig att köpa mjölk, men det kan jag ju ändå göra efter skolan.

(Ops råkade skriva fel..)

På lunch rasten så frågar Mickan om vi ska gå till kiosken, men jag säger att jag måste hem och göra en sak. Jag ljög egentligen så ville jag bara gå hem själv för att slippa dom, bar lägga mig på sängen och läsa en stund. Drömma mig bort, bort till där kärleken är underbart och allt fixar sig tillslut. Så som det inte är i värkliga livet. Ingen är hemma när jag tillslut kommer fram och Pralin är på hunddagis vid den här tiden, jag går in i köket och brer ett par mackor och sätter mig i min säng och tar fram en roman.