幽霊の話 (Privat)

"Såvitt jag vet, nej, men jag börjar tvivla." Svarar Loretta och öppnar bildörren. "Du, ledsen, jag vet inte vad ditt problem är... eller vad du är men om det är något sjukt trolleritrick är jag verkligen inte intresserad." Fortsätter hon och låter faktiskt väldigt ursäktande även om hon kanske borde vara arg eller dylikt. Hon väntar inte på ett svar den här gången utan bara sätter sig i bilen och stänger dörren igen, kanske lite väl långsamt.

Helt plötsligt går allting väldigt snabbt och Luke hinner i stort sett inte ens uppfatta vad kvinnan sagt förrän hon försvinner in i en bil och håller på att stänga dörren bakom sig.
Under något som låter ungefär som "Öh! Du! Hey! Vänta!" håller Luke ut handen för att stoppa dörren från att stänga igen så att kvinnan inte kan åka iväg. Det hade säkert fungerat jättebra om bildörren bara inte gått rätt igenom Lukes hand. Fan också. Luke kan bara stirra efter bilens röda strålkastare när den lämnar gatan i en hastighet som är något högre än tillåtet.
"Bra jobbat Luke", säger Luke mordiskt till sig själv. "Nu har du tappat bort henne också." Sedan tar det ungefär en halv minut och en man som går rätt igenom honom för Luke att inse att han faktiskt är ett spöke och att varken vind eller gravitation har någon som helst effekt på honom. Ilsket svärande tar Luke upp jakten på bilen, noga medveten om att han redan kan ha tappat bort den för alltid.

[Look what I found by coincidence ^w^ Jag antog att en handikappad kvinna hade chaufför och att chauffören var en NPC men om jag hade fel får du slå mig hårt så ändrar jag det ^w^]

[Alltså, just nu verkar allting vettigt enligt mig, speciellt eftersom jag inte riktigt minns vad jag tänkt innan och jag har blivit tillfälligt döv på höger sida på grund av en jäkla öroninflammation... XD So fuck pretty much everything right now.]

Loretta sa uttryckligen till sin chaufför att köra därifrån, fort. Hon vet inte vad hon såg, hon vet inte om hon vill veta. Hon kan faktiskt drömma allt det här istället. Det är säkert något åt drömhållet, eller en manifestation. Hon kanske hade solsting! Loretta hade ju trots allt inte druckit speciellt mycket idag, om inte kaffe räknas. Fast hon har inte druckit två liter kaffe idag, för det var väl två liter vatten man skulle dricka för att man skulle må bra? Chauffören glor snett på henne, han måste tro att hon är galen och han har ju rätt till det. Hon måste ha framstått som psykiskt sjuk.
"Var ska vi, fröken?" Frågar chauffören aningen uttråkat.
"Du kan köra hem mig, Fred." Svarar Loretta, och hon verkar ha rätt på namnet iallafall. Vilket är tur, hon tycker inte om att säga fel namn till folk. Chauffören nickar kort och kör gör en U-sväng när han får tillfället.

[Oh, går du på penicillin också eller? För i så fall förstår jag vad du menar till 100%. But... okay... :3 *planera de mest sjuka saker*]

Luke flyger fram längs gatorna i vad som måste vara åtminstone 50-60 kilometer i timmen. Så fort har Luke aldrig kunnat ta sig fram till fots eller ens till cykel så det är nästan ironiskt att han lyckas när han varken springer eller cyklar. Mitt i sitt ögonhimlande och sin självömkan måste Luke dock stanna upp och kasta sig ur vägen för en bil som med skrikande bildäck just måste ha gjort en U-sväng ur en av de gränder som Luke bara viftat bort som en återvändsgränd. Det hade varit ett misstag inser Luke nu. Hade hans mamma inte alltid tjatat om att man måste kolla sig för innan man korsar en väg, även om det bara var en förgrening av vägen man själv gick på? Stel av chock och vad som måste vara dödsvarsel stirrar Luke in i bilens lysande strålkastare som kommer närmare och närmare.

[Yep... vilket påminner mig om att jag borde tagit tabletterna för en timme sedan... o_o Gah, jag kan ta dem snart.]

Loretta är ovanligt ouppmärksam på allting för tillfället. Varken den alltid så tidskrävande mobilen, faktorn att hon varit och shoppat, allting i princip. Har hon blivit galen? Ärligt talat? Loretta fnyser och irriterar sig något enormt på att hon inte kan glömma... vad i helvete det var. Hon vill inte, hon vill verkligen inte tänka på det. Trots det, så verkar det som att hennes minnesbank - och troligen resten av hjärnan - bestämt sig för att varenda gång hon blinkar spela upp att kvinnan går igenom den där mannen.
"Stanna!" Utbrister hon dock när hon egentligen inte får syn på vem det är, utan att någon är framför fordonet. Chauffören bromsar, förvirrat ändå men han bromsar skriande in åtminstone. Då ser Loretta vem det är. Två gånger på samma dag?
"Vad är det, fröken?" Frågar chauffören otroligt fundersamt, nästan anklagande.
"Kan du inte se honom?" Svarar, snarare frågar, Loretta förvirrat med en gest mot den unge mannen.
"Vad pratar du om?" Chauffören verkar om möjligt ännu mer förvirrad. Men Loretta börjar misstänka att hon drömmer eller liknande, trots att det inte kändes som det.
"Inget, vänta lite bara." Svarar Loretta och går ut ur bilen samtidigt som hon försöker se om den unge mannen är kvar... om han ens finns för den delen heller.

[Mwahahah... I feel a bit confused. XD]

Utan att ens vara förmögen att blinka ser Lukes hur bilen kommer närmare och närmare, hur strålkastarnas ljus tar upp mer och mer plats i reflektionen i hans ögon. Han gör sig redo på att kastas upp på huven på den där bilen, då den plötsligt stannar. Med den främsta delen av huven snuddandes vid Lukes knäskålar. Det ser faktiskt nästan ut som om den har gått igenom en liten del av dem. Vilket den har, inser Luke sekunder senare och tar ett försiktigt steg bakåt för att slippa påminnas om allt som han helst av allt velat glömma.
Sedan slår det honom att bilen faktiskt har stannat och han blinkar förvånat tills han ser nummerskylten. Som han snabbt identifierar som bilen han letade efter.
"Det verkar som om den hittade mig först", mumlar Luke lågt och det rycker lite i hans ena mungipa åt ironin i det hela. Han var verkligen helt värdelös. När han ser att en av dörrarna på bilen öppnas kan Luke inte motstå lusten att sväva upp och sätta sig på motorhuven.
"Tja", säger han och nickar mot kvinnan samtidigt som han intar en väldigt macho och extremt fånig pose. Varför inte liksom? Hon kunde knappast tycka att han var mer av en freakshow än hon redan måste tycka.