Xander Zabinis fanfiction. [HP chatten]

Me2 me2.

It's amazing :'

Pure awesomeness, sis. c;

Ahw. Thank you, cutiepies. *Xandy happy dance*

MIN FÖRSTA DEL, YAY AKA TREDJE DELEN

De långa gångarna i Helvetets fängelsehåla luktade unket, av blod och bränt kött. Det var varmt i luften och Guden Xander var inte förvånad. Han hade ju trots allt skapat detta paradis för demoner och djävlar. Han saknade redan att sitta på sin allsmäktiga tron.

Gudens vingar utav guld fladdrade till då han hörde ett gällt skratt eka igenom korridorerna. I varje fängelsecell satt det någon varelse och tryckte i de mörka skuggorna, så han förstod att det var därifrån skratten, de plågade snyftningarna och skriken kom ifrån.

Men Guden kände ingen rädsla och inget obehag, istället rätade han på sig och stegade ner längst den breda gången. Han kastade blickar in i varje cell, letade efter en speciell fånge.

Hector Lynch, ledaren utav småfolket. Han var en liten själlös varelse, patetisk. Utmärkt som en av Lucifers fångar. Men Xander behövde småfolkets assistans uppe i himmelriket, så därför behövde han Hector, som befälhavare över småfolket.

Det fanns i stort sett inga bättre slavar i hela universum. Guden log för sig själv, nöjd med det han lyckats åstadkomma i alla sina underverk. Han var sannerligen en riktig Gud. Det tog inte länge fören han hittade cellen han letat efter.

I ett av de mörka hörnen satt Hector på huk i skuggorna, sina tre bröder runt omkring sig. I sina händer höll han förvridna själar som passerat hans cell. Småfolket var utmärkta jägare. Bröderna klappade uppspelt händerna och gav ifrån sig belåtna väsande ljud. Hector skrattade torrt och börja slita en av själarna i bitar.

Ledaren av den lilla flocken började nu dela ut bitar av den purpurfärgade själen, omedveten om sin skapares närvaro. De små började genast gnaga på bitarna medan själarna skrek i förtvivlan och smärta då deras vassa tänder skar igenom dem.

”Så, Gud. Vi möts igen”, hörde Guden någon säga bakom honom. Det var en röst han skulle känna igen vart som helst. Den okynniga djävulen Lucifer. Guden snurrade runt, inte speciellt förvånad. Detta var trots allt Lucifers territorium.

”Lucifer, jag kräver att du släpper fri dessa fångar. Med detsamma.”

Guden höjde inte sin allmäktiga röst då han talade. Men tonfallet i hans röst var hårt, beordrande. Lucifer lade bara armarna i kors, ett självbelåtet flin på sina läppar.

”Säger du det, min Gud. Får jag fråga varför du vill beblanda dig med en tjuv och hans groteska små bröder?”

Xander gav djävulen en hård blick. Det märktes att han inte var på humör för Lucifers dumheter. Men djävulen låtsades inte om det. Han skulle göra vad som helst för att driva sin Gud till vansinne.

”Jag behöver mina slavar, Lucifer”, svarade Guden Xander otåligt. ”Befria dem nu! Det är en order”

Lucifer skrattade till och lade armarna i kors över sin bröstkorg. Om det var någonting Guden och djävulen hade gemensamt, så var det att de båda var envisa som åsnor. Dock betraktade sig Xander som en mycket graciös och vacker åsna i det fallet, fåfäng som han var.

Lucifer drog en hand igenom sitt hår samtidigt som flinet på hans läppar växte sig större. Han tog några steg framåt, närmade sig Guden allt annat än tveksamt. De stod snart så nära att Guden kunde känna djävulens kyliga andedräkt emot sitt ansikte. Var det möjligt för en djävul som Lucifer att vara så kall?

Guden ville ta ett steg tillbaka, men det var som att hans fötter frusit fast i marken under honom. Han såg upp och mötte Lucifers kalla blå blick och ångrade sig genast.

Det måste ha varit första gången som den fåfänge Guden hade känt sig osäker, då de stora korpsvarta vingarna bredde ut sig runt omkring honom. Guden kunde känna hur hans hjärta hoppade över ett slag. Djävul eller ej, Xander kunde inte låta bli att själv inse hur gudomlig Lucifer var.

Guden skakade snabbt på huvudet, nej. Han fick inte tillåta sig själv att tänka så. Han var egoistisk, han var en Gud. Xander tvingade sig själv att dra sig tillbaka, vilket han gjorde. Hans vingar utav guld fladdrade till och han drog sig undan ifrån småfolket inne i cellen.

De fick inte se deras Gud svag och berörd av den ondskefulla djävulen. Xander tillät inte sig själv att visa känslor inför sina skapelser. Speciellt inte sådana som Hector.

Lucifer såg osäkerheten i sin Guds blick och samtidigt som han backade tog Lucifer bara fler steg framåt. Xander kände snart den hårda väggen emot sin rygg. Xander rätade på sig och bredde ut sina vingar, han var tvungen att hålla sig fokuserad på det han kom hit för.

”Lucifer, jag har inte tid för dina korkade upptåg. Jag behöver mina slavar nu! Så lås upp cellen och släpp ut dem, innan jag krossar din skalle emot en av dessa stenväggar!”

Ilskan i Gudens röst verkade roa Lucifer, för han drog återigen på smilbanden. Djävulen stannade en bit ifrån Guden, fuktade sina läppar. Xander kunde inte låta bli att svälja hårt.

”Kom igen, Xandyboy. Vi båda vet att du inte skulle vilja göra det, eller hur?” svarade Lucifer som nu närmade sig Xander. Han var tvungen att erkänna att han inte ville krossa skallen på Lucifer, men det fanns ingen chans att han skulle berätta det för honom.

”Kom inte närmare Lucifer, jag varnar dig”, fräste Xander vilket inte alls gjorde någon skillnad för Lucifer lyssnade aldrig på honom i situationer som denna.

Lucifer höjde sin hand och rörde försiktigt vid Gudens kind. Xander slöt ögonen och förlorade sig själv för några sekunder innan han återvände till verkligheten och slet tag i djävulens handled och tryckte bort den ifrån hans ansikte.

”Rör mig inte, Lucifer.” Guden hade inte förväntat sig att hans annars allmäktiga röst skulle låta så vek. Det smärtade honom att han hade förlorat sin gudomliga elegans och perfektion för några sekunder på grund av en djävuls beröring.

Lucifer bara log och bände försiktigt men bestämt loss Gudens fingrar som greppat tag om hans handled.

”Det är okej, Xander. Jag vet vad du tycker om mig”, sa Lucifer och mötte Xanders blick. Guden drog efter andan och kunde inte längre hindra sig själv. Han visste allt bra mycket väl att han skulle få ångra det han var på väg att göra senare.

Utan att riktigt tänka över saken lade Guden armarna om Lucifer, svepte in honom i sina gyllene vingar och höll om honom hårt. Han kunde känna hur djävulen stelnade till, förmodligen av förvåning innan han slappnade av i Gudens omfamning.

”Då vet du att…” Xander svalde hårt. Att han inte hittade de rätta orden var mycket ovanligt. Han suckade djupt och begravde ansiktet emot Lucifers bröstkorg. ”Då vet du att ord inte kan beskriva det jag känner för dig, Lucifer.”

A/N: Hope you guys enjoyed it!

Jag dör x)
It's amazing!

Oh my God. xD Du har varit duktig sis, och nu vill Xandy minst sagt döda sin kära bror.

Nååååååååh Gud på riktigt ♥

Thank you, lovelies. ♥

Underbart. Omg. I love it. :'