PRS AlexZz|Reiku Black

Memo suckar och drar i sina kläder för att dölja den vita handsken som får hennes arm se väldigt onaturlig ut när den är så gott som draperad i svart. Det ser lite ut som en klump växt ut från hennes arm och hon gör ett halvdant försök till att dölja det med sin dräkt även om det troligen var en idiotisk väg till att dölja någonting alls. Ännu en suck när hon bestämmer sig för att klättra lite ändå eftersom det ödslar enorm tid att gå. Trots det så gör hon ändå inte det när hon insett att hon inte var ensam på vägen längre.

Reiku gick på vägen och hade en av de där stunderna då han var vid sitt sinnes fulla bruk och såg sig omkring. Först kunde man se igenom träden. Men efter en stund så blev det tätare och vägen blev smalare. Reiku hade inte så jättebra kondition och fem kilo gjorde allt i livet jobbigare, svårare. Konditionen och styrkan hade varit på topp när han blev man. Men när hans uppdrag varit klart hade han inte behövt den lika mycket längre och den hade fallit tillbaka.

Memo svär irriterat för sig själv när folk börjat vandra på stadens gator och Memo drar sig instinktivt till närmsta sidogata och klättrar upp därifrån istället. Om en uteliggare ser henne spelar det ingen roll, som om någon skulle tro på att en behuvad figur klättrat uppför väggar om en uteliggare säger det. Memo fortsätter nedför vägen som leder ut till de djupare delarna av skogen i en hiskelig fart då hon springer. Hon behöver inte springa egentligen eftersom hon inte behöver stressa, men det känns ändå bättre på sånt sätt. Att det går fort är inte något hon säger nej till. Memo bromsar dock in en aning när en man är på hennes väg, även om man lätt skulle missta personen för att vara en kvinna om hon bara rusat förbi. Memo vill inte gärna bli igenkänd även om chansen är liten och därför lugnar hon ned sig och går bakom honom, flera meter bakom honom. Vägen, som lät lite ihåligt, var Memos väg hem och hon måste förresten röra sig vidare snart... synd hon tycker om det här stället. Aja, hon har säkert något uppdrag kvar att göra innan hon måste sticka på riktigt.

Reiku hörde något bakom sig och föll tillbaka i sina minnen. Han gnydde lågt och gick fram till ett träd.
- Hjälp mig.. Sa han hest med en ljusare röst än vad han vanligtvis hade. Han försökte dra upp sig i trädet men hittade inget stöd. Så han ramlade bara ner på marken igen med smutsiga händer. Det här var väldigt störande för hans huvud eftersom han inte kom upp på någon häst. Tillslut så lade han sig ner på marken i en boll och dunkade huvudet i den mjuka mossan. Efter den här konstiga scenen ställde han sig upp, gick tillbaka till vägen och vände sig om.

Memo ser på mannen, och om man kunde se någonting av hennes ansikte, då det var dolt under hennes huva som hon reflexmässigt dragit ned lite, skulle ingen kunna figurera ut om hon bluffat i poker eller inte eftersom hon är såpass känslokall. Det är ungefär så hon alltid ser ut när hon bearbetar någonting. Memo skakar dock på huvudet när mannen ligger på marken och överväger att ta sig in i hans huvud för att se vad i hela friden som gått snett. Fast eftersom hennes intresse inte ligger i om han är galen eller inte utan att komma förbi så fortsätter gå utan att verka speciellt brydd över mannens uppförande. Ärligt talat försöker hon bara kämpa emot lusten att stjäla av det han har på ryggen och hon vet kanske inte vad det är men hon har fått en kleptomanisk längtan att försöka snatta lite ändå.

Han blängde på figuren och flyttade ett steg. Sen fortsatte han att gå, fast baklänges och flinade mot "den". Fast när han granskade "den"'s kropp så gissade han på att det kunde vara en kvinna. Och vad hade hänt med hennes hand? Usch.. Han gillade inte figuren, den skrämde honom. Reiku vände sig om och gick in bland träden istället. Det där var bättre. Nu var han ensam igen. Han tog av sig maten på ryggen och drog upp sin kniv. Han ville inte bli anfallen av konstiga ... Vad det nu var. Dessutom var hans kniv jättebra att skära mat med.

Memo skrattar lite, fast det låter mer som ett hånfullt skrockande eftersom Memo mestadels använder sitt skratt för att psyka folk... eller för att håna dem. Det sistnämnda är det som brukar hända eftersom hon bara brukar skratta för sig själv, med Mellow. Mellow är snäll, och han går ingenstans som folk gör. Dessutom har Mellow aldrig svikit Memo som människor gjort. Mellow är bäst. När mannen försvinner fortsätter Memo faktiskt att gå ändå, det var som om den där kleptomaniska känslan försvunnit.

Han lyssnade så hon försvann och fnös sen.
- Meeh. Sa han och stoppade en stor köttbit i munnen.
- Dmma.. Äckliga.. Sjka.. Mumlade han såg gott det gick med rått kött i munnen. Men eftersom han inte hörde henne mer så slappnade han av. Sånna som henne skulle man akta sig för.. Man ville ju inte att ens egen hand skulle trilla av så där. Tänkte an och såg på sin hand. Han kanske behövde klippa naglarna vid det här laget. De hade blivit ganska långa, han gillade inte långa naglar. De gjorde ont.

Efter en stund dyker ett byområde upp, det var snarare bebott, nu ser det mer ut som en riktig spökstad. Det ser ut som allt är i ruiner, förfallet och redo att falla i bitar. Memo har sin bas häromkring så helt obebott är det inte. Förutom att hon bor under marken i en av husens källare, och den källaren satt även ihop med ett annat hus källare som hon gladeligen använder som flyktväg om det nu skulle behövas. Memo rör sig in bland husen och går ned under något som ser ut som en hög med bråte och Memo... är hemma.

Reiku ställde sig upp när han ätit klart och stoppade ner det i säcken. Sen ställde han sig rakryggad upp och gick ut på vägen igen. Han hukade sig och smekte vägen som om det var spår på den. Kollade först åt höger och sen åt vänster. Ingen i närheten.. Dåså. Han fortsatte gå och efter en stund kände han att han hade energin för att jogga. Den där kvinnan fortsatte vara kvar i Reiku's tankar. Det hade varit något fel på henne. Något, snett. Fast om han hade sett sig själv med någon annans ögon kanske han inte varit lika snabb med att säga att hon var konstig.