Hp-Twilight

Jag nappade åt mig min gula klänning och drog den
försiktigt på kroppen medans jag rotade fram ett
halsband jag fått av Esme med bilen och borsten,
det var en guld kedja med ett litet guld hjärta i mitten
av det, den gick och öppna och inne där var det
en bild på mig när jag var nyfödd vampyr, minnet
var suddigt men ändå klart, jag satte på mig det i
en hastig rörelse och beundrade det lilla skimrande
hjärtat i spegeln.
Jag virade den oliv gröna handduken runt håret och
steg ut ur toaletten.
Jag gick med ivriga steg av törst mot det vidöppna
fönstret. Det var modernt med blänkande ek brun färg på
fönsterbrädorna.
Jag hoppade ut ur fönstret och jag möttes av en
sval vindpust.
Jag hoppade smidigt med utmattat upp i en av dem
grönväxta tallarna. Jag stängde av huvudet och bara
fokuserade på törst och blod.

Jag sprang hastigt genom den täta skogen, det luktade
underbart av skog och växter. Jag stannade plötsligt
och drog in viden som blåste förbi med en snabb
rörelse.
Jag uppfattade doften av mänskligt blod inte alls
långt bort från lederna.

Hermione hade gått på en promenad för att lugna ner sig efter ett tjafs med Ron hon behöbde frisk luft

Jag rätade på mig och försökte behålla självkontrollen.
Jag drog in en till pust av människans blod medans
jag fantiserade ungefär så här:
-Gör det inte, sade en sansad röst som lät som Esmes.
-Gör det, det lönar sig, sade en annan röst som var
Emmett.
-Tänk på Carlisle, sade Esme i mitt inre.
-Men vad väntar du på fegis, Emmett lät road.
-Nej! Alice, sade Esme oroat.
Jag föreställde mig att Emmett puttade ner Esme
så bara han stod kvar.
-Gör det, gör det, sade Emmetts röst utmanande.
Jag lyssnade på mitt inre Emmett och nickade för
mig själv.
Jag sprang, snabbt och smidigt tills skog lukten tog
slut och jag befann mig på en mosstäckt klippa.
Och då såg jag de som verkade var en hon sitta
och läsa i dunklet.
Detta var nästan för lätt, så lätt att det inte ens
skulle bli svårt att gömma kroppen så ingen skulle
kunna spåra min förödelse, det fanns ett problem
Edward. Han skulle märka vad jag gjort och direkt
säga till Carlisle. Men jag struntade i Edward utan
tog ett språng till närmsta träd och landade
ohörligt på den smala grenen.

Hermione satte sig vid ett träd och kunde svåra på att något sprang förbi i full fart

Jag hoppade osynligt från gren till gren tills jag var nog
nära för att anfalla.
Jag tog tag i en av grenarna och svingade mig ut
i skogen ungefär 300 meter bort från flickan på den
mörkna parkbänken.
Tjejen hade blont lockat hår och knallblåa ögon som
glittrade fruktansvärt vackert i det plötsliga solskenet.
Hon hade hud som sammet och tänder så som
huggna i diamant. Hon var inte olik vår art bortifrån dem isblåa ögonen.

Jag smög sakta mot den vackra flickan på bänken.
Men jag var så fokuserad att jag inte märkte glimten
av sol som föll över mig. Dem små glittrande diamanterna
på min hud reflekterade skogen träden som en
disko kula, det fick henna att titta hit av nyfikenhet.

Hermione gundade med fötterna under bänden men det kändes som om någon var bakom henne

Jag smög mig upp i ett träd och stod stilla tills
hon slutat leta och besviket vänt blicken till boken igen.
Jag drog händerna igenom det fortfarande
fuktiga håret och gick igenom min plan en gång till
för att vara säker.

Jag skulle dricka mig mätt på hennes blod och sedan
rensa bort resterna och ta med mig kroppen och
den övergivna parkbänken till sundet och dränka
det mellan två stora stenar.

Hermione kände att någon såg på henne hon reste sig
" Låt mig vara Ron sa hon ilsket och började gå iväg

Jag slutade grubbla över min , jag tyckte smarta plan
och märkte att hon hade ställt sig upp och börjat
gå. Så jag tog ett språng, hoppade från de stora
tallarna, tall till tall tills jag stod precis över henne.
Jag drog in ett andetag och kände den underbara
lukten av hennes blod.
Jag hoppade snabbt med smidigt ner på marken
och landade 10 meter från henne.
Hon stelnade till och jag log brett så man såg mina
kritvita raka diamanttänder.
Men när jag var så här nära kom jag på fler saker
med tjejen.
Hon luktade inte bara mänskligt blod utan en
märkligt doft av magi på något sätt.

-Hejsan ursäkta att jag stör, sa jag mjukt.
Hon svarade inte så jag fortsatte.
-Vad heter du då?
-H..he..hermione, stammade hon.
-Ja nå Hermione detta kan vara smärtsamt en sekund
men det går över, sade jag roat.

Doften av hennes blod var underbart smärtsamt,
jag ville bara rusa fram och sätta tänderna i henne.

Hermione backade ifrån det hon inte trodde att hon såg framför sig en vampyr. Hon höll i sin rollstav i ett hårt grepp och försrsökte tänka ut någon formel