Viktigt Bortglömda[SV]

Tack allihop Här kommer lite mer.
Den här gången om någon som vetat om sin förmåga ett tag... :

21 Juli 2021, 16:29

Freya

Jag skrattar då Tea hoppar upp på parkbänken och ivrigt försöker slicka mig i ansiktet med sin genomskinliga blöta tunga. Faktum är att hela hon är så oskarp att jag kan se gräsets grönska rakt igenom hennes mörka päls.
Tea dog för fyra år sedan. Hon ligger begravd på något vackert ställe utanför London. Men det hindrar henne inte från att komma och hälsa på mig. Jag började se henne knappt ett år efter hennes död.
"Duktig tjej, duktig tjej!" Berömmer jag glatt och klappar henne över huvudet. Jag är noga med att stryka handen någon centimeter över hennes tjocka päls. Hur jag än bär mig åt så kan jag inte röra henne. Av erfarenhet vet jag att min händer bara kommer att passera rakt igenom hennes kropp. Jag hatar den bitande kyla som sprider sig genom kroppen när jag försöker.
Plötsligt slår någon eller något till mig i ansiket. Det snurrar till i huvudet och fingrarna flyger automatiskt upp till kinden som fått ta smällen.
"Förlåt", säger en välbekant röst retsamt. "Du var helt okontaktbar."
"Robin!" Utbrister jag förvånat då min storebrors ansikte kommer i fokus. Hans mörka hår är lite längre än sist, men i hans vackra chokladbruna ögon reflekteras samma mjuka ljus. Det har inte förändrats. Jag är glad att även jag fick ärva de ögonen av mamma.
Jag tänker att det är så osannolikt att jag ska stöta på honom här.
"Men hallå, sis", säger han med ett litet leende.
"Det var längesen", säger jag och ger sedan Tea en snabb blick. Hon tittar tillbaka.
"Verkligen", instämmer han och tittar misstänksamt på mig då jag flackar med blicken emellan dem. "Vad tittar du på?"
"Åh, det är bara Tea", svarar jag och skrattar.
Robin tittar på en punkt bakom Tea. Han kan inte se labradoren. Självklart kan han inte det. Ibland undrar jag om jag är ensam om den märkliga gåva som skänkts mig.
"Freya...?" Säger han, plötsligt allvarlig.
"Ja?"
"Ibland är jag orolig för dig."
Han formulerar meningen på ett sådant sätt att jag får en klump i halsen. För jag vet att han menar varenda ord han säger.
"Varför då?" undrar jag.
"Du vet..." Säger han och börjar om. "Du säger att du ser en massa saker... saker som inte finns. Har du någon gång tänkt på att... att det du ser inte finns på riktigt? Att det är du som är... knäpp?... Och inte alla vi andra...?"
Det känns som ett knytnäveslag i magen. Jag flämtar till. Det är inte bara de i skolan som tycker att jag är ett sinnessjukt monster. Robin tycker det! Han håller med dem!
Jag kämpar emot tårarna då jag reser mig upp från bänken och börjar gå min väg. Jag trodde allt det där skulle vara över. Jag trodde...
"Freya!" Ropar han efter mig.
Jag vänder mig och ser att han håller upp min väska. Men jag bryr mig verkligen inte om den. Den kan ligga där och ruttna. Jag hatar den.
"Tea", säger jag med ostadig röst. Labradoren dyker upp vid min sida.
Min storebror fortsätter att skrika efter mig, men rör sig inte ur fläcken.
"Hejdå Robin", mumlar jag och tänker; Är det sant? Är jag verkligen knäpp?

Nej stackars freya.

Jättebra!

Bra!!!!!!!

Jättebra! ♥

Här kommer dagens sista del, enjoy
Och tack till er som läser!
-
21 Juli 2021, Kväll

Wera

"Cara?" Ropar jag så fort jag kommer in genom ytterdörren. Jag drar av mig mina svarta kängor och hänger av mig den blodröda kappan på kroken i hallen.
"Wera?" Kraxar någon svagt. Rösten kommer ifrån vårat rum, mitt och min tvillingsysters. Jag puttar sakta upp dörren och går in. Cara ligger nerbäddad i sin säng. Hennes röda lockiga hår flyter ut över kudden under hennes huvud och det fräkniga ansiktet har en sjukligt blek färg.
Hon stirrar på mig med uppspärrade gröna ögon.
"Är du sjuk?" frågar jag som inte kan minnas att hon var dålig i morse. Jag rullar fram en utav skrivbordstolarna till hennes säng och sätter mig ner. På andra sidan av rummet står min säng, men den är en enda oreda.
"Jag..." Viskar hon. Några tårar rinner nerför hennes kinder. "... jag vet inte... Jag känner mig så... nere."
"Du kanske är deprimerad", säger jag retsamt.
Cara lyssnar inte utan fortsätter: "Som om... som om jag aldrig kommer kunna bli glad igen..."
"Du bara inbillar dig en massa, Cara", säger jag och sträcker mig efter ett par ihopknycklade mjukisbyxor på golvet, som jag sedan snabbt byter om till.
Cara är tyst när jag går till garderoben och drar ett svart linne över huvudet. Faktiskt så är hon tystare än vanligt.
Jag vänder mig om över axeln. Hennes ögon är slutna.
Jag suckar. "Cara?"
"Mm", mumlar hon med död röst.
"Har det hänt något speciellt?"
Jag börjar slarvigt bädda sängen medan hon tar ett djupt darrigt andetag och öppnar munnen:
"Det är mitt fel."
"Vad är ditt fel?" frågar jag och rättar noga till lakanet. Jag kan inte sova om det finns några irriterande veck.
"Allt." Jag stelnar till. Har hon verkligen blivit deprimerad? "... För att mamma och pappa inte pratar med varandra längre... För farbror Jonahs död... för..."
Jag avbryter henne" "Inget av det där är ditt fel, det vet du. Hur skulle det kunna vara det? Ryck upp dig nu."
"Hur?" Frågar hon sorgset.
"Läs en bok eller nåt", föreslår jag och rycker på axlarna. "Jag ska i alla fall ta en dusch."
"Du bytte om nyss", påminner hon tyst.
"Det kommer inte att hindra mig", svarar jag med ett leende. Men när hon inte besvarar skämtet blir jag allvarlig: "Sätt på en film eller något, jag kommer strax tillbaka."

Den natten sover jag nästan ingenting alls. Mardrömmen håller mig fångad i en värld där jag kastas mellan orolig sömn och tyst vakenhet.
I drömmen ligger jag intrasslad i ett nät. Jag kastar mig fram och tillbaka i ett hopplöst försök att ta mig loss, men utan framgång. Mörka väsen klädda i svarta klädnader svävar runt mig. De är längre än vanliga män och deras fladdrande kåpor döljer deras ansikten. Inte en enda gång kan jag se dem vidröra marken. De flyter i tomma luften.
Jag är så rädd. En rutten hopplöshet sprider sig genom kroppen. Jag tänker att döden vore att föredra framför detta fördömda helvete till liv. Ingen skulle bry sig om jag försvann... det skulle vara en lättnad för de i min närhet. Jag är hemsk. Allt dåligt som någonsin hänt är mitt fel. Det går alltid att förändra det dåliga här i världen...

När jag tillslut vaknar är mina lakan våta och klibbiga av svett. Det är så mörkt i rummet att jag tvingas tända lampan på nattygsbordet. Jag råkar stöta till mobilen och får syn på klockslaget. 03:52.
Det knyter sig i magen då jag förstår att något är fel. Väldigt fel. Gardinerna dansar i vinddraget framför det vidöppna fönstret, men det är inte det värsta. Det känns som om jag sakta kvävs då jag ser det. Caras säng är tom.

Så Bra!!

Dementorer? Kommer de kyssa nån ? Spännande!

JÄTTE BRA
Tack för att du länkade den till mig, det är en fröjd att läsa ^.^

super! ^^