Stenen

bra!

Mitt kapitel försvann! Men här är det igen:

Jag hatade honom. Doktor Black, som var Lunas Doktor. Han blev avskedad, för att han inte ville hjälpa Luna helt! Rätt åt honom, som han hatade oss. Han hatade väl mest pappa. För han är en Weasley. Helt. Han är ju född som det. Visst, vi är ju också det, men...

Varför skulle Cancern ha henne? Ta min syster, som inte har gjort nåt mot dig, Gud? Jag tänker ofta på Gud. Han ger mig ljus i mörkret, glädje i ilskan. Men den här gången lyckades han inte. För det är han som gett mig smärtan. Han som gav Luna cancer.

För egentligen skulle hon bara få bort nån slags.... Benknöl från axeln, för den var verkligen i vägen.
Men operationen gick fel, fast det bar hände ca en gång på 100. Så Luna... Kunde bli frisk! Hon bara... Fick inte rätt hjälp...

Pappa har berättat att han förlorade sin tvillingbror när han var 19. Nu har jag varit med om typ samma sak.
__________________________________________________
Fortsättning?

Ja! Mera!

Ja!

Tack!! Tack alla! Men ni vet väl att det här bara är en prolog? Innan kapitel 1!

Va?

Kapitel 1. Anledning till glädje.

Det första lektonen är Trollformellära. Jag brukar vara skitbra på det... Oj! Förlåt! Inte Skit! Jättebra på det, men nu klarade jag ingenting. Flitwick undrade om något hade hänt, och varför min syster inte var där. Han hade fått veta att Luna inte kom men inte mer.
"Jag... Hon kan inte komma med."
"Jasså? Är hon sjuk?"
"Nej, hon är... Borta"
"Aah." Han förstod att jag inte ville diskutera det.
Man jag gjorde så lite den lektionen, så lite den dagen, att jag fick straffkomendering. I den förbjudna skogen.

Egentligen så var det rätt roligt! Jag skulle leta efter en kentaur, för nån som heter Firenze sa att han var svårt skadad, och behövde trollkarlsmagi. Jag är facinerad av kentaurer, de är så vackra! Eller, jag har ju aldrig sett någon, men ändå, jag älskar ju hästar! Men vi hittade en Enhöning! Eller, ja, såg en skymt av en.

På väg tillbaka (för kentauren ville inte ha vår hjälp, otacksama pålle!) hittade jag en sten. En vacker sten, för den skimrade så vackert! Och så gjorde den så att... Jag visste vad Luna tyckte om allt. Att hon skulle ha älskat Enhörningen, tyckt att de blåa ljusen överallt var läskiga, fast jag hade inte sett dem förän jag visste att Luna tyckte det. För hon la märkte till detaljer som jag inte såg.
'Sakna mig inte. Jag kommer tillbaka i ditt hjärta' jag tror jag börjar förstå vad hon menar!

Spännande!! Bra!!! Mera!!!

Kapitel 2.

Jag höll i stenen, och önskade med mitt liv (nästan) att jag fick prata med Luna igen. Och då, helt plötsligt, såg jag henne! Jag vet inte varför, men jag sprang i Lunas famn. Men jag gick igenom henne!
"Luna? Är du ett spöke?" Jag trodde spöken var genomskinliga, men Luna såg helt vanlig ut! Bara det att hennes klump i axeln var borta.
"Nej", sa Luna. "Jag något mer. Men jag kan inte göra mer än ett spöke". Jag blev rädd över hennes tonfall. Hon brukar vara glad!
"Luna? Är du du? Inte... Någon annan?"
"Lugn!" sa Luna med ett litet skratt. "Jag spelar bara med på hur man brukar göra när man är återuppväckt!"
"Bra!" sa jag. "Men... Återuppväckt?"
"Ja, inte helt då, jag har ju inte min kropp, men...what ever!" hennes favoreplik sen hon fyllde 13 i januari.
"Vill du inte ha din kropp?"
"Nej, den gjorde så ont!" Det hade hon inte sagt!
"Jasså..." för första gången var det stelt mellan oss två. Men det var också första gången vi inte pratat på en månad! Tillockmed på Hogwarts hade hon pratat med mig via en slags magisk telefon! "Hur är det i dödsriket då?" sa jag för att bryta tystnaden.
"Rätt Bra! Jag har träffat farbror Fred!"
"Va?! Hur trivs han med att vara död?"
"Han känner sig halv... nästan det enda han tänker på är att han önskar han kunde komma tillbaks"
"Du då? Hur är det där?"
"Skittråkigt, egentligen. Men man märker det inte!"
"Hur då? Hur kan man låta bli att ha tråkigt där?"
"Vet inte..."
"Jaha. Men hur kändes det att typ komma tillbaks?"
"Som att dö igen. Fast utan smärtan. Alltså rätt skönt egentligen! Som en varm sommarvind, som blåser bort allt, på väg någon annanstans. Men när man är framme så kommer allt tillbaka, och man slutar vara så lycklig som förflytningen gör en". Jag hörde att hon älskade förflytningen. Jag önskar jag kunde känna den, utan att dö.
"Men har du träffat gud?"
"Gud? Nänä, han finns inte där. Istället är det Hades man träffar"
"Hades?" sa jag förskräckt. Var det de grekiska gudarna som fanns?
"Ja, hans fru är egentligen den man träffar först. Bara de unga döda får träffa Hades. Han gillar nämligen inte att så många dör. Han måste göra dödsriket större hela tiden. Fast Zeus brukar hjälpa honom"
Jag satt som förstumad. Zeus? Hades? Kanske finns Artemis som jag i hela mitt liv velat träffa?

Bra! Coolt med de grekiska gudarna!