Internatskola (Erfarna rollare)

Am I in or not?

*Har följt konversation för att ta reda på hur den artade sig.*

Just... just wanna know. ^_^

Namn: Lucy Baker
Ålder: 18 år
Kön: Kvinna
Utseende:

Medellång, blek hy, stora glasögon och klär sig oftast i intetsägande kläder, jeans och stora hoddies ect..
Håret oftast flätat i två flätor.
Bakgrund: Hennes föräldrar är skilda och Lucy bor med sin mor som jobbar dagarna i ända och flyttar runt. Detta är orsaken till att Lucy ofta bytt skola och väljer böckernas sällskap, då hon inte vågar skaffa vänner och har aldrig haft nåra heller.
Personlighet: Tyst och tillbakadragen bok och pluggnörd. Umgås aldrig med någon, har aldrig festat eller någonsin brutit mot regler. Man märker knappt hennes existens.
Ämnen: Huvudämne, Historia och vetenskapsfilosofi, men tar en massa kurser till för att få plugga så mycket som möjligt.
Annat:
Rollare: Vildvittra

(BTW Von Trapp, som i Sound of Music ♥)

Yea you are, if you still want to ^^

Vildvittra, såg just på denSound of Music då den kom från tv, så ;D

Namn: Mark
Ålder: Han är 18 år
Kön: Manlig
Utseende: Titta ner
Bakgrund: Mark kommer från en underklass familj de har aldrig haft så mycket pengar. Han har 5 sykon som heter Lucy 8 år, Miamis 11 år
Arvid 13 år Wendy 15 år Tira nyfödd. Hans föräldrar Erina och Edward har alltid tagit väl hand om varandra och familjen de har fått
kämpa för att ha råd med det nödvändigaste ingen av syskonen har kräft mer än de andra de har förstått att de inte kan få allt de
vill ha. Mark började jobba på helgerna när han var 14 år för att tjäna ihop pengar till familjen. Hans syskon började även jobba
när de fyllde 14 år familjen gjorde allt för ta hand om varandra
Personlighet: Mark är en rätt blyg kille som inte vågar prata med de inte känner så mycket han är den som hålle sig lite i bakgrunden
och inte är med på vad de andra gör. Han är den som bryr sig om de han gillar och kämpar för det han vill
Ämnen: Han går historia men även en del andra kurser för att få så mycket kundskap som möiligt
Annat: Han har diabetes (Stavning?)

Fint fint ^^ bara AlexZz får in sin mall så kan vi börja litet : )

Namn: Rhiannon Velter
Ålder: 18
Kön: Kvinnligt
Utseende:
Rhiannon är cirka 185 centimeter lång, välformad och ärligt talat så har hon alltid klassats som snygg av omvärlden. Rhiannon själv finner det bara ytligt och vidrigt att folk tycker det. Rhiannon har alltid mörkt smink, hon är väldigt mörk av sig och bryr sig inte i vem som märker det. Mörka kläder, mörka accessoarer, mörk stil... det är Rhiannon helt enkelt.
Bakgrund: Rhiannon växte upp som barnmodell, skönhetstävlande och med en så pushande mamma att när hon fyllt 10 bröt hon ihop under press, stress och gick ned i depression. Hennes eget psyke vände sig emot henne. Det pratade med henne, hon hörde röster, inte hennes röst utan andra. De skrek på henne, kritiserade och försökte bestämma över henne. Det tog henne 2 år att bearbeta det, hon fick hjälp av flera olika psykologer och fick medicin mot rösterna. Men då det dök upp en ny röst som sa att hon kunde klara det själv, att hon inte behövde medicinen slutade hon ta den och hävdade att hon mådde bra. Rösterna började igen, men den där uppmuntrande rösten som sa att hon kunde klara det och gav henne order överröstade liksom de andra. Rhiannon återvände till skönhetsbranschen när hon var 14 på hennes mammas bevåg och hon är fortfarande en del av den trots sin mörkare vändning. Rhiannon hör fortfarande rösterna och har fortfarande ett ostadigt psyke. Men hon tror inte att någon märker det. Rhiannon dyker upp i tidningar här och var och hon är aldrig ledig under sina lov då hon har nya jobb nästan hela tiden. Rhiannon har bara sin mamma kvar nu då resten av hennes familj fick nog av kringflyttande och annat och bestämde sig för att stanna i en av städerna. Hennes mor, Carolyn, är inte den bästa mamman men det är hennes enda förälder. Men trots det så tyr Rhiannon sig hellre till rösterna.
Personlighet: Rhiannon har en extremt ombytlig personlighet. Hon kan bli arg för att nästa sekund vara överlycklig. Hon lyssnar på rösterna i huvudet istället för någon annan. Hon kan inte ens urskilja sin egen röst länge. Hon är naturligtvis ytlig, men tvingar undan de första intrycket för att lära känna personen ifråga, även om det ofta borde sluta med att de flyr i rädsla. Det är ju något bra med att vara populär i tidningar lite överallt.
Ämnen: Rhiannon läser psykiatri, hon har även konst som ett favorit ämne och musikens historia är ett annat. Annars tar hon bara lösa kurser som rösterna föreslår. Psykatri, konst och musikens historia var det hennes mamma som skrev upp henne på för att hon skulle få slappna av och lära sig mer.
Annat: Inte vad jag kommer på, hon är galen? Nej, vet inte, rollas fram.

DONE. SORRY. >_>

Då börjar jag! ^^

___________________________________________

Sensommar och skolorna skall börja. Vädret för inskrivningsdagen vid Okeman's University var soligt, även om det blåste hårt. Aaron, trots värmen klädd i en mörkgrön hoodie och svarta, tajta jeans, strövade långsamt mot huvudbyggnaden där de skulle skriva in sig för ett nytt skolår och bli tilldelade rum och rumskompis.
Han lyfte en cigarett till läpparna och tog ett djupt bloss, som han sedan andades ut i något som mer liknade än suck. Han var glad att slippa sitt hem för ännu ett halvt år, men han var inte glad över att vara tillbaka. Visst fanns det saker han fann någon sorts glädje i i skolan. Vissa av personerna där kunde vara roliga, festerna var okej, och han fick måla. Det gjorde han sällan hemma, för hans föräldrar krävde att få se allt han åstadkom. Men i skolan, där han fick använda skolans staffli, duk och färger, kunde han skapa något bara åt sig själv, målningar ingen annan behövde se.
Å andra sidan betydde skolan tidiga morgnar, krävande lärare och störande elever.
Aaron tappade fimpen och tryckte sin häl på den innan han gick in. Skolan bestod av tre byggnader; ett med klassrummen och auditoriumet där samlingarna hölls, ett med gymnastiksalen och matsalen, och ett med sovrummen. De var alla av rött tegel, med två eller flera våningar, omgivna av gräsmattor, en sjö och sportsplaner. Oakman's var inte ett av de bästa universiteten, men de hade råd med både fotbollsplan och korgbollsplan.
Aaron ställde sig i kön utanför auditoriumet. Han hade sin gymväska där alla hans saker låg mellan sina bän och lutade mot väggen, med händerna djupt i fickorna och blicken i golvet. Han lyssnade vagt på det som hände runt honom och ignorerade blickarna. Det han ville just nu var att komma till sitt rum och lägga ner sig, de svarta ringarna runt ögonen bevittnade om dåligt sovda nätter på siståne.

(En fråga Auditoriumet?? Det är väl där man anmäler dig eller?)

Mark suckade och steg av bussen äntligen var han här igen här på Okeman's University. Mark gick mot samma gammla skolportar och var berääd för ett nytt skolår ett skolår full av kunskaper och information. Han gick mot Auditoriumet och ställde sig i kön.

Rhiannon anländer till skolan i bilen bredvid sin mamma, som fortfarande tjattrar på om hennes insatser under lovet. Vilket inneburit dag in och dag ut av sena kvällar, tidiga mornar, tungt smink, nya kläder, nya poseringar, nya röster, nytt...nytt allt nytt. Hon hade åtminstone haft ett par fotografer hon jobbat med förut.
"Bra jobbat under lovet, Rhi, jag skickar dig en kopia av tidningen när den kommer. Tänka sig, ditt femte omslag nu, eller hur? Jag hoppas på att det blir fler också, du är ju trots allt min dotter." Berömmer sig hennes mamma sig själv och drar undan lite av de kraftigt blonderade håret från de stora solglasögonen som hennes mor bara bär för att företaget döpt just den solglasögondesignen efter Rhiannon efter att hennes mamma lovat att de skulle göra en kampanj med dem.
"Ska du säga något feta hynda." Säger en mörk skrovlig röst i bakhuvudet.
"Mamma mia, är hon allvarlig?" Säger en pipig röst.
"Säg bara hej då och gå ut ur bilen någon gång." suckar en annan lite trevligare röst som Rhiannon bestämmer sig för att lyda, mest för att den låter starkast... som om den har auktoritet.
"Hej då, mamma." Säger Rhiannon, går ur bilen, tar sin resväska som egentligen blivit riktigt hastigt packad med det hon behöver under hennes hastiga återkomst efter sitt "fina" arbete. Rhiannon drar iväg med väskan mot Auditoriet, det känns bra att vara tillbaka... nej, det gör det inte förresten.
"Var glad, du slipper jobba nu ju." Säger den pipiga rösten.
"Det är fortfarande skolan, tycker du kan skippa det här." Säger den skrovliga. Den trevliga rösten säger ingenting, det ger Rhiannon en lite övergiven känsla. Rhiannon vet att hon måste gå till auditoriet och ställer sig i kö. Under tiden som rösterna bråkar i huvudet på henne, Rhiannon undrar varför ingen annan hör dem, de pratar ju så högt så någon borde höra. Den trevliga rösten är fortfarande tyst, synd och skam. Rhiannon kastar en snabb blick på den framför och än en gång börjar rösterna argumentera om vem det är. Ett par säger att det är någon som heter Von Trapp, en del andra säger något helt annat men Rhiannon minns inre riktigt vad som är rätt, lite synd att hon inte har ett så bra minne med alla rösterna.

Lucy sitter i bilen och stirrar ut genom fönstret, vid förarsätet sitter hennes mor glatt nynnande på en äckligt glad melodi om sol, sommar och glada människor som funnit varandra. Jo, visst och det funkade ju i vanliga livet med? Nej knappast, i vanliga livet var det aldrig sol och sommar, eller jo rent teoretiskt sätt var det så men inte i den betydelsen de menade i sången. Hennes mor stannade in och parkerade bilen, "Ska jag följa med dig in älskling?" kvittrade hon fram och Lucy bara skakade på huvudet. Hon var van vid nya skolor och som förr hade hennes mor lovat att detta var hennes drömjobb och drömstad och nu skulle de stanna för alltid. Men Lucy visste att det inte skulle bli så om ett under inte skulle ske eller något. Det skulle bli som vanligt, stanna på sin höjd ett år, plugga, hålla tyst och inte umgås med någon, ja hon älskade verkligen livet. Helst av allt skulle hon vilja ge sin mor en pungspark för att visa att det inte funkade så, att de kvällarna Lucy sa att hon var ute med vänner då hennes mamma ringt att då satt hon som vanligt i biblioteket. Inte för att pungspark kunde fungera, men kanske på hennes far, inte för att han brydde sig då han hade sin nya fina familj.
Hon tar adjö av sin mor, som kritiskt granskar henne innan hon åker. Lucy visste att hennes klädstil inte behagade modern. Stora slitna jeans och en grå stor hoddie över, allt som döljer hennes kropp, stora glasögon och det illröda håret flätat i två flätor, inte ens de nergådda gymnastikskorna sa något om henne. Eller egentligen sa allt något om henne, hon var ingen.
Hon följer strömmen av elever viss om att hon borde komma någonstans, hon skulle väl lära sig och hitta någon gång och nu hittade hon en kö som hon ställde sig i med blicken sänkt för att undvika ögonkontakt.