Ensamma kvar i världen?

Jill vred huvudet åt väster när hon hörde ett ljud. Hon tittade ner på zombierna på gatan, de hade tydligen också hört det. Var det en annan människa? Det måste det vara, zombierna skulle inte reagera på att någon av deras sort rörde sig. Kunde det vara Chris? Jill skakade på huvudet, nu var hon för optimistisk igen. Allt som rörde sig kunde inte vara Chris, men hoppet var det sista som övergav människan hade hon hört, och hon ville hoppas att han var vid liv. Han hade hoppats att hon var vid liv när alla andra trott hon dött. Jill rös till när hon tänkte på de åren. Hon skakade på huvudet som om minnena då skulle försvinna. Hon reste sig långsamt upp och gick över taket för att se om hon kunde se vad som gjort ljudet.

Lithea drog handen genom det blodröda håret och log. Hon reste sig upp och började gå längst med den smala gatan. Inga zombies här än vad hon kunde se. Hon fick syn på en brandstege till ett hus och fick plötsligt lust att klättra upp för den.
Den lägsta stegen var uppfälld så hon fick hoppa och hänga sig i den för att sedan kunna svinga sig upp. Sålänge det inte var någon zombie i huset var hon mer säker ute på stegen än nere på gatan. Hon kunde tacka gud tt zombierna både var långsamma, dumma och inte särskilt gymnastiska.

Jill fångade en rörelse i ögonvrån och vände huvudet åt hållet hon uppfattat rörelsen. Hon fann en kvinna som hoppade upp på en brandstege. Jill såg direkt att det inte var någon zombie, det var långt ifrån så gymnastiska eller smarta. Att zombierna inte kunde klättra hade hjälpt henne många gånger. Hon sökte gärna upp hus där nedersta trappan var förstörd. Hon var förstås inte säker på att hon var ensam innan hon genomsökt våningen hon var på och dem ovanför, något som ibland kunde vara allt för krävande, men hellre det än att dö. Huset hon nu var i var säkert, än så länge. Trotts att husen var tomma när hon anlände och zombierna inte kunde klättra verkade de alltid finna en väg upp till henne. Jill suckade, hennes tankar var verkligen överallt idag. Hon undrade vad det var med henne, kanske var det för att hon saknat socialkontakt på ett bra tag, att tala med sig själv eller låtsas att man talar med Chris, är inget som hjälper ens mentala hälsa i längden. Jill undrade vart kvinnan kom ifrån, det var sällan hon såg levande människor i staden, om hon såg någon alls.

Lithea suckade och började med tunga steg börja gå upp för trappan. Vände på hubudet upp mot solen. Det var länge sedan hon verkligen kunde njuta av solljuset. Solstrålarna träffade hennes ansikte och värmde upp henne. Hon öppnade ögonen igen och vände huvudet ner mot gatan för att märka att där sod några zombie nedanför stirrande med sina tomma ögon upp mot henne.
Lithea og brett och vinkade åt dem vilket fick de att utbryta i ett förtvivlat rop liknande ljud. Lithea bara skrattade åt dem, äntligen fri.
Hon fick syn på en figur stå nära hustakskanten och plötsligt stelnade hon till. Det kunde väl inte vara en zombie som tagit sig upp på taket. Med ljuset starkt strålande och skymde hennes syn kunde hon inte urskilja klart. Det såg ut som det var en kvinnlig figur och hon såg väldigt mänsklig u härifrån, försiktigt började hon ta sig längre upp på steget. Lithea kunde trots allt inte hoppas på för mycket. Detta skulle vara den första människan hon träffat på månader.
Senste människan hon träffat på hade blivit som hennes högra hand. De gjorde allt tillsammans och byggde upp en riktigt stark vänskap. Men en dag när de vaknade hade zombierna trängt sig in i byggnaden. Lithea var som alltid redo och hade sitt bälte på sig. Dock hade inte den andra samma tur. De var för många för att Lithea skulle kunna rädda de båda så hon gjorde som vilken annan feg person skulle göra, hon sprang med pistolen i ena handen och kniven i den andra. Det sista hon hörde från hennes vän var: "VAD TROR DU DU HÅLLER PÅ MED?" Hon hade varit ouppmärksam två sekunder för länge för sedan hördes ett gällt skrik.
Lithea kunde komma ihåg hur några ensama tårar hade rullat ner för hennes kinder när hon viskat "Förlåt", mer till sig själv en henne.
Lithea skakade kraftigt på huvudet, det som hade hänt hade hänt inget mer med det.

Jill tittade vaksamt på den andra människan när hon närmade sig henne, att vara vaksam emot människor var en vana hon hade, även om det inte fanns så många kvar att vara vaksam emot. Trotts att det här var någon som levde och inte ville bita huvudet av henne, betydde det inte att personen var vänligt inställd. Jill hade mött ett flertal människor som försökt råna henne, men hon hade tur, sedan de två åren Wesker höll henne fångad och använde henne som försökskanin var hon snabbare än de flesta, vilket hade räddat livet på henne ett flertal gånger. Det var det enda hon kunde tacka honom för, även om han nu var död. Men hon antog att han hämnades från andra sidan graven med alla dessa zombies som var lösa. Jill kände efter att kniven satt löst, men hon drog i stället pistolen. Hon skulle inte använda den om än annat i nödsituation, men det visste inte den andra kvinnan.
"Stanna" sa Jill skarpt och siktade på kvinnan. "Vem är du?" frågade hon neutralt. Hon ville inte låta hotfull även om hon agerade hotfullt.

Lithea ryckte till när den andra kvinnan drog upp sin pistol. Lika snabbt drog hon upp båda sina och lutade sig sedan tillbaka mot räcket. Ansiktet vridet upp mot henne svarade hon:
"Lithea Bradshaw, mänsklig" Kort, med en neutral ton. Lithea förstod den andra kvinnans säkerhetsåtgärder. Man vet aldrig vem som kan tänka sig komma, Hon själv kunde ha varit infekterad av viruset men det inte hunnit sprida sig än.
"Själv då?" Frågade hon artigt men fortfarande prostoelerna riktade upp mot henne. Om hon verkligen var så mänsklig som hon lät och såg ut att vara ville hon inte skada henne, inga fler människoliv ska behöva gå till spillo särskilt inte nu när de finns så få kvar. Men Lithea kunde inte bbara säker att den andra kvinnan delade samma uppfattning om det. Vissa människor hade blivit galna, pyskykiskt sjuka av detta viruset trots de själva inte blivit infekterade, ibland var människor även värre än vad själva zombierna. Hon hade stött på några sådana under sin färd, men det var länge sedan sist och hon hoppades på att det skulle dröja länge tills nästa gång.

Jill log lite när kvinnan drog sina vapen, hon var i alla fall inte oförsiktig. Jill var dock inte säker på hur bra hon kunde hantera dem. Hon själv hade fått militär utbildning och andvänt vapen i tjänsten i flera år, samt gjort saker som hon ångrat. Men kvinnan framför henne kunde lika väl vara militär, om än inte så kunde hon kunna använda vapnen väl. Jill gick igenom den lista på fiender hon hade i huvudet, men fann inte Litheas namn på den. Inte för att det betydde att kvinnan inte kunde vara fientligt inställd, men hon hade inte varit det innan viruset. Jill kände igen namnet Bradshaw, hon var inte säker på från var men det var bekant.
"Jill Valentine, människa" svarade hon bara. Hon ville inte ge ut mer information än vad som var nödvändigt i fall människan skulle vara fientligt inställd. Det fanns så klart inte mycket Lithea kunde göra med informationen, om hon inte tillhörde de få gäng av kriminella som fanns kvar, och som antagligen ville döda henne. Jill såg på kvinnan som hade lutat sig emot räcket, hon verkade avslappnad, det var bättre än panik, människor med panik gjorde förhastade och korkade saker. Jill stod lugnt framför henne, vapenhot var något hon var van vid.
"Vad gör du här?" frågade Jill tillslut för att bryta tystnaden.

Lithea log, människa. Det var det hon hade hoppats på. Jill Valentine, hmm, namnet kändes bekant på något sätt men ändå inte. Hon var helt säker att hon aldrig träffat kvinnan innan.
"Får jag lov att röra på mig nu?" Frågade hon skämtsamt från sin plats vid räcket kisande upp mot henne.
Kvinnan verkade vara något år äldre än henne själv och väldigt mer seriös, hon stod kvar med vapnet höjt i ett stadigt grepp. Lithea flinade och stoppade ner ett av vapena på sin plats i bältet och sänkte det andra. Det var inte lönt att se hotfull ut. Det var inte det intrycket hon ville ge. Lithea hade så pass snabba reflexer så hon var bekväm med att sänka vapnet, hon var även riktigt duktig på att läsa ansiktsuttryck och då märkte långt innan om den andra personen var redo att skjuta eller inte.

Jill såg hur kvinnan sänkte sina vapen och säkrade dem. Jill sänkte sin pistol men stoppade inte undan den. Hon skulle utan tvekan hinna dra den om det behövdes även om den var säkrad i hennes bälte, men det gick trotts allt fortare om hon hade den i handen. Jill tittade på Lithea när hon pratade med henne.
"Jag har aldrig hindrat dig från att röra dig" sa Jill sakligt, kvinnan hade kunnat röra på sig men om hon verkat farlig och hotfull hade hon dött. Jill ville inte avlossa några skott om hon absolut inte var tvungen, att locka dit fler zombies var aldrig någon bra idé. Jill gick fram till kanten och såg ner på zombierna där nere. Det började samlas fler och Jill övervägde att byta hus. Hon hade ingen lust att vara fast i ett hus som hon inte kunde ta sig bort ifrån, men än så länge var det lugnt. Hon tittade på Lithea, osäker på vad hon skulle säga. Det var trotts allt länge sedan hon pratade med någon annan än sig själv.

Lithea flinade och började röra sig uppåt.
"Att ropa stanna till någon och rikta ett vapen mot dem är rätt mycket att hindra dem att röra på sig." Men blicken ner mot marken såg hon hur några fler zombies hade samlats under dem.
"Åh så trevligt då" muttrade hon för sig själv och suckade. Hon hoppade smidigt över kanten till taket och stod nu en bit från kvinnan som kallades sig Jill.
Hon var vacker, blond eller vitt nästan. Lithea log mot henne och sträckte fram handen för att skaka hand med henne.
"Man får inte glömma bort att vara artig, inte ens i sådanahär tider" Lithea log vänligt mot henne, med hennes ögon uppspärrade av nyfikenhet för att veta mer om denna människa.