Privat rollspel med Frökenoperfekt!

På lunchen sitter jag och tittar ner mot en enstaka potatis med en skvätt sås över sig som så ensamt pryder min tallrik.
Jag borde tycka att den är sorglig men i detta förfärliga sällskap är den totally min favorit.
-Ellinor? Hallå, vi ropar ju på dig.
Jag glömmer nästan bort att jag sagt mig heta något annat än Mary och förundras över att något annat namn känns så fel.

-Nej ursäkta. Men just nu så intresseras jag så otroligt mycket mer av en potatis än just er att jag är orolig att ni, mina studie kamrater är några jag inte vill fästas vid allt för mycket.

Jag säger det aldrig men reser mig upp och utrbrister.
-rather perverse than booring.
JAg tittar på dom och ursäktar sen springer jag ut ur matsalen i hopp att potatisen inte blir ledsen av mitt plötsliga försvinnande.

Det är då jag stöter in i honom ute i korridoren.

jobbet är skit för Mrs Wetherburg,Mr Wetherburg och (tyrranen och terroristen) som äger caféet går på om att jag tar för många rökpauser och serverar för få kunder.

Så jag går hem drar ner rullgardinerna och lägger mig i sängen istället och ägnar resten av eftermiddagen till att ligga och kedjeröka i sängen och ha allmän ångest över allt.

"WHY DEAR LORD WHYY WHYYYY" skriker jag upp mot taket tills vår landslord aka husvärd skriker till mig att hålla tyst.

"fuck this" viskar jag och gråter lite över att Mary darling inte är hema.

Sedan sätter jag mig upp, torkar mina tårar och bestämer mig för att gå och snatta mat från ett livs i närheten.

Jag öppnar dörren med nyckel och tittar mig omkring efter lovely.
Jag kollar runt i vår slitna lägenhet fylld av Konst (made by Lovely ofc) och fotöljer, medans jag ropar på henne.

Jag drar slutsatsen att hon jobbar över, fiket kanske har längre öppet nu när det är fredag och alla känner friday Im in love.

Jag går in i sovrummet och öppnar garderoben för att förflytta kläderna från golvet till garderobens lådor.
Jag försöker förklara genom tankar till kläderna att det är mer accepterat, att samhället vill att dom ska vara där.
Dom suckar och stönar och jag tar på mig den ansvars fyllda moders minen och säger.
-I wish I could say that one day you understand. men jag förstår mig på samhället lika lite som ni.

Då upptäcker jag en snorig lovely halvt liggandes ner på golvet i garderobens hörn med läppstift utsmetat över hela ansiktet och med mat lite här och var över sig och på golvet.

-Jag är ledsen att säga att kapitulering är strängt förbjudet i detta hem. Jag är rädd att du blir tvungen att arresteras tappre soldat.

jag öppnar ögon och tittar på mary.

"MARY DAAARLING" skriker jag och kastar mig i hennes famn.

-Sheriff Mary bought some cupcakes to a very special prisoner. Säger jag och viftar med en påse cupcakes.
Lovely ser inte så euforisk som jag förutspått.

-Den är rosa. det gillar du väll?
Säger jag med den mjukaste ton jag förmår.

(lovley ser inte så euforisk ut som jag förutspått?eller?)
"mm.." Säger jag frånvarande och går ut på balkongen för att röka.

Jag förstår att det är fel läge att sura över hennes obefintliga uppskattning över cupcaken, så istället tar jag på mig ett rejält lager vinrött läppstift på läpparna och sätter på mig mina typical old man skor utan att knyta skosnörena.

Jag funderar ett tag på vad jag ska säga för att få med henne ut, detta får absolut inte misstolkas.

Jag funderar på något lockande, typ som att hon kan ta med sig cupcaken ut, actually everything gets better in the dark.

Oh my beloved, om du nu ska få med mig ska du göra det med värdighet.

Kan man inte ens få tänka ifred lovely?

Ofc my dear, om du frågar snällt förståss.

Jag försöker ignorera lovelys plötsliga mindrape, och föreställer mig att detta är ett hemligt uppdrag som jag måste genomföra.
Agent Mary beslutar sig till slut för att leka med hennes nyfikenhet och öppnar dörren ut till trapphuset.

Med huvudet tittar jag in genom lägenheten och ropar.
-Det finns någon som jag vill att du ska träffa, men det kan vi ju alltid göra en annan dag.

Jag stänger dörren och lutar mig mot trapphusets slitna tegelväggar.
agentuppdrag slutar alltid bra på en sådan hög nivå, especially if its all about games.

hon är utanför dörren inom en minut.
(uppdrag lovely slutfört)

"oh honey, i would like to meet that person of yours you talk about"
viskar jag i hennes öra
"but only if you find me a boy that can satisfy my needs. And only if i can wear this dress" jag viftar med en totaly 50tals klännig som vi inte använt på åratal för att den är för fin för oss trasiga människor.

()

-Klänningen är det bara att sätta på darling. I wont stop you. Säger jag och kysser henne lugnande på pannan.

Hon ler tillfredställt och slänger av sig sina kläder så att en smal kropp visas, det är möjligtvis så att en granne går förbi i trapphuset medan lovely kämpar på med klänningen.

but like lovely gives a damn?
-Så, nu behöver vi gå. Vi ska inte låta vår vän vänta. säger jag och föser ut lovely och stänger ytterdörren. Jag fortsätter.
- om rufus ska bli bortskrämd ska han bli det av rent vansinne absolut inte av en försening.

(förlåt för uppehållet det var visst min tur ändå)

"so it is darling rufus we are going to meet? Then i get this hurry"

när vi kommer ut ur trapphuset skiner fullmånen mot oss och det är kallt för att vara mitten av augusti.
på andra sidan gatan sitter några undomar och har en egen liten cozy gatufest. jag blir frestad att joina men vill inte svika mary (och klänningen) nu när vi ändå är påväg.