Flickan utan minne

Bra!!!
Är Sofia en Mugglare, egentligen?

La nyss till nästa kap i en spoiler på det senaste, läs och se (står där)

Bra! *läser*
Konstigt... Nu borde väl trolldomsministeriet märka att en omyndig utför magi? Men ändå! Asbraa!

Hmmm, där sa du något. Men eftersom hon inte har fått brevet fast hon är tolv så måste de nog ändå kontakta ministeriet och hogwarts tror jag. Men bra att du sa det, jag hade helt glömt bort ministeriet haha

Jättebra längtar tills nästa kap som kommer snart du håller på att skriva den nu . Det vet jag för att jag är din bror

Jag vet att du är min bror
Nä men vad snäll du är gullis. Ser läskigt ut med din profilbild bara...

Kapitel 7

Efter att jag hade visat att jag hade magiska krafter hade Harry skickat flera meddelanden till både trolldomsministeriet och Hogwarts, som var trolldomsskolan, om mina krafter och varför jag varken var registrerad eller hade fått brevet. Han skickade meddelanderna via kvartskulan.
Det var en ganska ny uppfinning, hade Albus berättat för mig, man kunde tänka ut ett meddelande, ta ut det med trollstaven som om man skulle lägga ett minne i ett minnessåll, men istället så la man meddelandet i kvartskulan, sa högt och tydligt till vem den skulle och så skickades den. På deras föräldrars tid så hade man varit tvungen att skicka alla meddelanden med ugglor, men nu gjorde man bara det med vykort eller brev. Det var ju mer personligt att få ett riktigt brev, så ugglorna var inte direkt arbetslösa, berättade han.

Medan vi väntade på svar från ministeriet och Hogwarts så ville jag testa att flyga på en kvast. Jag fick ta en Åskvigg.
”Den var hypermodern på pappas tid, men nu är den lika bra som någon annan kvast.” sa Albus och rufsade runt i sitt hår. Jag kände en stöt i magen.
”Okej, bara sätt dig grensle och styr liksom med händerna”
Jag gjorde som han sa och kände en härlig känsla när jag kom upp i luften. Vinden kittlade i mitt hår och jag fick en stor adrenalinkick när jag flög. Men jag bara steg och steg, så jag rätade upp kvasten och försökte svänga åt vänster, men den svängde alldeles för långt och jag kom till höger istället. Det var extremt svårt att styra, och jag var säkert tio meter upp i luften. Jag försökte styra ner, men jag gled runt och hamnade i någon sorts sengångargrepp, och jag kunde varken ta mig upp på kvasten eller styra. Den skenade runt utan någon som styrde och jag höll krampaktigt tag i den.

Albus såg på hur Sofia flög upp i luften. Hon flög ganska bra. Men när hon skulle svänga började det gå fel. Han såg hur kvasten skenade runt medan hon försökte styra, och helt plötsligt hängde hon uppochner från kvasten. Han sprang snabbt till kvastskjulet och hämtade en egen kvast. Fort nu, hon kunde ramla ner när som helst! Han sparkade upp i luften och flög snabbt till hennes sida. Han försökte hålla sig bredvid den skenande kvasten och ropade åt Sofia.

”Fort, hoppa upp på min kvast!” Jag vände på huvudet och såg Albus som försökte hålla sig bredvid min kvast. Jag hoppade av från min och kände en panikslagen sekund att jag hade missat hans kvast, men det hade jag inte. Jag landade på hans kvast och tog snabbt tag runt hans midja. Till skillnad från mig så kunde han styra sin kvast hur enkelt som helst. Jag borrade in mitt huvud mellan hans nacke och axel och kände pulsen långsamt sjunka.

Trots att jag var lite i chocktillstånd fortfarande så kunde jag inte tänka mig ett bättre sätt att bli räddad. Jag andades in hans doft och tänkte på hur nära det var att jag hade ramlat ner från kvasten. Kvasten! Jag kollade upp och såg hur den utan ägare hade börjat dyka. Albus hade också sett den, och han började dyka. Jag gav ifrån mig ett halvkvävt ljud men kunde inte göra något mer; i den nästan nittio graders lutande dykningen hade skriket fastnat i halsen. Helt plötsligt rätade Albus upp kvasten och höll triumferande upp Åskviggen i högerhanden. Jag log trots att jag hade världens adrenalinkick och en skyhög puls. Vi landade och lade ner Åskviggen.
”Kan inte du ta med mig på en tur? Det var kul att flyga men jag kan tydligen inte styra.”
”Okej gärna” sa Albus glatt.
”Fast inga störtdykningar, då dödar jag dig”
Albus flinade och jag kände ännu en stöt i magen. Jag hoppade upp bakom honom och vi flög iväg.

Det var härligt och jag njöt av flygturen, men efter ett tag riktades min uppmärksamhet mot Albus istället. Det fanns nog ingen jag hellre skulle vilja flyga på samma kvast som än Albus Potter. Och jag hade en känsla av att han kände likadant...

Braaaaaa! Du fattar inte hur glad jag blir när det kommer ett nytt kap!

jättebra Sofia♥ Albus längtar till nästa

Vad glad jag blir att du gillar det finns inget som gör en så glad som en kommentar där det står att det man har skrivit är bra! Så om nån läser och gillar den: Kommentera! Inget gör mig så glad!

Ok nästa kapitel:

Kapitel 8

Harry Potter satt och granskade sin kvartskula. Plötsligt pep den till och han tog meddelandet och placerade det omsorgsfullt i sitt huvud där det spelades upp. Det var trolldomsminister Kingsley Shacklebolt som hade skickat det.
Käre Mr. Potter. Gällande den ovanliga situationen med flickan Sofia, som inte har varit registrerad hos oss eller hos Hogwarts, har vi efter långt konsulterande kommit fram till ett beslut. Med tanke på den starka magiförmåga du beskrev, en felfri svävarbesvärjelse på första försöket, har vi bestämt att låta henne få en plats i andra årskursen på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Ni ansvarar för införskaffning av alla hennes skolböcker samt stödundervisning för att ta igen det väsentligaste av det hon har missat under första årskursen. Om det bedöms nödvändigt så kommer hon även när hon börjar skolan få stödundervisning för att hänga med i arbetet.
//Med vänlig hälsning: Trolldomsminister Kingsley Shacklebolt.
Harry log. Han var god vän med Kingsley, men det här var ett officiellt meddelande och var därför tvunget att vara formellt. Men det här var goda nyheter, Sofia skulle få börja på Hogwarts!

Efter att jag hade fått meddelandet om att jag skulle få börja på Hogwarts så övade jag besvärjelser varje vardagskväll. Jag var till min förvåning väldigt duktig på det, och det gick väldigt bra. Jag fick lov att skippa trollkonstshistoria (Harry sa att han hade blivit kuggad i sitt G.E.T prov på trollkonstshistoria och han hade en bra karriär som Auror, dessutom var professor Binns så tråkig att folk ändå inte lyssnade på honom) och det var jag glad för. Vi hade varit i Diagongränden och köpt mina saker. Klädnader, trolldrycksindgredienser, väldigt intressanta trolldomsböcker och framför allt, en egen trollstav. Nio och trekvarts tum ask, med fågel fenixfjäder som kärna. Jag fick veta att nästa år skulle jag inte få använda magi på lovet, men eftersom jag måste hinna ikapp så hade jag ju specialtillstånd nu. Jag var nöjd med mina resultat, och när jag somnade i min sköna säng efter att ha läst ut ett tusen magiska örter och svampar tänkte jag att jag skulle nog vara i nivå med de flesta när vi började skolan.

Nästa dag kom Roses familj på besök. Vi hade jättetrevligt och jag visade henne mitt rum och vi berättade skrattande om mitt katastrofala flygförsök och Albus räddning. Rose föreslog att vi skulle låta mig öva mer och kanske testa att köra lite quidditchräddningar med äpplen som klonkar(jag hade fått en detaljerad redogörelse om spelet av Albus, som tydligen var väldigt intresserad). Det gick bra för mig att flyga den här gången, jag fick en tyngre kvast som var lite klumpigare men lättare att hantera. Efter ett tags skrattande ”quidditch” med massor av mosade äpplen och konstiga räddningsförsök så gick vi in till maten.
”Varför kan du inte bo hos oss?” frågade Rose.
”Det hade du faktiskt kunnat göra, typ varannan vecka eller så” sa Hermione. Jag var lite chockad över det faktum att de ville ha mig hos sig också, men vi kom snart överens om att jag skulle skifta mellan att bo hos familjen Weasley och familjen Potter. Jag var väldigt glad över förslaget, men jag kunde tyvärr inte flytta över till Weasleys idag. De skulle ha gäster som sov över imorgon och som Ron sa:
”Vi får inte plats med en liten pygmépuff att sova i vårt hus när de är där också”. Så jag fick vara kvar hos Potters, inte för att det gjorde mig något.

Senare på eftermiddagen tog jag och Albus en liten skogspromenad. Jag gillade fortfarande skogen väldigt mycket, den hade varit mitt hem och gett mig mat under så lång tid. Vi gick och pratade om allt möjligt, jag gillade hur lätt Albus var att prata med. Vi stannade vid ett stort mosstäckt stenblock som blivit varmt av solen. Solen själv var på väg ner, och vi hade perfekt utsikt mot solnedgången. Nu var vi bara tysta, inte så där pinsamt tysta utan behagligt, för att man inte hade något mer att prata om utan bara njöt av varandras sällskap. Jag nuddade Albus hand med min och kände en pirrning genom kroppen. Min mage gjorde en baklängesvolt när han började fläta ihop våra fingrar. Jag vände mig om, tittade in i hans gröna ögon och log.

Albus såg på Sofia. Hur det nu hade gått till så stod de nu där i solnedgången med varandras fingrar sammanflätade och tittade på varandra. Han kom ihåg att han första dagen hon var hemma hos dem hade tyckt att hon var ganska söt. Nu förstod han hur fel han hade haft. Hon var inte söt, hon var vacker. Med sitt guldbruna hår som glänste i det rödaktiga solskenet, den smala röda munnen, den lilla näsan och framför allt de gröna ögonen. De var inte samma nyans som han hade, men de var vackra och tycktes lysa med en inre glöd. Utan att tänka mer fattade han hennes andra hand, drog henne till sig och kysste henne.

Jag kunde inte riktigt fatta det. Jag kysste Albus Potter. Men det var sant, och vi stod där i vad som kändes som en timme, och när vi till sist avbröt kyssen såg jag full av glädje på honom. Han log mot mig, och hand i hand började vi gå tillbaka. Vi gick bara tysta en lång bit, men till slut bröt jag tystnaden.
”Är vi tillsammans nu?” frågade jag. Jag hoppades verkligen det, men man kunde inte vara säker på att han tyckte det.
”Ja.” Han log mot mig.
”Men säg inget till James” Jag skrattande. James var två år äldre och skulle utan tvekan skratta ihjäl sig åt oss. Men jag var nöjd. Väldigt nöjd. Jag hade kysst och var tillsammans med Albus, och jag kunde knappt somna den kvällen när jag tänkte på det.

Och det var samma sak för Albus i rummet bredvid.

BRAAAAAAAAAAAAAAAAA Längtar till nästa kap

MVH