Savages (PRS för Mort och Ninniku31)

[Ne,det är bra!]
Nu var smärtan i balans mellan henne och odjuren på andra sidan stängslet. Innan hon reste sig upp så lade hon en blomma och en näve jord på sin vän som somnat in för att sedan bli ett med moder natur igen.
Men innan hon helt och hållet försvann in i skogen igen för att berätta för sin bästa vän vad som hänt så gjorde hon något som ingen annan vilde förut vågat göra i dagsljus. Hon klev fram till stängslet och spottade så att hennes saliv hamnade på deras sida. '' Odjur'' Vildens röst var lika kall och kylig som den värsta snöstormen.
Efter att hon sagt det var det som om skogen drog in henne i sitt mörker eftersom hon helt plötsligt gick upp i rök. Egentligen så hade hon krupit ner i ett hål som varit precis bredvid henne gömt bakom några enorma buskar. Hålet var bara en av många hål till ett enormt tunnelsystem under marken som enorma mullvader grävt men Awendela visste om att dem sov nu.

Gavin kollade först efter jeeparna som redan försvunnit utom synhåll och sedan emot den unga kvinnan som försvann in genom djungeln igen. Han tillät sig inte själv känna något inför sina döda kamrater och istället för att gå efter jeeparna så började han springa efter kvinnan.
”Vänta”, ropade han efter henne och klev över de återstående av de trådar som fanns kvar av elstängslet.
Varför han följde efter henne visste han inte och även om han visste att det var hon som tagit hans vänners liv kände han ännu varken smärta eller sorg. Att stänga ute sina känslor var något han lärt sig genom åren även om det resulterade i hemska flashbacks, ångest och ilska senare så kunde han inte låta sig känna.
”Vänta”, ropade han igen och märkte hur den täta skogen stängde ute allt solljus. Han snubblade över en gren, föll till marken och blev sittande för en stund innan han åter igen tog sig upp på fötterna.

För en gångs skull så hörde Awendela verkligen sitt hjärta slå när hon sprang i tunnlarna. Hon kunde höra honom ropa men varför ropade han? Visste han inte om att rovdjuren skulle höra honom och sedan försöka gå till attack i skogens mörker? Vilket korkat odjur...
De vilda ögonen fick syn på en liten ljusstråle som kom ifrån ett hål längre fram.
Snabbt klättrade hon upp från hålet och var nu uppe igen hos skogen som hon så väl kände. Eftersom mannen som sprungit in i skogen var en helt främmande varelse så var det inte mer naturlig än att Awendela gömde sig för honom men dock så höll hon ett vakande öga över honom.
Tyst som en mus klättrade hon uppför ett träd och såg mot marken. Hennes muskler var fortfarande spända, ett tecken på att hon var på sin vakt mer än vanligt. ''Dåre'' mumlade hon tyst för sig själv.

Gavin sjönk ned längs marken då han vandrat en lång stund. Han hade gett upp att försöka ropa efter kvinnan som tagit hans vänners liv. Allt det gröna tornade upp över honom, träden var flera meter och bara ormbuskarna var högre än han själv. Han tyckte det kändes som om någon bevakade honom men hittade ingen bevis på att så var fallet. Hela djungeln verkade så ovälkommen men vad hade han förväntat sig? Även om han nu ville bege sig tillbaka till fälten och tillbaka till muren, staden så kunde han inte. Han hade ingen aning om vilket håll som ledde tillbaka och dessutom började det mörkna.

Trots att det börjat mörkna så hade Awendela inga problem att se. Hon fick en känsla att hon inte bara kunde lämna ''odjuret'' mitt ute i skogen...
Hon fick visa att hon var en bättre människa än honom och hans vänner! Det dröjde inte länge innan hon var bredvid honom,fast dock så var hon uppe i trädet.
Den kyliga och allvarliga blicken iakttog honom ett tag till innan hon klättrade ner och smög upp bakom honom. Awendela förlorade sitt spjut men det gjorde henne inte hjälplös då hon hade en större dolk med sig som var sylvass. Spetsen av klingan rörde Gavins nacke.
'' Vad gör du här?'' Hon spände blicken i hans nacke så att han riktigt kunde känna det. '' Du ska vara glad att inte rovdjuren hittat dig en eller resten av klanen''

Gavin drog efter andan då han kände hur den vassa eggen smekte hans nacke men stålsatte sig snabbt. Han var medveten om att denna kvinna för han tycktes sig känna igen hennes röst, var dödlig. Mycket farligare än något han tidigare stött på.
”Vad jag gör här? Det är väl fortfarande ett fritt land?” svarade han hennes fråga med en fråga.
Han höll sin röst låg som om han talade till ett vilt djur och även om kvinnan verkade tro så så var han inte helt hjälplös.

'' Hmm..... '' Efter en stunds betänketid så tog Awendela bort dolken från hans nacke men hon höll fortfarande i den. '' Du bör inte vara här i vilket fall som helst!'' Varningen lät kylig,precis som hennes röst. Efter att hon sagt det så gick hon ett varv runt om den unge mannen och studerade honom som om han vore ett helt främmande objekt för henne,men det var han också.
De olikfärgade ögonen såg in i hans utan några tecken på rädsla. Utan någon förvarning så tog hon ett steg framåt så att hon bara var några få centimeter ifrån hans ansikte men drog sig sedan tillbaka två steg. '' Vad lyssnar du till?'' Eftersom vildarna i skogen inte riktigt pratade som dem som överlevt naturkatastroferna som nu bodde i de de stora städerna så kunde det vara svårt att förstå vad dem menade. Men om man tänkte efter så kunde man förstå att Awendela frågade efter den unge mannens namn.

Det mest utstående hos kvinnan var hennes ögon, det ena som var grönt och de andra gulaktigt. Hela hon utstrålade vildhet och hans blick följde henne då hon betraktade honom.
”Varför bör jag inte vara här?” frågade han nyfiket.
Även om han levt i staden hela sitt liv tillhörde inte skogen henne mer än honom. Eller var det så dem såg det, de som skymtas ute i djungeln som Gavin endast trodde varit ett rykte, hur överlevde de egentligen?
Hennes andra fråga besvarade han inte utan väntade istället på svar på sin.

'' Din dåre '' muttrade Awendela besvärat innan hon såg mot honom igen. '' Du bör inte vara här eftersom du kommer dö eller bli allvarligt skadad innan solen kommer fram igen! Antigen kommer moder natur sluka dig,precis som hon gjort med dina andra familjer! Eller så tar någon av klanerna dig och hittar på något hemskt med er''
Att han inte svarat på hennes andra fråga irriterade henne men det visade hon inte. Hon visade aldrig några känslor så varför skulle hon höra det nu?
''Moder natur tycker inte om er. Det är därför hon gjorde en revolt mot er! '' Hon petade till hans huvud när hon sade detta. Ett tecken som betydde att hon tyckte att han var korkad.

Gavin drog lite på läpparna och rörde med en av sina händer där hon petat på honom.
”Oss? Så du tillhör inte oss? Sedan förstår jag inte grejen med att bestraffa oskyldiga barn bara för vilka deras föräldrar är."
Gavin kände hur en kall vind rufsade om hans hår vid hans ord. Det började verkligen bli mörkt. Han började leta längst marken efter en något torr gren som han skulle kunna använda som fackla.
”Och varför skulle klanerna göra så?”
Alltid frågevis, hade hans mor sagt då hon fortfarande varit vid liv.