PRS Juilett Waterfall och cikki

Jag står på metallplattan som nyss hissats upp på arenan. Jag är bara medveten av mina egna andetag, och omgivningen omkring mig.
En stor tät lövskog, med mycket stora stenar och en stor fors som jag hör brusa. runt det guldfärgade ymnighetshornet står alla de 23 andra deltagarna, och runt hornet ligger även andra saker. Jag får syn på en kniv, med vasst blad och handtag av trä, läder och flinta. Jag ser längtansfullt på kniven, men siktar in mig på en stor rejäl svart ryggsäck. I den finns det säkert något användbart.
Jag hör att klockan ticka ner till 30 sekunder.

Mitt hjärta dunkar.
Dunk, dunk.
Jag drar med blicken över dem andra spelarna.
23+mig.
Jag kommer inte ha någon chans.
Imorgon är jag död.
Eller ännu tidigare.
Jag ser bort mot ymnighetshornet.
Så många saker att ha användning för.
Jag vill inte ha några vapen.
Jag kan inte döda.
Nej, jag vill ha mat. Vatten.
10... 9...
Klockan tickar på.
Jag måste bestämma mig för om jag ska ta någonting eller inte.
8... 7...
Jag tar någonting.
Men vad?
6...5...
Jag söker med blicken efter någonting stort och bra.
4...3...
Där! En stor, svart ryggsäck.
2...1...
Jag ska hinna först!
0.
Jag springer.
Över knastrande grenar.
Jag måste hinna först!
Där.
Där är ryggsäcken.
Jag ska precis sträcka mig fram och ta den.
När någon annan hinner före.

Jag tar ryggsäcken innan den andre deltagaren tar den. Jag räcker retsamt ut tungan efter mig när jag springer iväg med den och hon står snopet kvar. En stor pojke med ett vasst tungt svärd kommer snabbt bakom henne, och jag vänder ryggen till för att inte behöva se vad som kommer hända.
Jag springer med ryggsäcken på ryggen bort från hornet. Jag tar i farten upp en fällkniv, och jag stoppar in den i en ficka. Jag hoppar över stockar och stenar, men stannar ändå inte. Jag hoppas att inget följt efter mig.

Jag blir rasande inom bords.
Hur vågar hon!
Jaja, jag kan inte göra någonting åt det.
Jag glömmer bort var jag är.
Var jag står.
Det ända som finns i mitt huvud är den där tjejen.
Men plötsligt hör jag klingan av ett svärd.
Jag vänder mig snabbt om och ser honom.
Vilken distrikt?
10.
Tror jag.
Han bär ett stort, silvrigt svärd i sin ena hand.
Det är så tungt att han nästan inte kan bära det.
Han är ingen större skada.
"Lycka till med den där.", skrattar jag och rycker åt mig en röd lite ryggsäck.
Sedan springer jag in i skogen.

Plötsligt hör jag ett par fötter springa bakom mig. Jag ökar farten ytterligare, men jag börjar redan bli andfådd. Ryggsäcken är tung och solen steker. Jag beslutar mig för att försöka hitta vatten. Ja, vatten. det kan vara bra att ha. särskilt om det ska fortsätta vara såhär varmt hela dagen.
Jag kommer fram till en bäck, som förmodligen kommer från den stora forsen vid ymnighetshornet. Jag suckar lättat över att det gick så snabbt att hitta vatten och börjar tvätta av mig svetten i ansiktet. Sedan öppnar jag ryggsäcken för att se vad som finns i den, och för att ta reda på om det finns någon vattenflaska där.
I ryggsäcken ligger en mörkbrun filt i fleece, en burk med tomatsoppa, en skål, lite rep, ett paket med torkat kött, en ficklampa och en burk jod. Jag ser lättat också en vattenflaska där, som jag fyller med vatten från bäcken.

Kvistarna knäcks under mina fötter.
Solen steker i nacken.
Jag springer mellan träden, i ett försök att lura bort dem.
Men hur mycket jag än springer så känns det fortfarande som dem är efter mig.
Efter en stund är jag så trött att jag knappt kan stå.
Jag kryper in under en nedfallen gran. Här är jag säker. Iallafall för en liten stund.
Jag drar upp dragkedjan på ryggsäcken och häller ut innehållet.
Ett rep. En liten limpa. En liten kniv.
Min första tanke är: Jag kommer aldrig överleva på det här.

Jag tar upp fickkniven. Den är liten och vass, och skaftet är gjort av björkträ.
Jag börjar leta efter pinnar, så att jag kan göra ett vindskydd. Jag hittar några stora, fina grenar som jag med mycket styrka drar till stället där jag bestämt att ha läger. Jag börjar göra som en hydda av pinnar och löv, stenar och grenar, och efter säkert två timmar är den färdig.
Vindskyddet är nu stort och fint, bra kamouflerat och förmodligen hållbart. Jag suvar in mina saker, lägger filten på marken och hänger ficklampan i en gren i taket. Jag är supernöjd med kojan. Det har blivit mörkt ute.

Kanonskott efter kanonskott.
När det äntligen tar slut känns det nästan som om jag är ensam kvar.
Men det är jag inte.
Såklart.
Det har börjat mörkna. Svarta, mörka moln hänger över oss. Hoppas det inte blir oväder.
Jag kryper närmare trädstammen. Det är faktiskt riktigt kallt. Jag som trodde det skulle bli en varm, skön natt på grund av det fina vädret vid starten.
Hur ska jag klara mig?
Min bästa chans är att gå ihop med någon.
Men vem?
Jag hade såklart inte tänkt på det när vi tränade. Kanske hade jag kunnat lära känna någon då.
Nu är det försent.
Jag sluter ögonen och försöker att tänka att jag sover i min säng i distrikt 9.
Jag lyckas inte särskilt bra.
Jag vet att jag är här.
Fångad i spelet.
Och bara en kan komma levande hem.

Jag försöker sova i kojan. Det är mycket mygg och jag blir snabbt irriterad. Jag slår efter dem, men jag har redan fått massor med bett.
"DUMMA MYGGOR, FÖRSVINN DÅ!" Vrålar jag och tystnar sedan skamset. Hela arenan måste hört mig. Karriäristerna kanske är nära, och vad ska jag säga då? "Hej, förlåt men kan ni inte döda myggorna istället för mig?" Haha, det skulle göra dem ännu mer blodtörstiga.
Jag tar mina saker, och river kojan. Jag kan ändå inte stanna här. Det är väldigt mörkt nu, och jag tar fram ficklampan jag hade i ryggsäcken.
jag går mellan träden, och kommer fram till ett stort pilträd. Jag hör lätta snarkningar uppifrån det.
Det är en annan deltagare där.
Hon ser ut att vara runt 13 år, med mörkbrunt hår och smal kropp.
Vad ska jag göra? ska jag vänta nedanför tills att hon vaknar, eller ska jag bara gå härifrån? Ska jag bilda pakt eller döda henne här och nu?

Jag måste ha somnat.
För när jag öppnar mina ögon är det ljust ute och fåglarna sjunger. Jag gnuggar mig i ögonen och känner hur det kliar över hela mig.
Myggor.
Men ofarliga bett.
Det känns lite hemtrevligt.
Jag rör försiktigt på mig och när min kropp har vaknat till kryper jag ut ur mitt gömställe.
Och plötsligt står jag öga mot öga med ett par bruna, stora ögon.