I Himlen

Tack!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Meeerr!!

Här kommer nästa! . Jag kunde inte låta bli att inte lägga ut något, eftersom jag fått så snälla och underbara kommentarer!

-Kommer du, Fred?, undrade Dumbledore. Jag bara nickade. Vi gick genom dom fackelupplystna korridorerna påväg mot stora salen.
-Fred?, hörde jag en kvinnoröst säga. Jag vände mig om och såg Tonks med rosa, nästan bubbligt hår.
-Åhh, hej Tonks!, sa jag en aning gladare. Jag har alltid gillat Tonks. Hon var rolig, men inte lika rolig som George....
-Synd att du var tvungen att dö på jordelivet då, Fred, sa Tonks. Men många har fått offra sina liv när....när....Vol..Voldemort har störtat fram. Jag bara nickade igen.
-Vilka är mer här, Proffesor Dumbledore?, undrade jag.
-Dom sitter här borta Fred, kom med här, svarade han. Sen såg jag Lupin, Sirius och James Potter sitta skrattande över något vid Gryffindor bordet. Vi gick fram till dom.
-Tjenare Fred!, sa Sirius glatt.
-Hej Sirius, svarade jag.
-Inte på ditt vanliga skämthumör idag?, sa han lite mer bekymrat. Jag skakade på huvudet.
-Ähh, kom igen Fred, pigga upp dig lite nu då!, sa han.
-Brukar man vara så himla glad då när man lämnat hela sin familj och DÖTT!!!???, skrek jag. Jag började gråtande springa ut ur stora salen och uppför trapporna till Gryffindors sällskapsrum, och tårarna bara rann. Jag, Fred Weasley, som aldrig brukade gråta. Men nu hade jag förlorat allt som någonsin betytt något för mig. Jag hade lämnat min familj, min tvilling bror. Det kändes som jag på jorden lämnat kvar halva min själ, halva mig.... Jag slängde mig i en av dom slitna sofforna i Gryffindors sällskapsrum.
-Fred?, undrade en röst som jag kände så väl igen. Jag satte mig upp och tittade på personen som talat till mig.
-Lee!?, är det verkligen du?!, sa jag.
-Ja!, svarade Lee Gordan med ett leende. Och genast kändes allt lättare att "leva" med. En av mina bästa kompisar, här!
-Jag är ledsen över din död, Fred, sa han.
-Aja, vad kan man göra liksom?, sa jag.
-Hur dog du då?, frågade han och slog sig ner i soffan mitt emot mig.
-Vet inte, sa jag förvånat. Vet du hur du dog?
-Ja, Dumbledore har visat mig!, sa han. Sen började han berätta:
-Jag stred mot dödsätarna, precis utanför mitt hus. Dom ville få mig och min familj att gå över till deras sida. Men vi kämpade emot, men sen gjorde Jr Crouch Avada Kedavra på min pappa.
-Är din pappa också här?, undrade jag.
-Nej, Dumbledore berättade väl för dig att man kommer dit man känner sig tryggast? Jag nickade.
-Men min pappa kände sig inte tryggast här, svarade Lee enkelt. Men i alla fall, min pappa skyddade mig så mycket han kunde, tills han dog. Sen så tog jag över. Jag klarade mig ett tag, men jag visste att jag var körd. Men sen kom det värsta. Bellatrix Lestrange, du vet, kom fram och gjorde Crucio på mig. Och det gjorde så otroligt ont! Så tillslut bad jag faktiskt om att få dö, och dom lystnade på min bön, om man säger så, sa han med ett litet leende. Sen smälldes plötsligt en bomb.
-Vad var det!?, frågade jag förskräckt.
-Åhh, det var någon mera som dött och kommit hit, svarade han sorgset. Kom, vi går ner och ser vem det var! Vi sprang nerför trapporna. Sen såg vi Dumbledore stå och prata med en tonårsflicka med rött hår. Jag drog efter andan.
-Ginny!!??, skrek jag.



Vad tycks? Kommentera! Snälla, jag blir så glad och peppad när ni gör det!

S-s-super*snyft*

Underbar ff! Saknat att läsa om de döda, verkligen jättbra! Skriv mer ♥

Tack!

Bra .
Bevakar.

Iiiiii vad bra

Halledundrare vad bra
Inte fred
Meeeeeeeeeeeeeeeer
E ledsen för de andra
Ledsen
Eller
Neeeeej inte Ginny

Haha Tack!!

jag älskar den du skriver himla bra!jag gråter när du skriver för det är så med en inlevelse.Jag tycker faktist att du skriver fantastiskt!skriva mera jag bevakar för fullt