A ghost story [PRS mellan AlexZz, Mily och Matizze]

Loretta suckar och glider igenom golvet till ett annat rum. Men hon blir faktiskt skrämd av det som möter henne mitt framför ögonen. Hon vet att varelserna som är nästan överallt i rummet är såna där sorts fantasy-saker men det hindrar inte Loretta från att falla bakåt och nästan igenom golvet till nästa lägenhet av rädsla.
"Vad i helvete är du rädd för ditt pucko?" Tänker hon irriterat och sätter på sig den trasiga hjälmen då Loretta faktiskt är lite intresserat av de konstiga varelserna. Så hon "reser" sig igen och börjar studera dem.

Alex gick in i sitt rum och såg en tjej i hans rum vart gjorde hon där for det genom huvudet på honom. Höll han på att bli galen eller var hon liksom hellt genomskinlig var hon ett spöke??

Loretta vänder sig om när hon hör att någon kommer in, men med tron av att det ändå inte spelar någon roll så fortsätter hon betrakta sakerna. Hon svävar runt rummet och fortsätter liksom se sig om lite överallt.

Alex ser förskräckt på det som svävade runt i hans rum höll han på att bli galen av alla fantasier?? han såg på spöket som svävade runt och kollade överallt i hans rum

Luke lyfter långsamt på huvudet och låter blicken glida från asfalten vid botten av höghuset till den absolut högsta punkten av det. Solen träffar rutorna reflektionen nästan bländar Luke. Bara åsynen av ett höghus skrämmer honom, och att stå precis bredvid ett...
"Nej", protesterar Luke högt. "Det skrämmer mig inte. Det är ett höghus och jag bara råkade bli nedknuffad från ett höghus, och? Det är ju inte ens samma jävla hus." Som för att understryka precis hur orädd han är styr han stegen mot glasentrén och svävar med en olustig känsla i maggropen rätt igenom den.
"Det är bara glaset", försäkrar han sig själv. "Jag är helt enkelt inte van vid att gå rätt igenom saker än..."

Loretta inser att hon varken hör steg eller liknande, så hon vänder på huvudet och ser än en gång på pojken som kommit in i rummet. Loretta lägger huvudet på sned och ser oförstående på honom, han ser så... rädd ut. Ja, det är vad Loretta skulle beskriva det som iallafall.
"Vänta lite, kan du se mig?" Säger hon plötsligt chockat, hon har svävat omkring i cirka 40 år och ingen har kunnat se henne. "Kan du se mig?" Fortsätter hon i samma tonfall om ännu inte lite desperat den här gången.

" ja stammade Alex förskräckt. Han försökte att inte darra av rädsla men det var nästan omöjligt händerna skakade redan av rädsla

Loretta stirrar på honom, hon är rätt säker på att han inte är död. Hans fötter står faktiskt på golvet och han ser ut att vara av fast materia så det är inte ett annat spöke åtminstone.
"Du ser spöken, alltså? På riktigt?" Frågar hon för att verifiera, hon måste veta om han faktiskt kan se henne och hon måste liksom veta säkert om det är så eller inte. Loretta ser inte, eller gör inget väsen av det åtminstone, att hans händer skakar. Hon är endast upptagen med att han faktiskt kan se henne.

" Jag antar det sa Alex och tänkte han håller på att bli galen nu pratar han med spöken ochså. Det räcker med att han hör röster om kvällarna

"Vad häftigt!" Säger Loretta och voltar till och med som sitt spöklika jag med ett överexalterat lyckorus som liksom far igenom henne. Vilken underbar känsla det är egentligen, den är verkligen underbar. Innan hon inser något. "Vänta lite, hur?" Fortsätter hon förvirrat.