Toujours pur [för alla]

Rabastan knuffar honom lätt när han går förbi innan han sätter sig på sin vanliga plats vid matbordet, mumlandes någon svordom som antagligen är riktad mot Rodolphus.

Rabastans hållning förbättras direkt när han kommer ihåg att hans föräldrar sitter där. "G-god morgon." säger han snabbt och med en nervös ton i rösten.

Walburga sätter sig ner och ropar på sin alv, Kreacher. När han väl dyker upp så har hon sin vanliga kalla blick. "Varför tog det sån tid?!" frågar hon med en krävande röst. Alven ber om förlåtelse men blir piskad ialla fall. "Är pojkarna vakna än?" frågar hon och ser ner på Alven. "Unge Herr Regulus är vaken, han ville ha något att dricka så Kreacher ska hämta det.." svarar han och han bugar fortfarande.

(Japp jag är Sev ^^ skall se hur det här går ^^)

Severus tittade upp, han var förvånad över att han blev tilltalad. Han var ovan över att människor tilltalade honom, de enda som pratade med honom var hans mor och far. Andra barn undvek honom. Han tittade på kortet han hade i handen, det var ett kort på Albus Dumbledore, Hogwarts rektor. Severus längtade tills han skulle få börja på skolan. Han tittade på flickorna som hoppade rep. Han reste sig upp och backade sedan undan in i skuggorna. Andra människor skrämde honom. De flesta retade honom och han ville inte vara med om det, inte idag. Han smälte in i skuggorna och var snart borta.

Lucius satt i en stol som var för stor för honom. Men allt i den stora herrgården fick honom att känna sig liten. Lucius var egentligen inte så gammal, men precis lagom gammal för att få sin första kvast. Hans föräldrar hade lovat honom länge och idag skulle hans mor följa med honom till Diagongränden och handla. Lucius satt och räknade minuterna på klockan. Kunde den inte bli två snart.

Lily såg hur pojken försvann in i skuggorna. Hon rynkade på näsan. Varför ville han inte vara med och leka?
"Kommer snart..." mumlade Lily och började sakta, men säkert att bege sig mot den plats pojken hade försvunnit.

Narcissa sitter vid matbordet och försöker att övertala någon i familjen att följa med henne till Diagongränden. Hennes oskyldiga blick och djupa blåa ögon brukar kunna övertala hennes far. "Men vi kan väl gå dit, snälla, vi behöver endå nya klänningar till balen som Malfoys ska ha..snälla far, du lovade mig." säger hon med en artigt men endå krävande ton som hennes föräldrar brukade ge in för. "Om ni inte vill gå så kan kanske Bella eller Dromeda gå med mig, eller hur?" fortsätter hon lika envist.
"Din mor kan ta med dig, om du nu måste ha en ny klänning, Narcissa." säger Cygnus och ser på sin fru med ett leende. "Eller hur, Druella." säger han frågande fast alla vet att det var mer som en order.
"Det klart, jag skulle träffa lite vänner där så skulle vi få nya klänningar uppsydda, så jag kan ta med mig flickorna." svarar Druella och för bort en vilsen lock av hår ur sitt ansikte.
Andromeda ser upp och börjar prata om en klänning som hon hade sett som hon måste ha.

Severus ser ur en av flickorna lämnar de andra två och började gå åt hans håll. Han kände hur hjärtat slog snabbare, han ville inte att hon skulle se vad för kläder han hade. Han försökte alltid undvika kontakt med människor, särskilt i hans egna ålder. Äldre människor brukade förbarma sig över honom eller kalla honom fula ord. Men barn i hans egna ålder brukade slå honom, han tvivlade att flickan skulle göra det, men man visste inte säkert.

"Lucius" ropade hans mor nere från undervåningen och Lucius hoppade genast ner från stolen.
"Kommer" ropade han och tog med sin rock ner. Han rusade ner för trapporna och hoppade ner sista steget och landade framför sina mor.
"En Malfoy verken springer eller hoppar" sa hans mor och Lucius tittade skamset ner i marken men log. Han kunde inte rå för det, men att vara en Malfoy kunde ibland vara tråkigt. Han önskade han kunde få springa runt och leka som han ville.
"Ja mor" svarade han efter en stund och hon nickade och tog honom i handen för att teleportera dem till Diagongränden.

"Gör det och efter det ska du börja med frukosten så snart du kan Kreacher." säger Walburga och ser knappy på alven igen utan ser fortfarande på väggen.


Rabastan äter långsamt, han är fortfarande grining på sin bror. Det är så tyst i huset, på Hogwarts är det ialla fall lite mer liv, inte bara en nästan irriterande tystnad.


Druella och Narcissa transfererar till Diagongränden, Narcissa har ett ganska tydligt leende på läpparna. Hon har ett fast grepp om sin mors hand och tar ett djupt andetag innan dom helt plötsligt är vid Diagongränden, vid Flourish & Blotts. "Mor, det är synd att Bella och Dromeda inte ville följa med oss, eller hur." säger Narcissa i en nästan tillgjord röst, vilket Druella känner igen. "Ja det är det fast jag vet att du ville komma hit själv med mig, Cissy." säger hon strängt men det finns en värme i hennes leende.

Lucius landade mjukt bredvid sin mor, det här var något han gjort förut. Han såg sig omkring i Diagongränden och log. Han blev alltid så glad när han var här. Människor log och var trevliga här, inte som hemma.
"Titta mamma där är den" sa Lucius och pekade på kvasten i skyltfönstret.
"En Malfoy pekar inte" sa hans mor strängt och Lucius blängde på henne.
"Ibland önskar jag att jag var något annat än en Malfoy" muttrade han åt sig själv.
"Vad sa du?" frågade hans mor och Lucius vek undan blicken.
"Inget" sa han och hon nickade nöjt och de gick in i butiken.

Walburga sitter tålmodigt i sittrummet och läser en bok, hon byter graciöst sida och ser upp när hon hör fotsteg mot det lätt knarrande golvet och ett tyst fnissande. "Det är inte artigt att smyga, vet ni det." säger hon i en klar men irriterad röst, hennes gråa ögon ser mot dörrkarmen, som om hon väntar på att personen ska träda fram.


Druella och Narcissa är fortfarande vid Madame Malkins för att sy upp kläder till balen. "Mor, jag tycker du om det ljusblåa tyget?" frågar hon glatt med ett leende. "Du har så många blåa klänningar Narcissa, du borde ha en annan färg, kanske en fin vit klänning." Druella drar sina fingrar över ett vackert vitt tyg. Hennes dotters protester gör att en lätt suck rymmer ur hennes läppar. "Men om du verkligen vill ha det tyget så tar vi det." säger hon och kysser sin yngsta dotters kind.