PRS DarkBells och Amaanda.

Elenas leende dämpades lite men svarade ändå på frågan. "Där inne. Men Damon, jag hade inget val. Hon hoppade på mig och höll på att döda mig", sade Elena med en förtvivlad ton.
Sedan vände hon sig till Jeremy. "Har inte Bonnie stängt ner slöjan? Då borde väl inte du vara här?"

"Botemedlet var ditt Elena, men eftersom att du inte tog det... ja, jag kan inte komma på någon som behövde det mer än Katherine. Den subban kommer inte att ha något att säga till om längre.", sa Damon allvarligt när han såg hur förtvivlad hans flickvän ((!!!!!!)) var.

"Har inte Bonnie stängt ner slöjan?" Frågade hon Jeremy. "Då borde väl inte du vara här?"
"Jag kom för att berätta", sa han och log blekt mot sin syster.
"Bonnie gjorde en trollformel. Jag vet inte hur det gick till, men det lyckades, Elena. Jag är inte ett spöke längre, Bonnie förde mig tillbaka!"
Damon märkte att Jeremys leende inte riktigt nådde ögonen, men han vågade inte kommentera det. Istället höjde han förvånat på ögonbrynen och väntade på Elenas reaktion.

Elena kunde inte prata. Hon försökte öppna munnen, men istället började hon gråta
och kramade om Jeremy. "Åh herregud! Jag måste tacka henne, vart är Bonnie? Hur
mår hon?" frågade Elena tillslut med glädje tårarana rinnande ner för henne kinder.
Hon kunde inte sluta le, även när hon tänkte på allt som hade hänt.

((Jag kan rolla både Jeremy och Damon för tillfället If that's ok?))

Damon log då Elena bokstavligt talat flög över Jeremy och kramade om honom hårt. Han var löjligt glad för hennes skull. Hon förtjänade att vara lycklig, det gjorde hon alltid.
"Jag går in", sa Damon lågt och öppnade entrédörren. Han skulle hitta Katherine

~

"Bonnie är..." Jeremy tvekade. Det skulle vara så lätt. Tre bokstäver. Ett ord.
Elenas ögon växte sig större då hon höll på att förstå vad som hänt. Jeremy kunde inte berätta. Bonnie hade rätt, hon förtjänade att vara lycklig.
"Ta det lugnt, sis." sa han och tvingade fram ett falskt skratt. "Hon bad bara mig att berätta att hon skulle spendera sommaren med sin mamma. Och hon la till att hon var ledsen att det kommit så plötsligt..."
Jeremy kunde inte fortsätta längre. Han svalde ner klumpen i halsen och log då de släppte varandra.

Elena nickade och log sedan uppspelt igen. "Åh gud vad kul det ska bli! Det är synd att Bonnie åkte iväg, men du, jag, Caroline, Stefan, Matt och ja... Damon. Vi ska ha så roligt ihop, innan vi börjar på college", sade hon och tryckte Jeremys hand.

Jeremy log.
"Och sen får jag börja skolan igen." Han flinade. "Jag undrar hur det ska gå. Jag är ju officiellt sett död."

~

Damon behövde inte leta för att hitta henne. Han kunde känna den metaliska doften av blod smyga sig genom skolan. Starkare ju närmare han kom sitt mål.
Hon låg i korridoren. I blod och glassplitter. Snett ovaför hennes medvetslösa kropp satt en skåpsdörr som våldsamt slitits ut ur sina gångjärn och borrat in sig i väggen.
"Hej Katherine..." Sa han långsamt och slängde henne över axeln. "Ditt helvete börjar snart."
Damon skrattade högt för sig själv. Äntligen skulle hon få sopa för allt lidande hon orsakat.

(( asså du skriver så underbart!! ))

"Men du slipper antagligen skolan. Eller så kan man ju tvinga folk att tro att du aldrig dött.
Jag vet inte, men jag hoppas att vi inte behöver flytta". Elena log. "Men du vet... Vi kommer nog få flytta in hos Damon och Stefan. Eller någon. Jag... Jag brände ju upp huset", mumlade hon och tittade sedan ner i marken.
Hon skämdes över det, och att hon hade bränt upp Jeremy.

((Det gör du också ♥ Jag älskar redan det här rollet X3))

"Du gjorde vad som var bäst då", sa Jeremy allvarligt. "Vi kan inte tänka på det som hänt, vi måste se framåt."
Han log mot sin syster och försökte att ignorera tyngden i hjärtat som Bonnie efterlämnat.
Precis då kom Damon gående ut ur skolan med en medvetslös Katherine över axeln.
Jeremy höjde förvånat på ögonbrynen. Han undrade vad han skulle med henne till.
"Jag ska låsa in henne", förklarade Damon då han såg Jeremys chockade ansiktsuttryck. "Hon ska vara instängd då hon vaknar."
"Vad gör det för skillnad?" frågade Jeremy. "Hon är människa nu, vad kan hon göra för skada?"
"Man vet aldrig med Katherine Pierce." Damon log mot Elena innan han satte Katherine i baksätet, där rutorna var tonade så att ingen kunde se in.
"Vi ses därhemma." Ropade han genom den nervevade rutan innan han svängde ut på vägen.

(( tack! ♥ aha same, har typ väntat hela dan på att du ska skriva!! ♥♥ ))

Elena nickade och vinkade mot Damon när han rullade iväg.
"Så vad vill du göra?" frågade hon och tog Jeremys hand. "Vi kan gå till the Grill? Eller meddela nyheten för Matt och Caroline? Eller gå till stan och köpa kläder" fnissade Elena.
"Okej, det sist nämnda alternativet låter inte så lockande, huh?"

((Haha, igår var jag löjligt upptagen med mitt mors-dags projekt x) Jag önskar jag kunnat skriva mer XP))

((Btw, så ska väl Matt ut och resa med Rebekah över sommaren? Det måste vi också få med. Att han "planerar det." ))

Jeremy skrattade. "Jag röstar på Matt och Caroline förslaget."
Han drog ner handen i fickan för att smsa någon av dem, men möttes av en tom ficka.
Han log mot sin syster. "Döda får inte nya mobiler på köpet då de återvänder."

~

Damon slog Stefans nummer igen, igen och igen. Men hur han än bad sig åt kom han till röstbrevlådan. Damon pratade inte i något meddelande, vem som helst kunde få tag på informationen han så desperat ville ge sin bror. Damon bestämde sig för att döda honom om han inte svarade innan dagen var slut. Han förstod varför Stefan lämnat staden, men vad gjorde det för skillnad om han pratade med sin bror.
Damon vinklade spegeln så att han såg Katherines ansikte. Fortfarande medvetslös. Han undrade hur länge det skulle vara.