Lovely Lives

Hehe jag kan ju säga att gubben har en rätt stor betydelse ♥

Tänkte att jag skulle fråga några av mina vänner om ni kanske vill läsa den här


Vill ni inte läsa så är det HELT okej ♥ Jag älskar er ändå Men jag skulle älska er ännu mer om ni gav det en chans ♥

Du skriver bra! Jag bevakar

Tack så mycket!

Becky mitt smecknamn

Läser gärna!! Verkar jättebra! ♥ *bevakar*

JÄTTEROLIGT ♥

*Bevakar*

Här kommer:

Kapitel 4 - Det var perfekt


”Om jag bara kunde, så skulle jag stoppa tiden” sa en kille med svart rufsigt hår.
”Varför det, vi kommer ju alltid vara tillsammans! Vi kommer gifta oss och bli gamla ihop, du och jag” svarade en blond tjej vid hans sida.
De båda ungdomarna låg på en grön äng, det var en perfekt sommardag. Solen sken, fåglarna kvittrade och vinden susade i det stora trädet på ängen. Liam och hans flickvän Tiuni låg under trädet i den svala skuggan. De låg och tittade in i varandras ögon och studerade varenda millimeter på varandras ansikte. Liam såg in i de vackra blå ögonen som tindrade som stjärnorna på himlen.
Hennes ansikte är så perfekt, så lent och hennes läppar är så röda som om de tillhörde bladen på en ros. Hennes hår faller så perfekt och vackert över hennes kind, det är så lent och mjukt.
Liam sträckte fram sin högra hand och smekte hennes blonda hår, han såg bekymrad ut.
”Hey, vad är det?!” frågade Tiuni och fångade Liams ögonkontakt igen, även hon var bekymrad nu.
Liam suckade, la sig på rygg och tittade upp mot de fluffiga vita molnen som svepte förbi.
”Detta är så bra, för bra! Det känns som en dröm..” svarade Liam och kliade sig i håret så att det blev ännu rufsigare.
Tiuni sträckte fram sin hand, log och fixade till hans hår. Det var fluffigt och mjukt under hennes lena fingertoppar.
”Det är för att det är en dröm”
Liam satte sig direkt upp och tittade på Tiuni, samtidigt som han satte sig upp så såg han i sitt huvud en stor vit snickarbil köra på Tiuni och PANG!

Liam satte sig kallsvettig och chockad upp. Han tittade sig omkring men såg inte mycket på grund av den svarta himlen ovanför hans huvud. Men de miljontals stjärnorna som lös i den vackra natten lät Liam se var han var. Han kunde känna gräset under fingertopparna och han såg trädet bakom honom. Han satt på samma äng som i hans dröm, fast nu var det natt och han hade ingen Tiuni jämte sig. En kall vind smekte honom på kinden och han ryste. Hösten hade kommit nu och det var inte den bästa tiden att bli uteliggare. Liam ställde sig upp på ostadiga ben och gick nerför ängen. Nedanför uppenbarade sig en stor granskog med en liten grusväg igenom, hade Liam varit sig själv så hade han nog varit rädd och nervös för att gå in i den mörka skogen på natten men nu brydde han sig inte. Han brydde sig inte om någonting längre.

fortsättning följer...

Hoppas ni gillar Detta var egentligen också ett längre kapitel som jag delade upp i 2 för att ni inte skulle tråkas ut av att kapitlen var för långa jag vet hur det kan kännas ♥ hihi

Bra!!! Jätte bra skrivet! *bevakar* ♥

Jättebra!! ♥