Drassica.

SUPERBRA! känn dig bevakad! ♥

Tack ska du ha. ♥ ♥

Älskar den redan, tror jag inte kan skriva lika bra som diiiig......

Åhh, harryxxpotter du måste hjälpa mig du hittade på det mest.



Kapitel 3.
Vem där?

Jag vaknade med ett ryck, jag visste inte vart jag befann mig men jag låg genom blöt bland de kalla löven. Jag försökte resa mig upp men mitt ben gjorde så det sved mer, jag hade skadat benet och jag visste inte hur jag skulle röra mig nu. Hur skulle jag gå tillbaks till Hogwarts? Vart befann jag mig? Varför sprang jag hit? Jag låg på magen, min bröst som var intryckta mot den kalla marken, regn föll ner från de grå tunga molnen. Tårar rann ner och jag kunde inte gör nåt nu, allt jag kunde göra var att gråta, jag hade bara lust att gråta blod.
Jag låg på marken livrädd i mörkret, jag märke att jag hade mitt trollspö i fickan. jag sträckte min hand för att kunna nå trollstav som låg i fickan, jag försökte vrida på så jag hamnade på rygg istället men det gick inte mitt ben sved. "AJJJ" skrek jag och försökte sluta vrida mig. Hade mitt ben blivit bruten? Jag fick tag på mitt troll spö efter ett par försök, jag försökte ta trollspön utan att röra på benet. Jag viskade "lumos maxima" och ljus kom ut från trollstaven, nu kunde jag se lite iallafall, jag märke den gamla trädstammen som låg få meter från mig, det var den jag trillade på när jag sprang hitåt. Allt var tack vare Draco och hans vänner.
Jag kunde se hur de såg på mig och jag hörde deras kalla röster.
Jag skakade på huvudet, men jag var fortfarande livrädd. Jag visste inte vad klockan var, det ösregnade ner på mig och frös och försökte värma mig men kunde inte.
Hur skulle jag här ifrån?
Jag mådde illa igen och kände mig jätte yr, men den här gången skulle jag inte bli medvetslös, jag kunde inte bli det. Jag var starkare än så, jag kunde klara mig själv utan någon hjälp.

Jag kollade runt om mig för att se om jag kände igen stället men tyvärr gjorde jag det inte, "hallå någon här?" Jag började ropa för att se om någon var där, fast hur dum kunde jag vara egentligen. Ingen befann sig den här tiden i den här läskiga skogen. Tårarna började visa sig fram igen, jag kunde inte dö nu. Jag kunde inte dö redan andra dagen här i England?
Jag skakade på huvudet, jag måste kämpa eller bara lika gärna dö.

I nästa 30 minuter låg jag bland de kalla löven och var livrädd, röster kom från olika håll. Jag har aldrig varit rädd för mörkret innan men nu måste nån verkligen komma. Efter en stund hörde jag någon ropa , jag visste inte vart ifrån rösten kom eller vad den ropade på. Men rösten kom närmre, nu kunde jag höra på vad den ropade på "Jessica, JESSICA" ropade rösten och kom närmre och närmre. Någon ropade på mig äntligen var det någon som kom. "Vem är det, jag ligger här." Ropade jag högt och torkade bort tårarna. "Vart är du Jessica?" Ropade rösten och den och närmre. "Bakom den gamla trästammen, jag kan inte röra på mitt ben." Ropade jag och försökte kolla bakåt.
Plötslig dök någon upp.


Vem kan det vara? Det får ni reda i nästa kapitel.

Det blev ett kort kapitel men det finns två delar av kapitlet, nästa kommer bli längre lovar. ♥

KÄNN DIG BEVAKAD ♥ ♥

Detta är fortsättningen på kapitel 2, den kanske blir in delad i 3 delar också får se...

Det finns lite svär ord i texten, sorry.

Kapitel 4.
Vem där?

Jag kollade bakåt men kunde inte se personens ansikte, det var för mörk. Men jag hörde att stegen kom närmre. "Jessica?" Sade personen och var bara få meter från mig. "Jag är här, ser du mig?" Frågade jag tillbaks och försökte kolla bakåt men jag kunde inte för mitt ben sved och kunde knappast röra den.
Tjock dimman täckte över hela skogen så man inte kunde se längre, "jag kan inte se dig" sa personen och då välte personen omkull och hamnade på min rygg. "AJJ." Skrek jag, jag kollade bakåt och försökte se vem det var. Äntligen såg jag personen. Våra blickar möttes, man kunde se hur ögonen på personen lyste i mörkret runt oss. Jag avbröt den "romantiska stunden" med att skrika "Ajj, nu behöver du verkligen resa upp på dig själv." Mitt ansikte hamnade bland löven, och den tunga personen hade äntligen rest upp på sig själv.
"Jessica, jag är så ledsen...." sade personen och satte sig på huk framför mig, handen var iskall när h*n rörde med sin hand på mitt ansikte, nu såg jag tydligt vem det var. Men varför? Men varför skulle h*n komma när h*n var så taskig från början? Hans ljusa blonda hår såg man nu tydligt, hans iskalla grå ögon, vi möttes med blickarna igen. Hans kalla hand var nu på mitt ansikte, mina tårar visade sig fram igen. Han torkade bort några tårar med sin kalla tumme, "Vad vill du Draco" sa jag och försökte kolla bort så han slapp se mina tårar som visade sig fram och rann ner till mina blodiga kinder som frös av kyla, "och hur visste du att jag var här just här?" Sade jag ilsket. Han svarade inte utan drog lätt med sin hand och vred mitt ansikte, Draco tvingade mig att kolla in i hans iskalla grå ögon. "Jag är så ledsen Jessica, jag är så ledsen." Sade han och torkade bort några tårar igen. "Sen när bryr du....." jag försökte rätta till min engelska, jag kunde inte prata så bra utan allt jag tänkte på var hans ögon bara hans ögon, "dig" avslutade jag min mening jag hade krånglat till.
Han kollade bort en stund och sedan reste hand sig upp, "kommer du?" Frågade han ilsket och stod några få meter ifrån mig. "Jag ... jag ... jag ka...n inte" sade jag och kollade ner på löven som var täckta av mitt blod som hade runnit ner från ansiktet när jag trillade omkull. Draco stannade, han vände sig om och kom tillbaks till mig igen. "Varför kan du inte?" sade han och kollade ner på mig som om jag var en död fisk. Jag svarade inte utan vred mitt ansikte mot mitt ben och kollade på det, sedan kollade jag sorgset ner på löven. "Ditt ben?" sade han och böjde sig på huk fram för mig igen.
Jag mötte hans blick igen, vi stirrade in i varandras ögon, "hjälp mig Draco, hjälp mig." Jag började gråta, "jag är här Jess, jag är här Jess allt är bra nu" sade han och drog mig in till hans vara famn, kunde jag verkligen lita på Draco?
Jag kunde inte tänka på något eller något annat nu, allt jag tänkte på var att jag var i hans varma famn men han var ändå kall på nåt sätt.
Draco la sitt huvud ovan på mitt huvud, han strök på långa hår långsamt, jag började gråta och hela hans svara kappa blev en enda trasa, som om jag hade tvättat den och glömt att torka den. "Allt ät bra nu, allt är bra nu" Han strök med sin hand igenom mitt hår och allt han sa var "allt är bra nu." Var det verkligen bra?

Vi satt mer än 20 minuter och kramades, jag låg på den kalla marken och han satte sig framför mig. Mina händer släppte taget om Draco även om jag inte villa, men något sa mig att han ville tillbaks. Han släppte taget om mig också samtidigt som jag gjorde. Han log mot mig men han log stelt, jag log tillbaks och kollade sedan upp mot himlen. "Draco det är bäst..." sade jag och kollade på honom sedan. "att vi går tillbaks, jag vet" sade han sedan och reste på sig själv. "Hjälp?" sade jag och log mot honom, Draco fick tag i min ena hand och försökte försiktigt hjälpa mig. Jag var äntligen uppe på fötter igen, men det gjorde jävligt ont i ena benet, Draco la min ena arm runt hans nacke och försiktigt börja gå, jag försökte gå i samma tempo som honom men varje 2 minuter stannade vi för att mitt ena ben gjorde så fruktansvärd ont.

Vi var på väg ut från den mörka skogen och jag märkte att jag var borta hela dagen, SH*T JAG VAR BORTA HELA DAGEN?
Plötsligt fick jag tanken om att hämta Vendela, "Draco vänta" jag stannade och kollade på det stora trädet där jag lämnade Vendela för några timmar sen, "Jess, vad är det?" Draco kollade frågande på mig och tittade mot de stora trädet jag själv tittade på. "Jag måste hämta Vendela." Sa jag och försökte vända mig. "Vendela?" sade han och hjälpte mig att vända. "Jag berättar sen bara hjälp mig." sa jag och slängde en tacksam blick mot Draco. Men han märkte inte det.

Vi var framme vid de stora trädet, och jag gick närmre, "Vendela?" viskade jag och försökte leta med blicken och se om hon var kvar. Vendela visade inte sig själv så jag fick viska ett par gånger till och se om hon hade varit kvar. "Vendela?" Ropade jag en sista gång, "Jessica jag tror inte någon är här." sade Draco och såg frågande på mig. "Jag lämnade henne här innan din flickvän gjorde det där med vattnet." sade jag och letade med blicken efter Vendela, "Pansy är inte min f....." sade han och kollade på Vendela som äntligen visade sig fram. "Men kolla där, där är du Vendela, jag trodde du hade rymt." sade jag och försökte få tag på henne. Draco såg livrädd ut och kunde inte kolla på henne. "Det är Vendela, det är den ormen du slängde på mig igår." sade jag till Draco och kollade på honom, "det är omöjligt" sade han förvånat. "Kan du prata med ormar, Jess?" frågade han efter ha avslutat sin gamla mening. "Ja, men hjälp mig med Vendela. Vi måste gömma henne." sade jag och kollade på Vendela som slingrade sig fram mot mina fötter. "Vi får inte ha ormar i skolan." sade Draco och ville bara backa från Vendela så långt han kunde. "Vendela, gumman jag är ledsen du måste vara kvar här." sade jag och kollade sorgsen på Vendela, Vendela bara slingrade tillbaks upp till trädet.

Efter ha tagit farväl till Vendela gick vi så snabbt vi kunde tillbaks till Hogwarts, men Draco stannade genast. "Du vet vad detta betyder va?" sade Draco , han tog bort min hand som var runt hans kalla bleka nacke. Jag tappade balansen men jag lyckades hålla mig uppe på ben genom att hålla väggen. "Vad betyder det Draco?" jag kollade på honom frågande, "du måste glömma vad som hände mellan dig och mig." Sade han och kollade på mig. "Ingen får veta om vad som hände." sade han sedan. "Så du menar att..." jag kollade ledsamt på honom tårar visade sig fram. "Jessica, jag kan inte se dig ledsen. Snälla sluta." sade han och försökte att inte visa sig själv. "Försvinn då, du har redan gjort ditt här, jag lovar dig att jag aldrig berättar och jag ska glömma det som om inget har hänt, och inte jävla skit hände ändå, försvinn, gå din väg nu Malfoy gå din väg." skrek jag, jag försökte återhämta andan som jag tappade samtidigt jag skällde ut honom. Draco gick bara där ifrån utan att säga nåt. Jag följde honom med blicken sedan tappade jag balansen. Jag trillade på mage och mitt ben hade blivit värre. Jag började gråta mer.
Jag kunde inte göra något mer nu, jag var jätte trött så jag bestämde mig att sova på den kalla marken jag trillade på.

Känn dig bevakad

Jätte bra!! Bevakar!

Åh, tack så mycket. ♥





Åh, tack ska du ha!♥

*Rörd över att du nämnde just MIG i kapitlet och ingen annan*

Måste först bara säga att du är den underbara av oss två
och jag skojar inte när jag säger att du skriver som en GUD!
Kan inte fatta att du tycker jag skriver så bra, är verkligen ingenting emot dig & jag älskar dina beskrivningar, jag är redan kär i Jessica, du har inga stavfel någonstans & du får allt
att framstå så...äkta.

Ja jag är verkligen imponerad!
Och kommer inte sluta läsa den här, & hoppas att du inte kommer att sluta läsa min heller...Även om den inte är hälften så bra som DIN

Älskar att du också skriver mååånga långa kapitel btw, haha!
Känner mig ensam om det annars...och då känner jag mig så dryg mot er som inte kan skriva normala korta kapitel som normalt folk!

Älskade verkligen slutet på sista kapitlet.... det var så fint
och jag kände verkligen igen min Draco!
Förresten så gav du mig en ide till min fanfiction också...det tackar jag för :*

Du är bäst hjärtat och jag hoppas på flera kapitel snart!