PRS med Little Lestrange. :3

Mathilda skrattade till, kanske lite för högt för att det skulle låta riktigt, för det var det inte. Det fanns fyra saker hon hatade. Höjder, mörker, ensamhet och spöken. Spöken, spökhistorier och skräckhistorier.
"Visst." Hon vände tillbaka blicken till Timothy och svalde. "Självklart..." log hon. "Behöver vi ta med oss något särskilt?"

[Omg, nu får du spela Nitya lite. └('0' ┐]

[Det här är lite awkward. ^-^]

Nitya's blick vandrade mellan ungdomarna. Austin och (AAAH, glömmer alltid bort vad hon heter... >_< Något på M?) kollade snabbt på varandra och mumlade instämmande.
"Ni behöver inte ha med er något särskilt. Jag tror ni kommer få saker när ni... landar", svarade Nitya.
Timothy log fortfarande, men det såg inte riktigt äkta ut - och det var det inte heller.

[Hihi. Hon heter Meredith. X]

"Då så...", fortsatte Mathilda utan att riktigt veta vart hon ville komma. "Visa oss vägen till detta magiska träd." Hon dröjde lite. En aning spelad dramatik, men endast för att dölja nervositeten. Var det verkligen en bra idé, det här?
"Följ mig", svarade Nitya och vände sig om. Försiktigt tog Mathilda ett steg efter.

[Juste! Meredith, Meredith, Meredith. >.<]

Timothy såg efter Mathilda och följde sedan med. Nitya stannade upp vid dörren hon kommit in genom, och drog med två fingertoppar över träet. Timothy kastade en blick bak på Austin och Meredith och rynkade på ögonbrynen, han undrade vad kvinnan höll på med.
Sedan vände han sig mot dörren igen lagom till att Nitya vred på handtaget och dörren gled liksom upp av sig själv. Men istället för att svarta natten fanns därutanför, var nu istället en stor, grön skog.
Timothy gapade av förvåning och steg ut ur dörren efter Nitya.

Mathilda såg sig omkring. Träden var enorma, och såg ut att fortsätta i evigheter. Så långt hon kunde se var det bara två färger som fann hennes ögon. Grönt, och brunt. Alltför nyfiket tog hon ett steg ut i den bruna jorden. Hon kände den mjuka jorden mot sin nakna fot. Hon klev ut med andra också. Jorden var fuktig och småfåglarna kvittrade. Hon hade aldrig sett något liknande. Blad stora som täcken och en doft av nytt sommarregn. Hon log brett och vände sig mot Timothy och de andra. Detta var fantastiskt. Men när hon sökte efter Nitya, var hon försvunnen.

[Hur färdas de till sina... platser? :3]

Timothy såg storögt på de andra. Var det här verkligen sant?
Han granskade det närmaste jätteträdet, med de enorma löven. Han vidrörde det försiktigt, och förutom storleken så verkade det ändå vara hyfsat likt de där hemma.
"Hur kan de vara så stora?" frågade Austin, som förundrat hade följt Timothys exempel.
Som svar ryckte han på axlarna, med ett vagt leende på läpparna. Han gillade det här.

[Åh... just det. Ehm... Jag har faktiskt ingen aning, hehe. Förlåt Aja, de får väl svimma eller något. Kanske blåsa bort eller ramla ner i ett hål. De kanske bara drömmer. xD]

Mathilda såg på alla träden.
"Undra hur många det är som drunknat på hösten..." mumlade hon för sig själv och ryckte på axlarna. Hon var faktiskt inte så intresserad utav träd.
Meredith som hatade skogar stod skärrat kvar där hon lämnats.
"Skulle vi inte någonstans?" nära därpå stammande hon.

Timothy lade huvudet på sned vid Merediths fråga, men stelnade sedan till. Flickan såg plötsligt yr ut, och därefter svimmade hon.
"M-Meredith?" stammade han, och sedan hörde han ett plötsligt skrik från Austins håll. Han vände sig om, lagom till att se hur han föll genom marken i ett hål som plötsligt uppenbarat sig utan förvarning.
Med en oförstående rynka i pannan skyndade han sig fram till Meredith, orolig över vad som hände med Austin. Men innan han ens hunnit några steg framåt till Meredith, kände han hur hans knän vek sig under honom. Han föll mot marken, men innan han slagit i den så föll han in i en mörk medvetslöshet.

Mathilda stod på skakande ben och stirrade förskräckt på Meredith, på Timothy, och på Austin som inte ens var där. Plötsligt kom en stark vind. Håret piskade henne i ansiktet och hon var tvungen att sätta sig ner för att inte blåsa bort.
"Timothy! Meredith! Vakna!" Men ingen svarade och blåsten som blev allt kraftigare och kraftigare var omöjlig att undvika. Motvilligt knep hon igen sina ögon och långsamt försvann hon bort.

Timothy vaknade precis lagom till att han landade hårt på marken med ansiktet neråt. Han stönade av smärta och låg kvar ett tag, kände att han hade skrapat upp armbågarna och knäna på gruset.
Han lyfte på huvudet och såg till sin förvåning att han låg framför ett slott. Han gapade av chock och höjde på ögonbrynen. Plötsligt hörde han springande steg som kom genom gruset, och där framme kom mycket riktigt en kvinna klädd i en gul och orange, pompös klänning med solar här och var. Hon var vacker, tyckte han.
"Hur gick det?" ropade hon och satte sig ner på knä framför Timothy.
"Öh...", mumlade han dumt och satte sig upp. Han kände på sina svidande armbågar och såg att han blödde lite, "Det... det gick bra. Öh... Vem är du?"