PRS Reiku Black & Rosie Lestrange

Hundarna skällde mot de främmande, men männen tystade ner dem. Irma såg nyfiket bort mot den andra klanen och inspekterade dem. Hon började tyst fnittra då hon tyckte att de såg ut att frysa ihjäl. Men med sådär tunna kläder skulle de snart det!
Irma såg bort mot männen som också hade börjat skrocka. Antagligen tyckte de att det också såg lustigt ut.
"Välkomna!" ropade hövdingen tillsist med ett brett leende. Han var ärrad i ansiktet och på kroppen, ett tecken på att han deltagit i många slagsmål och krig men alltid vunnit. "Välkomna", upprepade han och sträckte ut armarna i en välkomnande gest som om han ville krama dem, "Varsågoda och... hoppa av era magnifika hästar." Och hans armar lades jämte sidorna av hans breda kropp.
Irma fick plötsligt fyra tjocka mantlar slängda på sig och hon såg bort från främlingarna.
"Gå och dela ut dem", sa hennes mamma som själv höll i ett gäng mantlar. De, plus två andra kvinnor, skyndade sig fram och delade ut mantlarna åt de andra.

Kvinnorna började viska och männen morrade lågt och muttrade på sitt främmande språk.
- De skrattar åt oss..
- De skulle vara döda vid det här laget om de hade kommit till oss..
- Tyst. Sa Sayal'eth, Rani's far och hoppade graciöst av hästen. Han tog tacksamt emot en mantel och lade den om sina frusna axlar. Rani nekade en mantel från en ung flicka. Hon hade blont hår hon också, han ville känna på det, så han kunde se om det var äkta som hans. Men han hindrade sig och pekade på en gravid kvinna. Han var inte säker på sitt språk när det gällde det här folket och hoppade mjukt av sin häst och log lite. Han kände sig stolt över sig själv. Den där lite självbelåtna känslan man får när man vet att man kan något. Vad som helst kan det vara, att man äter fortare än alla andra, eller helt enkelt fryser mindre än precis alla från hans egen klan. Rani tog tag i sin tofs och drog i den så allt hår släpptes ut. Det kändes som om håret skulle hjälpa honom att bli varm.

Irma såg förvånat upp på en pojke i sin egen ålder med samma blonda och bleka utseende som hon själv. De andra verkade mer mörka, men han...
Hon ruskade på huvudet och fortsatte åt den gravida kvinnan som pojken pekat på. Hon gav henne den med ett litet leende, men hon besvarade det inte.
Och då Irma var fri från att dela ut mantlarna - för att hon inte hade några kvar - gick hon tillbaka och ställde sig bakom sin far. Hon såg att männen fortfarande flinade åt situationen, men kvinnorna snäste åt dem att lägga av, och leendena bleknade en efter en.
"Klarar verkligen hästarna kylan?" undrade en man och såg tveksamt på dem.
"Ge dem en mantel var också!" ropade hövdingen, och de andra skrattade högt.

- De behöver inte mantlar. Sa Sayal'eth med kraftig brytning och började bli irriterad. De här männen var stolta krigare och blev inte det minsta roade av att folk skrattade åt dem.
Sayal'eth gjorde en gest med handen och så steg Rani försiktigt men smidigt fram genom trängseln.
- Fick du ingen mantel, Issi? Frågade han oroligt.
- Jag ville inte ha någon, jag klarar mig fint. Mumlade han tillbaka och log.
Sayal'eth rynkade pannan och vände sedan tillbaka blicken.
- God dag, nordfolk. Jag är Sayal'eth, det här är min son Rani och detta är mitt folk. Jag hoppas ni kommer ta väl hand om oss så ska vi utplåna fienden. Sa han.
Rani steg fram och böjde på huvudet lätt, hans vänstra kind var färgad med en brun färg för att märka ut att han faktiskt var en av dem. De hade inte gjort något olagligt.

Irma tyckte de saknade sinne för humor. De allihop verkade lite... stela. Kanske lite för stolta.
"Jag hoppas på att ni kommer känna er... tja, någorlunda hemma här", sa hövdingen och räckte fram en stor hand för att hälsa, "Mitt namn är Graunt."
Irma märkte att hennes folk, precis som hon, hade ögonen på den blonda pojken. Men hon ville inte vara otrevlig och slog istället ner blicken i marken för att inte stirra.

- Trevligt, Grah't. Sa han och log i ett försök att lätta upp stämningen lite grann. Samtidigt tyckte han inte om att de kollade på hans son på det viset. Så fort man hade hört ordet "son" så kunde man snabbt konstatera att Salay'eth INTE var Rani's far. I alla fall inte hans biologiska far. Rani hade själv sagt det. Vid fyra års ålder hade han sagt: Du är inte min riktiga pappa.
Det hade sårat hans pappa så innerligt att Rani fått stryk. Men det hade gått bra och Rani ville ju aldrig såra honom. Just nu så skruvade han på sig. Leran på hans kind kändes som is och började smärta. Han gned lite på den och tog besvärat bort handen sen. Det uppstog nästan en obehaglig tystnad. Men när han tänkt det så började hans klan slå läger och befria hästarna. Dem travade lugnt runt i väntan på att bli ridna igen.

"Era hyddor har vi slagit upp där borta", sa hövingen med ett leende och pekade. "Om någon hund är där inne är det bara att ta honom i nackskinnet och slänga ut honom", sa han och skrockade.
Männen bakom honom makade lite på sig för att släppa förbi nykomlingarna.
"Öh, juste. Min hydda är den största, där borta", sa Graunt och pekade, "Och det är där ni kommer hitta mig den mesta av tiden. Och det är även där jag förväntar mig att vi ska samtala om... ja, ni vet vad."
Irma såg upp igen på sin far som stod precis bakom hövdingen. Han hade blicken fäst på Saleyeth, men Irma kunde inte läsa i hans ögon vad han tänkte.

Männen fortsatte slå upp sitt eget för en extra bonus medans kvinnorna insåg att den här klanen var van vid dessa klimat och hade mycket varmare bostäder än deras, så dem tog med barnen dit också.
Rani viskade något till sin far, sen tog hans sin häst och gick en bit bort, började borsta av honom efter den långa resan.
Salay'eth nickade och såg oroligt efter sin son. Han hade inte velat ta med honom hit. Helst av allt hade han faktiskt viljat ha honom inlåst i en hydda tills Salay'eth började ruttna. Men tyvärr så stred det mot lagen och Rani var en ung människa, han behövde äventyr.

Irma följde den blonda pojken med blicken. Han borstade av sin häst, och hon fick plötsligt lust att gå fram till honom. Hon gillade hästar, men hennes var något kraftigare och rundare.
Tveksamt närmade hon sig tyst med skridande steg. Och hon både hoppades, och hoppades inte, på att han skulle se henne. Irma visste inte varför hon drogs så till honom, men det var antagligen för att han såg ut precis som henne - när de egentligen var helt annorlunda. Och dessutom verkade han vara i samma ålder, och det fanns inte många i Irmas ålder i klanen.
"Hej", sa hon då hon var tillräckligt nära.

Rani hoppade till och vände sig om mot flickan. Det var flickan som hade varit påväg att ge honom en mantel. Han log lite och vinkade.
- Hej. Sa han och böjde på huvudet. Det där ordet kunde han. Det var så man hälsade. Han knäppte med fingrarna och hästen lyfte ena hoven. Rani böjde sig ner och krafsade snabbt av den. Sen knäppte han med fingrarna två gånger och den satte ner den ena hoven och lyfte upp den andra. Han sneglade lite på henne försiktigt medans han arbetade.. Var det något med hon ville?