Little miss Rosie :3

[Omg, har du gjort den profilbilden? :o]

[Nej, jag tog den... från internet... e__e Ssscch!]

[Hade inte förvånat mig om det var du! Din talang, nuff said ♥ Men nu ska jag ta å svara. xD]

Austin satt i soffan med benen uppdragna till hakan och såg på sin mor när hon sprang runt i huset med dammvippa och damsugare. Han tyckte synd om henne, eftersom hon var så stressad, men ändå orkade han inte med att lyfta på häcken och hjälpa till. För att det behövdes ändå inte. Allt modern skulle säga om Austin erbjöd sin hjälp var, "Nejtack, älskling". Och om han ändå skulle insistera, och han sedan skulle börjat hjälpa till, hade han ändå fått höra, "Nej, ställ det inte där. Nej, det ska ligga här. Du gör fel, älskling."
Så det var lika bra att överlåta det till henne i alla fall.
Austin rättade till sina hörlurar han hade i öronen, som pumpade ut musik på så hög volym att han inte hörde damsugarens ihärdiga oväsen. Han lutade sig tillbaka i soffan och blundade, tog in all musik i öronen och kopplade av för första gången på länge. Det var fredag, eftermiddag. Och skolans stress höll sakta på att rinna av honom.

[Sluta nuu! Dina teckningar är också grymt bra! Älskar din realistic-face ]

Vendela slog sakta upp ögonen och såg och hörde att regnet smattrade på bilrutan. Hon sträckte lite på sig samtidigt som hennes blick gled över till hennes mamma och pappa där framme. Hon kände i kroppen att hon måste ha sovit konstigt, för det värkte lite här och var.
Bilrutetorkarna gungade från sida till sida för att försökte skölja bort de envisa regndropparna som hela tiden kom på nytt. Det var helt tyst i bilen, Alice sov, men Juliette satt och spelade tyst på sitt Nintendo med ljudet avstängt. Pappan sov också med huvudet lealöst hängande när bilen svängde då och då, och det var som sagt mamman som satt vid ratten. Vendela blinkade sömnigt och såg ut genom fönstret igen. Men vattnet gjorde det nästintill omöjligt att se ut. Hon suckade tyst och slöt ögonen igen. Längtade tills de var framme.

[Pfft! >.<]

Austin öppnade ögonen då den sista låten på hans lista led mot sitt slut. Utan att tänka på det nynnade han de sista tonerna, men det var ingen i närheten som hörde honom. Hans mamma var nu på övervåningen och härjade, och det var inte förrän Austin tystnat som hon kom ner för trapporna.
"Austin, kan du vara så snäll och göra ordning på ditt rum? Familjen Fowks kan komma när som helst!" sa hon högt.
Austin drog ur hörlurarna ur öronen och reste sig ur soffan med en suck.
"Jag är på väg", mumlade han och gick upp för trappan med hasande steg. Han gick in på sitt rum och började med att bädda sin säng. Sedan plockade han upp alla kläderna som låg utspridda över hela rummet (golvet, skrivbordstolen, garderoben, etc.) och slängde det på sängen så länge. Han plockade ordning på skrivbordet och ställde saker tillrätta i hyllan. Sedan pressade han in sina kläder i den redan överfulla garderoben och stängde dörrarna för att slippa se röran.
Han suckade lättat då han var klar och gick ut ur rummet.

Vendela ryckte till då hennes syster skakade om henne.
"Vakna Vendela!" ropade Alice i hennes öra och fnittrade till sådär gulligt när systern gäspade stort.
"Är vi framme?" frågade Vendela och gnuggade sig i ögonen.
"Ja", svarade Alice och nickade.
Juliette öppnade dörren på sin sida och klev ur med en suck. Kanske ville hon det här lika lite som Vendela, och hon kände en liten tacksamhet. Varför visste hon inte. Kanske för att hon innan känt sig så ensam över att hon inte ville flytta?
"Men det är inte här vi ska bo", påminde mamman och klev också ur bilen, "Det är här min gamla väninna bor vet ni väll?"
"Ja", svarade Alice igen och hoppade smidigt ur bilen. Vendela var sist ut.

Austin såg sin mamma öppna dörren och skrek kort till av glädje när hon såg någon därute. Austin himlade med ögonen åt sin pinsamma morsa och suckade tungt. Han orkade inte med gäster, och särskilt inte om de skulle vara likna galna som hans familj.
Han såg bort mot trappan när han hörde någon som kom ner för den, och såg att det var hans lillasyster Olivia, med håret uppsatt i en slarvig, slapp knut med hårstråna i yviga riktningar. Hon hade samma bruna färg som Austin, men ögonfärgen skilde de åt.
"Vad tittar du på?" fräste systern åt honom och blängde ilsket.
Austin vek irriterat undan blicken och såg bort mot dörren igen. In kom hans mamma med ännu en kvinna bakom sig. Båda var glada över att se varandra. Kort därefter kom en lång man, tydligen väninnans man, en liten flicka på kanske tolv, år, och sedan ännu en flicka - de var antagligen systrar - på fjorton år, och tillsist; den omtalade flickan som Austin hört så många gånger skulle vara sjutton. Precis som han själv.
'Men hon är lika gammal som dig, gubben, så ni kommer säkert komma överens!' Morsans röst ekade i Austins huvud.
Men något som slog honom var att flickan var söt.

Vendela drog sig i håret och såg sig omkring i huset hon nyss kommit in i. Det var mindre än hennes, helt klart. Lite längre bort stod en soffa, och däri satt en pojke och han tittade på henne. Hon log vagt och slog ner blicken i golvet.
"Kom in, kom in!" ropade kvinnan som kramat om mamma så hjärtligt och sa åt dem att de gärna fick ta av sig ytterkläderna. Vendela satte sig på huk och knöt upp sina vita converse, sedan drog hon av sig sin svarta skinnjacka och hängde upp den på en krok. Juliette hängde sin jeansjacka över och ställde sina palladium bredvid conversen. Hon drog sig i håret likt Vendela och såg bort mot pojken. Ett leende växte på henne läppar.

Austin kunde inte låta bli att le när den äldsta flickan slog ner blicken i golvet med ett leende. Hennes utseende var slående, hur hennes minspel än så ut. Hans blick gled till den näst yngsta flickan, och han upptäckte att hon log mot honom. Han log försiktigt tillbaka och märkte att hon var en otrolig kopia i sättet att vara till sin äldre syster. Det påminde honom om hans lillasyster, som hela tiden strävade efter att få vara och se ut som deras storasyster.
Han riktade uppmärksamheten till sin mamma, som sa:
"Middagen är klar, det är bara att komma in här i köket så kan vi äta. Tyvärr är inte Lasse, min man, här. Han jobbar fortfarande."
Sällskapet följde med mamman in och Austin reste sig upp från soffan. Inne i köket stod redan Olivia.

Vendela mötte en brunhårig tjej i köket som såg upp på henne. Vendela var äldre än henne.
"Hej", log hon försiktigt, och flickan log brett tillbaka.
"Olivia", sa hon och räckte fram handen. Vendela tog emot den och skakade den, samtidigt som hon svarade: "Vendela."
"Åh, jag hade också velat heta Vendela", skrattade Olivia och Vendela log bredare.
Sedan vände hon sig om mot köksbordet och slog sig ner på en stol. Olivia satte sig jämte henne. Alice väntade blygt bakom sin pappa men Juliette hade redan satt sig.
"Jag heter Juliette", sa hon, "Men kalla mig Julie."
Olivia nickade.
"Olivia", presenterade hon sig kort.