The Beauty and the Beast(PRS LunaLovegood1)

"Jean, Pier Jean" svarade Odjuret. Han såg tillbaka på henne med sina gråa ögon. Som väntat vek hon bort blicken efter en stund. Flickan var väl inte van vid ett sådant vanskapt ansikte då hon själv faktiskt var rätt så vacker.
"Vad behöver ni hjälp med?" frågade han sedan. Det var faktiskt rätt så trevligt att utväxla några ord med någon annan än hans buttra hjälpreda och dräng som han hade i huset där han bodde.

"Det är... Vackert" mumlade Eleonora och kände hur rodnade spred sig över hennes kinder. On var vanligtvis inte en sådan som dömde hunden efter håren, så att säga, men hon hade väntat sig något i stil med Hubert eller så, men hon blev glatt överraskad.
"Jag tror att jag har skadat min fot... Men hur skulle man kunna hjälpa till med det?" Eleonora log svagt. Hon väntade sig inte heller att han skulle kunna hjälpa henne, men hon uppskattade att han frågade. Det var gentlemansaktigt.

Pier kunde inte låta bli att förvånat höja på ett buskigt ögonbryn. Vackert? Det var första gången på åtta år någon sagt så till honom. "Ehm..tack miss" sa han något tafatt.
Han mindes för länge sedan då namnet Sean var respekterat och glädjefyllt, så fort det nämndes nu pratade man bara om ett odjur.
"Skadat foten? Om den åkt ur led är det bara att rätta till den, annars hjälper nog inget annat än att binda om den och vila". Han satte sig på huk och rörde med otroligt flinka fingrar över foten, trots alla ärr och sår. "Den är inte ur led" konstaterade han och reste sig igen.
"Ni får gå hem och vila miss, jag tror nog att foten bara kommer var lite öm om några dagar".

"Åh, jag förstår mr" log Eleonora och tillade sedan, i god uppfostradevis
"Tack så mycket för hjälpen och ursäkta att jag uppehöll dig". Tacksamt tittade hon upp, och den hör gången hade hon bestämt sig. Hon skulle inte vika ner blicken nu, trots att det säkerligen ansågs mycket ohövligt. På ett sätt var hans ansikte fascinerande, och Eleonora funderade på historism bakom dessa ärr. Hade det varit en olycka? Hade han skadat sig själv? Något som hon antagligen aldrig skulle få veta, eftersom de snart skulle skiljas åt, försvinna åt varsitt håll och kanske aldrig mer se varandra. Samtidigt fortsatte regnet forsa net.

"Det var så lite så. Jag är glad att jag kunde hjälpa" sa Pier. Han var inte ett odjur på insidan som så många verkade tro. Han hade fortfarande kvar sina gentlemana drag från den tiden hans familj levde.
Han märkte att hon nu inte vek ner blicken, han undrade vad hon tänkt egentligen om hans ärr. Inte många visste längre om den äkta historien längre, och många hade glömt. De flesta trodde oftast han orsakat ärren själv.
"Behöver ni hjälp hem miss? Jag kan ställa upp om det behövs" sa Odjuret sedan. Hade han hjälpt så här långt kunde han lika gärna fortsätta.