Homo Bestia (5 rollare)

Okej, bra. Någon som vill börja?

Ska vi alla bli "anställda"/köpta/vad man nu säger till samma ställe, så att vi träffas, undrar jag? :o

Eftersom jag har rymt så tror jag att det är bättre om vi bara börjar så smått och ser vart det leder.

Okej!

Så, vill du börja eller?

Nja, helst inte om det går bra.

Det går bra. Jag kan börja.

Jag suckar och slänger iväg
det ruttna köttet i floden.
Toppen. Nu har jag inget
mer att äta och tack vare
såret på benet är jag för
svag för att jaga. Dumma
vildsvin, jag skulle ju bara
kolla om grytet var ledigt.
Han behövde inte attackera
mig! Jag ryckar på axlarna
och slänger säcken över axeln.
Sedan kryper jag in i tältet
och slänger en blek kappa
över mig för att gömma öron
och svans. Antar att jag måste
till byn och handla. Jag ryser
vid tanken på mutanthandeln
som jag måste passera för
att nå marknade. Jag kryper
ut baklänges ur tältet och började gå.

Lara
När jag tyckte att pojken gått tillräckligt långt bort sprang jag på lätta fötter fram till stället där han stått, i hopp om att hitta matrester att äta.
Ingenting. Som vanligt. Köttstycket han slängt i vattnet var ruttet. Det var så det brukade vara.
Jag lutade mig mot ett träd och tjurade. Det jag ätit sist hade varit några mosiga blåbär och lite harsyra. Inte tillräckligt på långa vägar, men å andra sidan åt jag ju aldrig tillräckligt.
Om jag hade varit dum nog hade kunnat fråga pojken om han hade någon mat att dela med mig, han var också mutant. Det hade jag sett på de grå öronen och svansen, men efter år av slavande och misshandel hade jag lärt mig att inte lita på någon. Det var bara en svaghet. Skulle man klara sig var man tvungen att agera själv.

Uttråkat och grubblande
sparkar jag en sten över
den bullriga stenvägen.
Kvinnor i långa kjolar och
män i trasiga jackor strosar
omkring i byn. De flesta av
dem är påväg åt samma
håll som jag. Förmodligen
är det väl någon auktion idag
och alla vill ju se en mutant
bli förnedrad. Det är inte
ofta någon köper dem på
auktionen, de vill bara titta på.
Jag sparkar ilsket iväg stenen
så att den träffar en fet
kvinna på smalbenet. Hon drar
förnärmat upp kjolkanten och
går iväg. Jag fnyser. Ja, gissa
hur det känns att bli sparkad
på varje dag! Jag morrar inombords.

Jag satt inklämd i ett hörn med benen intill kroppen, blängde hatiskt upp på Mr Barret och morrade djupt ner i strupen. Den svarta svansen svepte över golvet som om den tillhörde en irriterad katt. Åh, juste, det var precis det den tillhörde.
"Håll käften!" röt han och drämde föremålet han hade i handen i trägolvet med en skräll.
Jag ryckte till av ljudet och pressade mig mot väggen, men morrandet och blicken låg bestämt kvar.
"Titta inte på honom sådär!" fräste Mrs Barret i bakgrunden och stirrade ner på mig. Ååh, en dag skulle de lida som jag.
Mr Barret hötte ett varnande finger åt mig samtidigt som han sa: "Du skulle fått följa med till marknaden. Men nu kan du glömma det!"
Han vände på klacken och stegade ut i rummet tillsammans med sin fru. Han smällde igen dörren bakom sig och lämnade mig ensam kvar i det mörka rummet - utan fönster, utan så mycket som en tunn madrass på golvet till inredning. Här hade jag tillbringat den mesta tiden av mina eviga dagar enda sedan Mr och Mrs Barret hade köpt mig. Med bara ett mål mat om dagen, utan minsta lilla solljus som smekte min hud.
"Marknaden", fnös jag och kröp fram ur hörnet. Jag hade slutat morra så fort Mr Barret stängt dörren om sig, "Jag vill inte strosa runt i förnedrande koppel och bli spottad på ändå."
Jag satte mig i skräddarsits mitt på det smutsiga golvet och slingrade min svans runt kroppen.
Men jag fick erkänna - jag saknade den värmande solen och frisk luft.
Försiktigt lutade jag mig framåt och plockade upp det föremål Mr Barret hade slängt på golvet. En träskål och respektive sked, som antagligen hade varit fylld med mat - som nu låg utspritt på golvet. Vaksamt sniffade jag på det och upptäckte till min förvåning att det var min favoritmat. Hade de tänkt att muta mig ut, eller... hade de plötsligt tänkt bli snälla? Jag fnös igen och vände ryggen åt maten. Aldrig. Aldrig att jag skulle ta emot en sådan smutsig gåva. Men så gav magen ifrån sig ett högt knorr, och jag vred på huvudet igen - stirrade ner på köttet. Och började sakta äta.