Rolla med mig!! D:

ska jag börja, eller vill du? ^^

kan du börja?

visst ^^
jag kör bara på, så får du sparka till mig om du blir sur xD
___________________________________________

Jag gick runt i skogen och sjöng. Bredvid mig gick den lilla ekorren som jag hade matat med nötter för typ två timmar sen, och den hade förföljt mig ända sen dess.
''I am by your side'' sjöng jag med klar röst.
Efter en stund var jag framme vid mitt favoritträd. Som vanligt var det fullt med fåglar och fjärilar som satt i det, men de tog ingen notis om mig. Som vanligt. Ekorren följde med mig upp i trädet. När jag kommit så högt upp bland grenarna att jag hade utkik över byn, med fortfarande dold av bladen, slutade jag klättra.
''Schh!'' viskade jag till ekorren. Den fnös och såg förorättad ut.
Jag rättade till min vita klänning lite och spanade ut mellan grenarna. Den en gång så rena klänningen hade ganska många revor nu, men det bekymrade mig inte.
Jag såg ner på byn. De hade en vallgrav grävd runt hela, och de flesta hade stora lås på sina dörrar. En liten vindpust kom strax bakom mig och blåste upp håret i ansiktet på mig. Jag svängde runt på grenen jag satt på. Ingen där. Konstigt, vinden hade fört med sig en lukt. En lukt som inte hörde hemma här. Jag kastade bak mit mörkröda hår för att se om det var någon nedanför mig. Det var det.

Med säkra steg tog hon sig genom skogen med sin pinne framför sig och knäde om ett träd var i vägen och hennes gröna mantel med huva var uppfraden så man inte såg hennes ansikte utan bara mörkt hår som hände ner. Hon mumlade något och förde upp den fria handen och kliade sig. Den slitna klänningen höll på åka av men hon hade inga pengar och sådan magi var mer onödig. När hon gått ett bra tag så stannade hon upp och värkade se sig om och drog ner huvan. Bandage täckte övre halvan av hennes ansikte och gjorde henne blind eller som hon redan var.

Jag kikade ner på den mystiska kvinnan. Eller var det en liten tjej? Jag hade ingen aning. Övre halvan av hennes ansikte var täckt med bandage. Och hon höll i en lång pinne, så jag antog att hon var blind.
Jag tryckte mig närmare trädet och bad det låna mig sin kraft. Min far hade varit människa, så jag såg inte annorlunda ut jämfört med en vanlig människa, men jag kunde allt som min mor lärt mig. Och det jag hade medfött. Efter en liten stund tog kvinnan eller flickan upp en liten vattenflaska och förde den till läpparna.
Var hon mänsklig? Jag hade alltid varit intresserad av människor. Jag tog mod till mig och förde handen till halsen där min amulett hängde. En stor grön medaljong i guldkedja. Jag tog tag i medaljongen och tänkte på trädet som jag satt i. Jag kände hur näringen strömmade upp genom rötterna, och jag var ett med trädet. Jag kunde simma ner inuti trädet och titta på hon som stod där nere. Jag möttes av en märklig syn.

((du kan inte skriva vad jag gör eftersom det är min karaktär. Jag skriver ju inte vad din gör))

Hon log lite och pekade upp mot trädet. "Är du en nymph? För hade du varit häxa hade du fått offra en del av din kropp för att få kraften." Lite såg hon upp och bandaget såg gulnat ut. "Så säg mig vem är ni?" Sakta satte hon sig ner på en stubbe och höll pinnen i sina händer och hennes händer var lindade med gulnat tyg och hon muttrade lite. Så man får inte vara ensam i skogen hmm?"

Förlåt då ._.
_____________________________________________

''Skogsnymf faktiskt. Och du är faktiskt i min skog.'' fräste jag och blev mig själv igen, ''Och du verkar veta ganska mycket om magi. Är du en häxa själv?'' frågade jag. Hon svarade inte.
Jag såg upp på henne. Hon var lite längre än jag.
''Vad gör du här?'' frågade jag. Hon svarade fortfarande inte.
Jag tittade mot en buske som växte en liten bit bort. En grävling kröp omkring under den. En bit bort i ett träd såg jag ekorren stirra på mig med klara ögon. Jag suckade och vände blicken mot henne igen.
''Vad gör du här, frågar jag för sista gången. Jag kräver ett svar. Det är inte ofta ni... Människor kommer till min skog.'' sa jag högt. För högt.

((gör inget. Misstag händer och det går att fixa))

Hon fnös. "Jag behöver örter för medicin. Ja jag är en häxa jag blev av med synen när jag fick mina förmågor." Hon ryckte på axlarna. "Så skulle ni kanske vara vänlig och hjälpa mig? Visst jag kan 'se' men jag är inte lika duktig på det än."

''Kör för det då.'' jag såg mig omkring.
''Nässlorna där borta hjälper mot de flesta små krämpor, men då måste du torka och mala den. Och blommorna vid stubben funkar bra mot utslag.'' sa jag som om jag pratade med ett litet barn.
''Och du skulle kunna testa Saturnusfrön för 'synen'. Det hjälper, tror jag. Jag kan ju inte testa själv, direkt.'' fortsatte jag.

"Jag vet vad man kan och inte kan äta och mala." Hon suckar och börjar knyta upp bandaget. "Och jag kan aldrig se igen." Det var två tomma ögonhålor och hon stirrade upp. "Jag är synsk bland annat:" Sorgset såg hon ner och knöt tillbaka bandaget.