~Demonsystrar~

Ni är så gölliga! Tack allihop! ♥♥♥ *låtsas som att ni är typ femtio pers. xD*
Nästa del blev lite längre...
Nu är det typ lite lugnt en stund, men sedan blir det kaotiskt och knäppt igen, jag lovar xD. Hoppas att ni står ut med mig ^w^
____________________________________________

''Familjen Warth flyttar i morgon.'' sa Mark Darcs när deras dotter varit borta i nästan en månad.
''Stackars Casey. Vad hon måste ha gått igenom, med Melissa och allt. Såg du ärret på hennes handled igår?'' sa Susanne Darcs.
''Ja. Tydligen fick hon det strax efter att Lissa försvann.'' mumlade Mark.
''Skar... Skar hon sig?'' frågade Susanne.
''Vem vet? Hon kanske var deprimerad.''
''Den arma flickan. Hon tappade ju allt förstånd efter det. Ser konstiga syner och hör röster. Det är nog inte så konstigt att hennes föräldrar vill ta med henne till en annan stad.'' sa Susanne.
''Det är säkert därför. Hon har inga syskon heller som hon kan prata med, och aldrig är föräldrarna hemma, heller.''
Dagen efter det bar familjen Warth ut sina möbler och saker till en lastbil på uppfarten. De hade anlitat en firma för att bära sakerna åt dem. Familjen Warth hade alltid haft gott om pengar, enligt Darcs. Precis som de själva.
Just nu höll fyra bärare på med att bära en avlång kartong som var väldigt tydligt märkt ''Ömtåligt – Aktas!'' och ''Denna sida UPP!'' medan Casey gick med dem och cirklade runt lådan, pladdrade med ingen och kollade till lådan. Det var konstiga hål på lådan som såg ut som andningshål, och Casey såg ut att bli galen när en av bärarnas grepp gled lite och gav lådan en lätt slagsida.
''Så idag far de.'' sa Susanne Darcs
''Det verkar så.'' svarade Mark, trots att det inte varit en fråga.
Casey och hennes familj gick in i den stora lastbilen. Den hostade ur sig lite rök och åkte iväg.

Väl inne i lastbilen andades Casey ut och lät ansiktsdragen slätas ut från den oroliga min hon burit i nästan två timmar. Att spela sinnessjuk var verkligen uttröttande. Men oron hade varit äkta när de bar den sista lådan. Hennes systers låda. Det hade varit fruktansvärt att dra i Lissa som om hon varit en docka bara för att få ner henne i den bäddade flyttlådan som hon gjort i ordning. Lissa hade självklart inte vaknat, men hon hade sett så sårbar ut. Hennes en gång så rosiga kinder hade blivit bleka, hennes korta hår hade blivit längre och hon såg ut att ha blivit smalare. Visserligen hade Casey tittat till sin sovande syster varje dag, men det slog henne varje gång. Men Melissa hade velat. Hon hade velat att de skulle bli systrar. Äntligen hade någon accepterat henne fullständigt och tillräckligt för att vilja bli hennes blodsyster.
Lissas vänstra handled hade nu läkt och visade upp ett mjukt rosa ärr, precis som Caseys, och Casey hade varit och köpt det svarta satängnattlinne som Melissa nu hade på sig. Hon var vacker i det. Det var synd att de inte hade kunnat välja det tillsammans, men Casey visste vad systern gillade.
''Hur är det med henne?'' frågade Caseys mamma.
Mamman som hjälpt henne med hennes räddning av systern. Det var inte kidnappning. Casey och hennes mamma och pappa (som egentligen inte ens var hennes riktiga föräldrar) hade bara hämtat Melissa som skulle föras till en bättre plats när tiden var inne.
Casey svarade medan hon satte upp sitt långa raka hår i en hästsvans. Det var nästan lite ironiskt att hon och Melissa var så lika redan innan de blev systrar. Men Caseys hår var rakt, och hennes bruna ögon var aningen mörkare än Lissas, som var chokladbruna.
''De idioterna höll på att tappa henne.'' sa Casey surt.
''Hur gick det?'' frågade hennes låtsaspappa. De var bara släkt på låtsas.
''De gjorde inte det, men jag blev orolig för Lissa.'' svarade hon.
''Du tar så väl hand om henne, Case. Har hon drömt några mardrömmar på sistone?'' frågade Anat, hennes ''mamma''.
''Nej, de börjar avta. Jag tror att hon är nästan helt förändrad nu.'' svarade Casey.
''Är er förbindelse fortfarande stark? Den har inte skadats av att vi flyttade på henne?'' frågade Adonis, Anats man, och Caseys ''pappa''.
''Men vad ni frågar mycket!'' skrattade Casey, ''Nej Adonis, den har inte skadats.''
''Jag vill ju bara se till att ni har det bra, båda två. Din pappa skulle inte bli glad på mig om någon av er for illa.'' log Adonis.
''Sväng vänster här.'' sa Anat.
Casey log för sig själv och kastade en blick bakåt mot lådorna. Där låg hennes syster i den största. Hon hade fått lite dåligt samvete av att ta ifrån paret Darcs deras dotter. Melissa var ju en sån fin person. Men skuldkänslorna skulle nog gå över snart.
***

Åhåhå. Ett till kapitel skulle ju aldrig skada! C:

Bra! *bevakar*

AWESOME!!!!!!

Jättebra! ♥

Mer!!!!

sorry om det slutar konstigt, när jag skrev den i min dator så tänkte jag inte riktigt på det där med delar... Kan upplysa om att den nu är cirka tio sidor ^w^
_____________________________________________

Jag svimmade där i min systers famn. Hon luktade lika mysigt som alltid. Doften av jordgubbar gav mig en trevlig känsla av hemma innan det blev svart. Sedan drömde jag. Jag drömde om mitt liv.
''Mamma?''
''Ja, älskling?''
''Varför har jag inga syskon? Jag vill ha en storebror!''
''Vännen, du kan inte få en storebror. Om du kunnat få ett syskon så skulle det vara ditt småsyskon. Du skulle vara äldst.''
''Är fem gammalt?''
''Mycket, gumman.''
Och senare;
''Varför har jag inga syskon?''
''Jag kan inte få fler barn, älskling.''
''Varför inte, mamma?'' hade jag frågat.
''För att efter att jag fick dig blev jag sjuk.'' hade jag fått till svar.
''Mamma, jag är tolv år. Berätta.''
''Okej. Jag fick cancer, och fick operera bort hela min livmoder. Testerna visade att det inte låg i släkten, så du behöver inte vara orolig.'' sa mamma mjukt.
''Ville ni ha fler barn? Du och pappa?'' frågade jag.
''Det ville vi. Men vi hade turen att få en fantastisk dotter, och vi är så lyckliga för att du är här och mår bra.''
''Tack, mamma.''

Sedan såg jag hela mitt liv passera revy, så där som de säger att det gör innan man dör. Jag såg min första gunghäst, mitt åttaårskalas, den gången jag och Erik, min gamla bästis åkte och badade i sjön, och den gången jag bröt benet.
Sist kom de två åren med Casey.

''Det ska börja en ny flicka här i klassen. Hon heter Casey Warth. Hon kommer och hälsar på på fredag, och hon börjar nästa vecka. Nu vill jag att ni är snälla mot henne, visar henne runt och så.'' hade vår lärare sagt. Det hade varit i sjuan och jag hade varit tretton år. Eller, jag skulle fylla tretton i Juni.
Casey hade kommit och det första hon gjort hade varit att se sig omkring i klassrummet som om hon letade efter något. Hennes blick hade fastnat vid mig en sekund, sedan hade hon presenterat sig för klassen.
Jag hade haft ganska många vänner, men ingen självklar bästis sedan Erik flyttat utomlands. På rasten hade alla flockats runt Casey. Hon var ju trots allt ''den nya tjejen''. Spännande. Efter att alla hade gått runt på långrasten och letat efter henne, eftersom hon plötsligt försvann, hade jag hittat henne inne på tjejtoan.
''Hej!'' sa jag till henne.
''Hej! Det är du som är Melissa, va?'' frågade hon.
''Japp! Tydligen den enda som inte följer efter dig. Är det därför du är här inne?'' hade jag sagt.
''Absolut. Det känns som att jag är den nya leksaken i ettan, och att de vill leka med mig hela tiden.'' hade Casey svarat.
''De kommer inte att följa efter dig hit i alla fall. Ingen går in hit.'' hade jag sagt och visat med armen mot toalettbåsen.
''Du verkar veta hur det är. Har du varit ny?'' frågade Casey.
''Nej. Men jag kan tänka mig det.''
''Det skulle vara skönt att slippa fly från dem på lunchen. Men jag antar att det är en orimlig dröm.'' hade Casey sagt dystert.
''Det behöver du inte.'' sa jag med glimten i ögat, ''Vi kan äta på mitt hemliga ställe.''
''Jättegärna!''
Så hade vi gått ut från toaletten arm i arm. Sofie och hennes två bästisar stod utanför och hade tydligen väntat för att se om Casey var där inne.
''Sitter du med oss på lunchen, Casey?'' hade Sofie frågat.
''Nej. Jag ska äta med Lissa.'' hade hon sagt, och det hade varit så självklart att hon kallat mig för Lissa, som om vi känt varann i evigheter.
Vid det laget hade jag vant mig vid att sitta ensam på lunchen så det kändes underbart att ha någon att prata med. Vi hade haft så mycket gemensamt att det nästan var komiskt, det hade till och med visat sig att hon flyttat in i huset bredvid vårt. Sedan dess hade vi varit oskiljbara.
När jag vant mig vid att alltid ha Casey som täckte min rygg, och alltid såg ut som om det var en gåva från himlen varje gång jag mötte henne utanför våra hus, så började jag känna mig lite sårbar. Tänk om Casey inte skulle komma till skolan en dag? Vem skulle jag vara med då? Men konstigt nog hände det aldrig. När jag var sjuk kom Casey med läxorna och hälsade på och berättade om vad som hade hänt i skolan.
Hon åt hos oss så ofta att mamma på skoj sa att hon lika gärna kunde flytta in.
Casey var alltid som en syster för mig. När min första pojkvän, John, dumpade mig via sms var det Casey som muntrade upp mig med tecknad film och popcorn. När min tax Mac dog var det Casey som tröstade mig. Och jag gjorde det samma för henne.
***
När jag drömde om mitt liv kändes det som om jag återupplevde alltihop på bara en sekund. Men ingenting blev suddigt av farten, utan allt var kristallklart.
Sedan kom mardrömmarna.
De sliter upp magen på mig. De skjuter Casey och jag måste se på. Jag knuffas ner från en klippa. Jag torteras på tusen olika sätt, och hela tiden känns det som att något inom mig rör på sig. Efter en lång tid av mardrömmar börjar jag känna ett medvetande som inte är mitt eget. Känslor som rör sig lite under ytan. Känslor som någon annan känner. Sedan känns det varmt och kallt om vartannat. Det gör ont i en sekund, sedan känner jag inte min kropp alls. De andra känslorna är oroliga när mina mardrömmar är som värst. Efter vad som känns som flera år av mardrömmar börjar de lätta lite. Till slut blir det svart. Efter ännu en livstid blir det svarta grått och suddigt. Till slut är det dags för mig att vakna.

AWESOME!!!!!!!!

Ohhhhh awsome, mer!

Såååå bra! 8D