Invaded.

Mall:
Namn: Nathalie Davies (Nat)
Ålder: 18
Kön: Kvinna
Utseende: Nathalie ser bokstavligt talat ut som en ängel. Hon har ett lockigt blont hårsvall som når ner till brösten ungefär som ramar in hennes söta ansikte. Ögonen är stora och gröna med en aning av blått i sig, inramade av långa fransar. Hennes kinder är rosiga med fräknar över dem och den lilla näsan. Munnen är också rätt liten med en aning fylliga läppar. Hon är ljus hyn och rätt liten till växten, man kan lätt ta henne för en femtonåring (hon får ofta visa legg). Hon är lite kurvig och brösten är ungefär en B-kupa. Hon är en smal person som är ungefär 156 cm. Folk får ofta det intrycket att man måste beskydda henne när dem ser henne, men hon klarar sig rätt bra själv.
Familj: Nathalie är adopterad och hon vet ingenting om sina biologiska föräldrar, även om hon letat efter dem och undrat. Hennes adoptivföräldrar dog i en trafikolycka när hon var 15, hon lärde sig snabbt att leva själv. Hon ville inte ha någon som tar hand om henne och samhället tyckte att hon var tillräckligt gammal mentalt för att klara sig själv.
Övrigt: Nathalie var och besökte en kompis i NY då kriget började och har nu tagit till flykt tillsammans med henne. De hörde på en radio precis innan all teknologi slogs ut att det fanns säkra zoner inåt land, så nu är dem på väg dit.
Nathalie är en snäll och givmild person, väldigt osjälvisk. Däremot sedan hennes adoptivföräldrar dog har hon blivit en aning inåt. Hon gillar inte riktigt att dela med sig av sig själv och släpper sällan in någon genom hennes skal. När hon väl tycker om någon brukar hon oftast förstöra det med att hitta fel på förhållandet. Hon är rätt dålig på att vara social.
Rollare: Esalica

[bra, bra. Då börjar jag lite smått. ]

Aaron la sina långa armar runt sin lillasysters smala midja. Åt hon tillräckligt?
”Jag vill inte att du ska gå”, muttrade Lilly i hans mage.
Aaron smekte henne över det ljusa håret. De var så olika. Hon med sin ljusa hy, blonda hår och ljusblåa ögon och sedan han med sitt mörka hår, bruna ögon och olivfärgadehy. Man kunde inte tro att de var släkt.
Han satte sig ned på huk så att de stod ansikte emot ansikte.
”Jag måste och jag lovar att komma tillbaka.”
Han försökte sig på ett litet leende men Lillys ögon fylldes av tårar även om inte ett ljud kom över hennes läppar. Det var första gången han lämnade henne under en längre tid sedan invasionen.
Sakta kysste han hennes panna, torkade hennes kinder och lämnade henne. Han kände gåshuden på sina armar som var det enda som avslöjade hur mycket han hatade det han skulle göra. Med ena handen drog han lite i geväret som hängde över hans axel.
”Jag ser efter henne”, hörde han en röst säga.
Då han kollade upp såg han Annies vänliga ansikte framför sig. Han nickade lite men fortsatte sedan till den lilla gruppen av soldater, eller det var i alla fall vad de kallades. Trotts att Aaron hatade att lämna sin syster behövde de mat, medicin och vapen om de skulle klara sig.

[My gosh, det är så svårt att börja! xc]

Jessie såg upp på sin systers smutsiga ansikte. Melissa var inte mycket längre, men just nu satt Jessie ner och Melissa stod. Hon spanade ut över ett brett torg som låg i spillror och damm.
"Det är inte säkert att ge sig ut på öppet fält", sa hon i fundersam ton, "Men hur ska vi ta oss runt?"
Det var ingen fråga till Jessie, hon bara tänkte högt.
"Tror du vi någonsin kommer träffa pappa igen?" viskade Jessie efter ett tag och såg ner i marken. Melissa avbröt sina tankar och såg tvärt ner på sin lillasyster. Hon satte sig på huk och lade händerna i Jessie's knä, som genast tog tag i dem i sina egna händer.
"Det är klart vi kommer!" svarade systern och såg upp i hennes ögon. Men egentligen hade hon lika lite hopp som Jessie, "Kom nu, vi måste fortsätta innan någon ser oss."
De reste sig upp och fortsatte gå, lugnt - men det kanske var för att de inte hade någon aning om vart de skulle ta vägen.
"Om vi bara skulle kunna hitta en annan grupp människor", bad Melissa och såg nästan gråtfärdig ut, "Det har gått flera dagar och vi har inte ätit på länge!"
Jessie's mage kurrade i och med att Melissa avslutade meningen. Hungern gnagde, gnällde och tjöt. Men det var inget de kunde göra för att stilla den eviga smärtan just nu.

[Esalica, hur går det? ]

| Alltså, förlåt så jättemycket! Har det i bakhuvudet hela tiden att jag måste svara någon gång, men det står helt still i huvudet just nu. Hade något på gång innan, men sen tog det med slut.. Ska försöka skrapa ihop ett inlägg imom eller på fredag |

[Det är okej, tänkte bara om du glömt bevaka eller något. ]

| Haha, nejdå! |

[Förlåt, men måste bara peta på Esalica. ^^]

| Ja nu kommer det, skit i om det blir bra eller dåligt. Bara jag får igång de igen xD |

Hennes blonda lockiga hår fladdrade i vinden. Lite löv fladdrade iväg ifrån det, massa kvistar och löv var intrasslade i det bröstlånga håret efter hennes senaste trädklättring. Just nu stod hon uppe på en kulle och kollade ut över landskapet, bredvid henne stod Hannah, en av hennes bästa kompisar. Invasionen hade inträffat när hon var i NY City och besökte Hannah, på något sätt hade hon, Hannah och några fler överlevt medan så många andra dog.

Landskapet framför henne var lika öde som det landskapet de tittat ut över för några timmar sedan, inte ett enda antydan till liv syntes till förutom lite kaniner. Hon suckade och vände sig till dem andra, även fastän de varit tillsammans i flera dagar nu såg hon hur de hajade till. Hon började bli en aning irriterad på det, jovisst visste hon att hon var söt, men inte så att man var tvungen att haja till varje gång.
"Antar att vi fortsätter som vi gjort" sade hon och försökte låta glad, för att få de andras ansikten att bli lite mer hoppfullare, vilket de blev. Ända sedan invasionen hade de inte sett en enda mänsklig varelse, som om de var de enda kvar. Men de kunde de inte vara.
"Ska vi fortfarande bara leva på kaniner?" frågade en av killarna som hon trodde hette Chane. Han var rätt kortväxt med svarthår och lite inåtbuktande ögon och många fräknar. När jag nickade till svar kunde jag höra hur alla började ge ifrån sig klagorop.
"Tysta, dem kanske upptäcker oss" snäste hon och alla tystnade direkt, på något konstigt sätt hade hon tagit över ledarrollen. Hon började smyga sig nedför kullen och de andra följde efter. Förhoppningsvis skulle ingen se dem.

[Jag gillade det. ]

Ett något glatt utrop hördes och Aaron ryckte till.
”Håll käften”, röt han medan han spanade ut genom fönstret emot den synbart tomma gatan.
Miles flinade bara åt honom medan Rex himlade med ögonen. Aaron höll geväret redo. Den vilade emot hans axel medan de andra två hade sina inom räckhåll men trotts det nedlagda på golvet och packade väskorna. Väl inne i sjukhuset hade gruppen delat upp sig och Aaron, Miles och Rex hade fått bottenplanet. Även om sjukhuset borde varit lemlästat vid det här lagret hade de funnit bandage, lättare bedövningsmedel och lite annat som de skulle kunna behöva.
”Slappna av Aaron, vi kollade stället noga. De finns inte i närheten”, sade Miles avslappnat.
I nästa sekund skakade hela byggnaden. Aaron föll till marken samtidigt som han såg explosionen bortifrån skolan, bortifrån deras läger. En stött gick igenom honom, Lilly.
”Vad fan…” utbrast Miles men tystnade.
Aaron kollade ut genom fönstret igen men hann inte mer än sätta upp huvudet innan han blev beskjuten.
”De är här”, ropade han, kröp längst golvet till dem andra.
Han drog på sig en av ryggsäckarna och fortsatte ut genom dörren utan att se ifall de andra var efter honom. Någon sekund senare kom Miles med de andra två ryggsäckarna.
”Rex är skjuten”, sade han bara men Aaron svarade inte.
Istället fortsatte han längst korridoren samtidigt som en ny explosion hördes, sjukhuset var fortfarande beskjutet. Aarons huvud jobbade på högvarv men han kunde inte komma på någon väg ut.