Det bortglömda. (privat)

Adrian nickar, hon hade troligtvis rätt. Skogen fick honom att rysa. Gåshuden på hans armar berodde inte enbart på kylan.
”Vill du ha min jacka?” frågade han och kollade på hennes blåfrusna läppar.
Även om den var genomblöt skyddade den ändå något emot vinden. Han hade börjat gå längst stigen och tyckte sig se något lysa längre fram.

"Nej tack." svarar hon honom mest av princip. Hjälpte någon henne ville de bara ha en gentjänst och det var oftast mycket värre än det som hon fick, eller fick låna. Så därför var det bättre att klara sig själv, ensam var man stark, det hade hon lärt sig.
Hon följer efter honom på stigen och biter ihop för att få tänderna att sluta skallra, hon är nu genomkyld och hennes genomvåta kläder var inte mycket till hjälp.
Något tycktes skymta på framför dem, något stort. En stor ljusblixt klyver himlen och ett stort hus i tegel med massa fönster framför dem uppenbara sig. "Vad är det här?" säger hon frågande till killen om han hade hört om ett sådant ställe.

”Skyll dig själv”, muttrade han tyst för sig själv.
Så såg han tegelhuset framför sig i blixten ljus. Sakta drog han upp sin mobil och satte på flicklampa appen och började lysa framför dem. De var en stor och fin uppfart. Varför det nu skulle finnas en stor och fin uppfart till ett enormt, gammalt hus mitt ute i skogen utan någon väg till kunde Adrian inte besvara.
”Ingen aning”, svarade han på tjejens fråga men började gå uppför trappan till den enorma dörren. ”Vi kanske kan finna skydd emot ovädret här.”
Han drog i dörren som visade sig vara lås. Snabbt tog han fram dyrken. En färdighet han snappat upp av en kille på en fest. Killen som han inte ens kunde minnas namnet på hade visat honom och sedan gett honom en dyrk. Om Adrians far hade vetat det hade han fått utegångsförbud i över en vecka.
Adrian jobbade snabbt tills han hörde ett litet klick. Han kastade en blick på tjejen och log lite grand innan han öppnade dörren.

Hon ser imponerat på honom, hon trodde inte att såna som han kunde sådant, "Duktigt." flinar hon och ser på den öppna dörren och mörkret innanför. Även hon tar fram mobilen för att de skall få mer ljus och de kliver in. Det första hon märker är fukten som slår emot dem och hon far med lampan mot väggen om det skulle finnas någon strömbrytare, eller fanns det ens el här? Kanske den hade blivit avstängd i sådana fall? Men oljudet från ovädret tystnar genast då dörren stängs och hon vänder sig om för att se på killen, "Vad heter du?" frågar hon utan att låta oartig.

Adrian känner hur luften blir het och fuktig. Det stank verkligen där inne, märkte han då dörren stängdes.
”Adrian”, svarade Adrian. ”Och du?”
De befann sig i en enorm entré. Då hans ljusstråle sökte igenom rummet så insåg han att allt verkade ha något slags grönt slem över sig.
”Vad är detta för ställe?” frågade han.
Inte för att han trodde hon skulle kunna besvara hans fråga men han kunde inte, inte ställa den.

"Avena" svarade hon och ser på det gröna slemmet, "Ektoplasma eller spöksnor." säger hon och tänker på den gamla julkalendern Greveholm som gått förr och där de hade sådant, "Fast det är mer genomskinligt, när jag tänker efter." sa hon, "Fast det beror på vilken film eller bok man läser." sa hon och insåg sedan vad hon sagt, "Nej, strunta i det jag sa. Det kanske bara är någon som har haft fest här?" säger hon tvivlande och gick fram till det och sträcker fram handen för att röra.

Adrian skrattade.
”Jag tror mer på spöksnor än en fest.”
Då Adrian hörde ett lågt mullrande. Inte som åskan utanför utan mer som en hunds låga morrande, djupt ifrån halsen. Adrian kände panik och rädslan inom sig och kröp omedvetet ihop en aning där han stod.
”Vad var det?” viskade han och lät ljuset ifrån mobilen slockna.

;Avena rycker skrämt till vid ljudet och bannar tyst sig själv att visa räddsla. Men och andra sidan blev han också rädd det såg hon på honom allt. Hon lät ljuset från mobilen gå runt rummet men efter ännu ett morrande skrek hon till och mobilen for i golvet, "Helvete" mumlar hon en ny mobil var dyr och hon hade inte råd med en då denna var ganska ny. Hon böjer sig ner och känner sig fram tillslut hitta hon båda delarna och ställer sig åter upp, "Vet inte? En hund?" sa hon men hon tvivlade.

Adrian skakade på huvudet. Det var inte en hund. Han hade haft en hund och den hade inte morrat sådär och hade inte gröna ögon. Ögonen hade dykt upp en bit till vänster om dem. Självlysande.
”Okej, få inte panik nu men jag tror att det är precis jämte oss. Jag föreslår att vi sakta men säkert tar oss ut genom dörren igen.”
Han talade lågt, nästan i en viskning. Det värsta som kunde hända var att de provocerade varelsen på något sätt. Även om han föreslagit dörren ut så var trappan som ledde upp till en ny våning närmare men om de skulle ta sig upp där skulle de vara instängda.

"Okej" sa Avena och försökte hålla rösten stadig skulle hon vara ärlig hade hon redan panik. Det var något över allt som inte stämde, och djur gjorde henne illa till mods.
Hon förstod det smarta i det han sa även om hon helst ville rusa upp så var det inget alternativ då hunden eller vad det var kunde komma efter. Sakta backade de mot dörren och nu såg även hon ögonen, och hon fick kväva ett svagt skri som trängde fram ur hennes strupe.