~ Caperone ~ Fyrmannaroll

[Don´t want to start. xD]

[Någon annan än jag får gärna starta :3]

[Haha, inser att detta inte är ett särskilt bra inlägg. Om något är fel får ni säga till. ]

Ramuh befann sig vandrande längst landsvägen. Om man nu kunde kalla det för en landsväg. Naturen runtomkring honom var död, likt resten av landet. Marken var torr och dammade där han satte sina fötter. Inget gräs hade vuxit där på mycket, mycket länge. De träd som fanns låg döda på marken. En rörelse fångade hans uppmärksamhet. Han saktade ned och stannade, en rödögd fyrfoting. Ramuh började gå igen, snabbt men sprang inte. Deras instinkter var att jaga sådant som sprang, flydde. Han tog sig upp på ett klippblock. Fyrfotingen skulle kunna hoppa men han skulle ha övertaget där uppe. Sakta drog han klingan som satt i hans bälte. Det svarta stålet verkade suga åt sig allt ljus runtomkring. Fyrfotingen betraktade honom med sina röda ögon. Den bruna hyn glänste lite i solen. Han visade de gula, enorma tänderna i en morrning men Ramuh visste att den enorma besten skulle lämna honom ifred. Den var inte tillräckligt hungrig för att göra sig besväret.
Ramuh slog sig ned i skräddarställning samtidigt som djuret vände sig om för att gå. Han drog huvan över ansiktet för att skydda det emot den brännande solen. De smala långa fingrarna förde vattenskinnet emot hans läppar. Den röda vätskan smakade varken gott eller äckligt men det var det enda han hade. Han tömde vattenskinnet och suckade, han var tvungen att skaffa sig mer.

Jag smyger sakta med lätta och snabba steg fram till kvinnan som oroligt ser sig omkring. Jag låter handen vandra och hittar kniven.
Jag kastar den snabbt och smidigt rakt i ryggen på henne och tar fram min andra kniv. Hon skriker till och faller ner.
Jag kommer fram till henne och petar på henne med foten så att jag kan se hennes ansikte, men på samma gång så sjunker kniven ännu längre in i hennes rygg. Jag njuter nästan av skriket, det visar att jag kommer slippa gå törstig idag.
"Hur gammal är du?" frågar jag och böjer mig ner så att knivseggen nuddar vid hennes hals. Kvinnan skriker bara mer och mer och till slut ger jag upp.
"Du ser i alla fall ut som ca trettio, ert blod brukar varken vara för gammalt eller för ungt", säger jag och skär henne i halsen.
Skriket tystnar och blodet börjar rinna åt alla håll. Jag lossar vattenskinnet från sidan och lägger det tätt intill hennes hals. Blodet rinner ner i det och när såret börjar sluta rinna skär jag henne i armen och låter det nya blodflödet fylla resten.
"Det gick för lätt", suckar jag besviket.
Men ändå gnager mitt samvete i mig.

Skrattet ekade genom den dödstysta byn, alla höll sig inne i sin hydda, alla visste vem som är framme. Det långa svarta hår fladdrade tillsammans med den lilla vind som naturen lyckats åstadkomma. Hennes nästan svarta ögon glittrade av hat. Ett till skratt slapp mellan de blodröda läpparna.
Vid hennes fötter låg en kille runt sju år, yngst var bäst enligt henne, fräschare blod då. Han skrek, det var nästan skrattretande hur enormt patetisk han var. Hon gav honom ett leende medan hon slöt sina släta, kalla fingrar runt hans hals och tryckte till. Hans ansikte skiftade sakta från lila till grön till blå och sedan vit. Hon skrattade igen när hon såg livsgnistan sakta lämna den lilla pojkens ansikte. Hon satte tänderna i halsen på honom och började suga upp allt blod som fanns där.

När hon var klar lämnade hon bara kroppen där åt byborna och påbörjade sin färd igen. Inte för att hon visste vart hon skulle, men ändå. Hon gick längst något som varit en landsväg en gång i tiden och såg en skepnad sitta på en klippa. Hon stannade till och kollade mot klippan och kände hatet komma fram igen. Hon gillade absolut inte människor och inte sådana som korsar hennes väg. Hon fortsatte framåt och hukade sig lite, redo att attackera.

Döda eller dödas. Dricka eller bli drucken av. Can gnisslar tänder åt de gamla talesätten, trots att han innerst inne vet hur sanna de är. Endast de starka överlever. Can har ännu aldrig mött en "stark" person som han gillar. Han själv inräknad. Då han vänder ryggen från gatugangstern som lealöst lutar sig mot en vägg kan han inte låta bli att roat konstatera hur svagt det är att vara stark.
Can passerar en tiggande kvinna med sina fem små barn sittandes runt henne och han kastar en snabb blick på plakatet bredvid henne. BARNEN ÄTES VID BRIST PÅ ANNAT. Ytterligare ett spel på det medlidande som fanns kvar. Han tvivlar inte på att barnen faktiskt skulle användas som mat, men det är bara en idiot som skulle försöka stoppa det genom att slänga åt henne en skinnpåse med blod. Can är en idiot.

Då han går vidare genom den lilla och illa tilltygade staden märker Can att folk kastar hungriga blickar på honom och han gör sitt bästa för att inte låtsas om de pekande fingrarna. Det är dock först när han hör dem prata som han förstår vad som är på gång.
"Är det inte han?"
"Han vem då?"
"Han på lappen, han som-"
"...efterlyst..."
"...belöning..." Oj då. Det verkar sannerligen som att det var dags för Can att dra vidare. Då han med snabba steg vänder tvärt om för att ta vägen genom en av de mindre befolkade utgångarna kommer han inte längre än till närmaste gränd innan han snubblar.
"Vad i helv-!" Can tystnar då han ser liket av kvinnan som han har snubblat över, och vattenskinnet som ligger bredvid honom. Är det hans eller finns det någon annan där?

Ramuh fortsatte att strosa nedför landsvägen som man knappt kunde kalla för en landsväg. Han var på rysligt bra humör trotts den heta dagen. Det sades att solen var farlig, att det funnits något som skyddat dem emot solen men som förstörts likt naturen. Ramuh hade huvan uppe och hoppades att den skulle skydda honom emot solen även om han var misstänksam emot påståendet. Hans mage bullrade lite men han var van vid att inte ha magen full. Det fanns ju ändå inte så mycket att äta utan de fick nöje sig med blod. En tanke som slagit honom innan gjorde sig ännu en gång påmind. Han kollade emot de ljuvliga mörka ådrorna längst hans arm. Saliv började produceras i hans mun. Sakta tog han fram det lilla instrumentet i glas som var formad som en avlång och stor tår. Han förde den till en av de synliga ådrorna och pressade. Den skar igenom han hy. Han satte sin mun emot toppen och sög. Blodet vandrade uppåt genom det lilla instrumentet. Det mättade hungern även om han var tveksam till att det var så hälsosamt.
Då han var klar lade han tillbaka det och såg en by uppenbara sig i fjärran. En del av honom ville inte bege sig dit, för vem visste vad det fanns för monster där samtidigt som en annan del längtade efter mänsklig kontakt och närhet.

Efter att ha vandrat en stund kommer jag in i en stad och ser det jag letade efter.
En gigantiskt katt leker med några människor, river de, skrämmer de, fångar de och morrar åt de.
Jag går fram till de och ser att flera av människorna är blodiga.
"Det är er lyckodag", säger jag. "Jag har precis fyllt på med blod stick!" fräser jag medan jag drar åt mig kattens uppmärksamhet. De vuxna går blodiga därifrån och slickar sig själv för att inte det värdefulla blodet ska rinna i onödan.
Tillslut står gatan tom och jag slappnar av.
"Hej, lilla vän", ler jag och räcker fram handen. Katten kollar på mig med stora ögon. Jag tar ett steg fram men då jag ser att de viftar hårdare med svansen så stannar jag upp, låter händerna hänga i några sekunder innan jag tar upp de igen.
Jag går sakta fram till den och kliar den under hakan. Huvudet följer min handrörelse och den spinner nöjt.
Jag skrattar lyckligt och fortsätter klappa den.
"Jag tror jag ska kalla dig Kirara", skrattar jag när jag klappar den på huvudet. Jag tar prövande några steg bakåt och jag ser med glädje att Kirara följer efter.
"Kom, du ska få blod när vi kommer ut ur stan", ler jag och klappar Kirara på ryggen medan hon går bredvid mig.

| Bara en froga, er alla i samma by? ps, har min mammas dator, darfor inga sista bokstaver |

[Vet inte, har inte bestämt mig om Ramuh ännu. " ]