Så länge vi båda andas mellan Elzyii och mig!

Vad tycker du?
Gillar mer i jag form... Tycker det blir bättre, men vad. Tycker du?

Ja, så kör vi

Jag satt vid fönstret.
Utanför föll löven i ett virrvarr i gult, grönt och rött.
Jag stödde hakan mot händerna, försjunken i mina tankar.
Edward borde snart vara tillbaka från jakten...Jag rös vid tanken på att våran dotter var med.
Även om jag litade på Edward med hela mitt hjärta så kunde jag inte låta bli att känna en viss oro över henne, det var hennes allra första jakt och vad som helst skulle kunna hända i de här skogarna.

Ursäkta att det tog lite tid, fixade dom där dikterna....
-
Jag tittade på min dotter.
Hon var så duktig.
Just nu försökte hon sig på en hjort, vilket gick rätt bra.
Jag hade visat henne det innan, och eftersom hon var fyra gånger äldre än hon såg ut, så fattade hon direkt.
"Renesmee, kom! Vi måste tillbaka!" Sa jag.

[Ingen fara, det var de bästa jag någonsin läst , har sparat dem på datan hehe! skitbra! ]

Jag reste mig upp och gick ett varv i rummet
med en känsla av hopplöshet.
Allting hade blivit så svart på vitt efter att jag och Edward flyttade hit.
Jag älskade huset, det var de vackraste jag någonsin sett förutom min underbara dotter förstås.
Men var det verkligen rätt?
Jag suckade och bet mig i läppen, försökte känna en smak av blod men det var omöjligt.
Det skulle ändå inte smakat gott.

[ååå vad du är snäll! TACK!!! Förresten har du kik? Och när fyller du år?]

Renesmee drack fort på hjorten.
När hon tittade upp hade hon blod i hela ansiktet och hennes tröja var absolut inte i bästa skick längre.
"Kom, gumman." Sa jag och Renesmee gick lydigt fram till mig så jag kunde torka bort hjortblodet.
Sedan tog jag av mig min kofta och satte på henne den.

( Ååå ser det framför mig, så himla gulligt på något sätt,
älskar verkligen Edward!Gosh...kommer drömma mardrömmar om det här i natt, blod på tröjjan!!!)

Jag kunde inte låta bli att fundera
på vad min mamma gjorde just nu.
Hon som inte ens visste om att hon blivit mormor...
Men hur skulle jag kunna förklara det?
Att vi adopterat? Det skulle hon aldrig gå på... Renesmee var väldigt lik mig, det sa alla.
Men hur skulle jag förklara?
Jag visste inte om jag skulle kunna såra henne så.
men hur skulle jag kunna anförtro henne sanningen utan att såra?

[haha mm ]

När jag tagit på Renesmee tröjan började vi springa tillbaka.
Solen började gå upp och snart dansade solen i ljus.
Renesmee tittade med stora ögon på min hud som förvandlades till glittrande.
Jag tittade på renesmee.
Hennes hud hade bara en vag antydning till glitter och människor skulle inte märka den.
"Kom,vi måste hem till pappa" viskade jag och vi började springa genom det badande solskenet.

Jag såg dem komma genom fönstret
som jag så länge iaktagit, min make och min vackra dotter.
Hon rörde sig fort nu, hon blev bara snabbare och snabbare
allt eftersom tiden gick, och ibland kunde jag undra
vad det var för liv som vi gett till henne.
Ett liv som aldrig skulle kunna fyllas med normala saker, såsom en förälskelse, vänner och fester.
Jag kände en tår rinna ner för kinden och skyndade mig att torka bort den.
Att spilla tårar på sådant som var oföränderliga hade jag sedan länge lärt mig att låta bli.