De fem rikenas undergång. (privat)

Eftersom jag är den jag är, sjukt taggad och otålig svarar jag.

Rosie Lestrange: Hade aldrig frågat om jag inte kollat med Selma... först.

Mort, oh, right. Ehe. ^-^
Men håller på med min mall nu! Och ska försöka sluta att skriva onödiga inlägg...

[Let the game begin. ]

Ramuh satt i skuggan i ett av sjuktälten. Han var inte allvarligt skadad men han var inte heller helt skadefri ifrån dagens räd till en av de mindre byarna över gränsen. Allt hade gått som planerat även om han inte förstod varför de skulle bränna byarna i Lathave. Sedan vad de andra männen gjort emot kvinnorna fick det att gå en kall kåre längst han ryggrad. En gång hade han frågat men det enda svaret han hade fått att de var deras pris.
Ramuh ryckte till då det sved. Den äldre kvinnan som kom ifrån Kemen i nordöst hade hällt någon vätska över såret på hans lår som skulle behöva sys. Hon bara sneglade ilsket på honom då han ryckte till.
”Håll stilla”, sade hon bryskt med den hårda dialekten.
Ramuh sade inget, han förstod henne. Hon ville lika lite vara där som han. Ingen hade undgått höra hennes historia. De hade tagit hennes mans liv och hennes tre döttrar hade man nu som gisslans så att hon skulle hjälpa dem. En av de bästa inom just läkekonst. Egentligen var hennes tid bortkastad på hans inte särskilt djupa sår som han enbart fått för att han för ett ögonblick hade tappat koncentrationen. Allt hade varit så dumt.
Den äldre kvinnan la på ett grötomslag, gav honom en rund träpinne att bita fast i. Då nålen sjönk genom hans hud kom det inte ett ljud över hans läppar. Han hade varit med om värre.

(Jag bor i Emmen x) )


Jag suckar när ännu en person kommer in och lägger sig på bädden.
Mor kommer in och bedövar honom innan han hinner säga något.
"Måste jag?" mumlar jag och lägger händerna på hans bröst.
"Du vill väl inte att han ska dö?" frågar hon förfärat.
"Nej..." svarar jag tveksamt och helar honom.
"Folk kommer bli misstänksamma", påpekar jag. "Vi i Emmen ska inte kunna läka de skadade. Lägga om sår, visst, men bota de? Mor, något hemskt kommer att hända om jag fortsätter så här..."
"Det är därför jag jämt söver de innan. Om de kommer på något så kommer jag få skulden. Och vår by är alldeles för liten för att någon riktigt läkekunnig person ska bo här, vi kan inte låta de dö, Angel. Du har en ängels krafter", ler hon och pratar med sin mjuka röst.
"Okej. Jag går till sovrummet, jag är ju klar här nu..." säger jag och försvinner in i vårt sovrum. Jag kollar ner på mina händer och ser att de fortfarande skakar.
"En dag kommer jag älska det så mycket att jag missbrukar kraften..." viskar jag och känner magin pumpa i kroppen. Skriker och ber om att bli använd.
"Nej", säger jag och sätter mig ner på sängkanten.

Aliena suckade tungt. Hon satt ensam på en fälld stock och tjuvlyssnade på nyheterna som en budbärare gav till byns 'ledare'. Och det var inga roliga nyheter precis.
"De brände nästan hela byn till grunden. Flera är skadade och några få döda. Men de har i alla fall gett sig av för tillfället", budbäraren talade snabbt och i en allvarlig stämma.
Ända sedan kriget utbrutit hade Aliena hållit sig mer och mer för sig själv. Inte ens hennes bror - som hon vanligtvis hade kul tillsammans med - var särskilt lockande att prata med. Det kanske var för att även han hade förändrats. Allt han och hennes pappa gjorde var att prata om kriget och överlevnad.
"Vi har sänt trupper in i Kemen och det ser ut som om vi lyckas. De har inte många hästar kvar i landet och krigarna är utmattade redan innan de kommer till slagfältet."
Aliena sneglade över till 'ledaren' för att kolla hans reaktion. Men uttrycket var oläsligt.
"Och det var allt för så länge", avslutade budbäraren och 'ledaren' nickade.
Så istället för att sitta där, reste Aliena sig upp och gick bort mot ett av stallen lite längre bort. Hennes älskade häst stod där, åt av höet som stallmästaren gett honom. Aliena strök hästens smäckra, bruna hals och log för sig själv.

Efter blivit ombandagerad gick Ramuh haltandes emot lägrets matplats. De flesta män som han passerade var slitna och skadade men alla hade hela fina rustningar och vapen fanns i överflöd. Ramuh gillade inte rustningarna så mycket, de fick honom att känna sig seg och tung. Istället bar han en i läder som han fått av sin far som han fått utav sin. Även om han hade föredragit de i metall hade han inte kunnat vanhedra sin familj genom att inte bära den. Vapnen i hans bälte och svärdet som satt på hans rygg var alla gjorda av hans far då det tillkännagivits att Ramuh skulle bege sig till fronten.
”Soto, överste Marku vill tala med dig”, hörde Ramuh en röst bakom sig.
Han kände till mannen men visste inte hans namn. Ramuh ansträngde sig inte för att minnas någon namn längre. I början hade han försökt men det spelade ingen roll, de skulle ändå inte leva särskilt länge.
”Du ville tala med mig”, sade Ramuh en aning frågande då han kom fram till sin befälhavares tält.
Han kollade upp ifrån sina papper och betraktade Ramuh med sina små blåa ögon.
”Jag har ett uppdrag till dig.”

"Angel! Kom och hjälp till med att tvätta han sår!"
"Ja, mor!" ropar jag till svar och går ut till bädden. Magin sprakar inom mig.
"Är han sövd?" frågar jag när jag ser det blodiga såret som pryder hans nakna rygg.
"Ja, självklart!" svarar mor och kollar på mig med stora ögon. Jag känner en kall kåre längs med ryggen.
"Mor... Ska jag verkligen?" piper jag när hon kollar på mig med stora förväntansfulla ögon. Hon nickar ivrigt till svar och kollar på mig. Jag helar honom snabbt och springer sedan gråtande in i sovrummet och öppnar dagboken.
Kära dagbok,
vad ska jag göra? Hon blir så lätt påverkad av magin! Jag vet inte vad jag ska göra! Om jag slutar kommer hon må dåligt igen, om jag fortsätter blir hon så konstig...
Jag borde aldrig ha återupplivat henne... Hon skulle haft det bättre då, nu livnär hon sig åt att se mig bruka magi.
Åh, hjälp mig någon, hon dog ju aldrig men jag återupplivade henne på något vis ändå... skriver jag och skriver varje bokstav med omsorg. Några tårar faller ner och sprider ut bläcket.


[hoppas det är okej? ]

"Ska vi ta en tur genom skogen?" viskade Aliena omsorgsfullt till hästen och kliade honom i manen.
"Nej, det gör du inte alls!"
Aliena ryckte till av den plötsliga, starka rösten bakom henne. Hon vände sig kvickt och såg in i sin faders hårda ögon.
"Inte idag, inte på länge. Det är mycket farligt i skogen dessa tider, och det vet du!" uppläxade han. Aliena himlade med de bruna ögonen och såg bort. Försökte ignorera hans ständiga tjat om vad hon fick och inte fick göra.
"Jag vet hur man överlever på egen hand", mumlade hon buttert och pillade i hästens tjocka man.
"Men det finns fler där ute som vet hur man dödar tyst och effektivt", fortsatte fadern med allt desperatare röst.
"Om min bror följer med, kan jag få rida då?" frågade Aliena.
Fadern verkade fundera över alternativet. Sonen var mycket mer tränad som krigare än Aliena var.

[Inser att detta är ganska osammanhängande. ]

Han hade fått tag på en häst och travade nu längst landsvägen, landsvägen i Lathave. Ramuh hade fått sina order och hur skulle han kunna säga nej? Det enda han gjort hela sitt liv var att följa order.
Det hade gått snett snabbt. Ramuh hade stött på ett stort gäng med vildingar, målade på sin blecka hy och iklädda nästintill ingenting. De hade varit för många och övermannat honom. Tagit hans vapen och rustning så han endast nu var iförd en ljusbrun skjorta i linne och ett par byxor även de gjorda av linne. Han var blåslagen, sårad och hade inte styrkan att sitta upp utan låg över stoets hals. Det enda han lyckats få med sig var sitt svärd. Det hängde vid hans höft i läderbältet. Stoet travade på och verkade inte ha ett enda bekymmer. Det var en fin häst, muskolös men inte så hög. Så plötsligt stannade hon. Kastade med huvudet, skrapade med ena hoven i marken, gnäggade högljutt. Något gjorde henne orolig. En skrikande man kom emot dem framifrån, en bakifrån. Stoet stegrade sig och Ramuh föll emot den hårda marken.

[Mitt senaste inlägg fick ett dåligt "slut", men jag hann inte skriva längre. Sårri! ^^]

Najid blängde på Aliena när han slängde sadeln över sitt stos rygg.
"Vad är det?" frågade Aliena som hade upptäckt blicken.
"Jag har egentligen massor av saker att göra! Varför tvingar du mig ut för en ynka ridtur?" svarade brodern och suckade. Han spände fast sadeln och klappade hästen som en liten belöning. Sedan tog han tag i tyglarna och ledde hästen ut ur stallet.
Aliena svarade inte. Hon orkade inte med att bråka med Najid. Han skulle ha kunnat vägra, men nu var det ändå försent.
Hon ledde sin bruna hingst efter Najid, med sitt respektive svarta sto. De svingade sig upp i sadlarna ungefär samtidigt och satte fart i trav ut ur byn.
Ungefär fem minuter senare var de ute på den långa slingriga vägen till en utav skogarna, men så hörde de plötsligt ett skrik - från en man, vad det verkade.
"Vad var det?" frågade Aliena spänt. Hon ökade på farten på hästen och red fortare.
"Vänta, Aliena!" ropade brodern efter henne, "Det kan vara farligt!"
Aliena brydde sig inte om honom utan fortsatte. Och då hon rundat en hög kulle såg hon vem det var som skrikit. Och även en annan man, en häst och någon som låg på marken.
De två männen som försökte fånga in den stegrande hästen var Vic och Tyron - två spejare och väktare till byn. [Jag suger på namn xD] Deras jobb var alltså att angripa misstänksamma fiender.
"Vad händer?" frågade Najid som ridit ikapp Aliena. De närmade sig Vic och Tyron väldigt snabbt och stannade hästarna precis bredvid händelsen. Tyron satt på huk framför främlingen och vände på kroppen för att de skulle se ansiktet. Vic böjde sig ner och tog svärdet från bältet mannen hade på sig. Han inspekterade det noga.
"Den här mannen kommer från Carora. Om han inte är tjuv, och tagit vapen därifrån", sa han och drog lätt med sina fingrar över svärdets välgjorda klinga.
"Vad har hänt med hans utrustning i så fall?" undrade Aliena och rynkade på pannan.
"Vad har hänt med hela honom?" sa Najid tafatt.
"Vildingarna", svarade Vic och Tyron i kör. Tyron fortsatte sedan ensam: "De har rånat honom och slagit honom." Tyron strök mycket försiktigt över ett av de många blåmärkena.