Hogwarts nya rektor

Bevakar!!

Bra

Tack för era kommentarer! Här kommer nästa kapitel

Kapitel 4
Cassie satt vid elden intill den lilla grotta hon hittat åt sig själv i skogen. Framför henne på en flat sten låg en flådd kanin, ett av de bytesdjur Artemis fångat åt dem båda. Trots att hon fortfarande inte fått tillbaka någon magi skulle hon nog överleva i skogen ett tag till, även om hon hoppades slippa. James Potter hade ringt dagen före och hon hade bett honom skicka agent Winter. Cassie hoppades av hela sitt hjärta att Harry hade förstått hennes vink och att Mike hade allt med sig... Hon blev kall inombords varje gång hon tänkte att han kanske inte kommer. Tänk om han inte hittar henne? Eller om han inte har med sig vad som behövs för ett botemedel mot häxtropi? Cassie behövde drycken så fort som möjligt, ju längre tid som gick desto större var risken att för evigt mista all magi och tvingas leva resten av sitt liv som mugglare. Inte för att hon hade något emot mugglare, men att gå från att vara en av de mäktigaste häxorna, vars magikunskaper i modern historia enbart överträffats av Albus Dumbledore, till att tvingas leva som en ynk skulle vara en för stark personlig förlust för att hon skulle klara av det.
Tanken på att Mike inte skulle hitta henne konkurrerades ut av tanken på att han skulle hitta henne såhär. Hon var helt hjälplös och övergiven i en stor skog i Kina, och hon hade alltid försökt visa sig stark och duktig inför Mike Winter. Ända sedan hon var tolv år och gick på Hogwarts... Han var den snyggaste, och en av de mest talangfulla aurorerna i England. Hon hade blivit så glad den morgonen när han kom in på ministeriets aurorkontor och sa att han ville ansöka om en plats i hennes nya specialgrupp. Hon rodnade fortfarande vid tanken på den dagen.
Det började skymma, Cassie kände hur hungern långsamt kom smygande och bestämde sig för att börja tillaga kaninen. Hon reste sig upp för att leta upp en tillräckligt tjock pinne att grilla den på, de hon använt till smågnagarna tidigare skulle aldrig lyckas hålla uppe det större djuret.
Skogen blev mörkare och kallare ju längre från lägerplatsen Cassie gick. De nästan oändligt höga barrträden omslöt henne på alla sidor, men hon kände sig inte rädd. Istället stannade hon upp och betraktade naturen omkring sig. Det var kanske såhär äkta frihet kändes? Trots att hon var kall, sjuk, trött, smutsig och ovårdad kände hon sig mer bekväm och trygg än på länge. Hon var fri att tänka på bara sig själv, ingen hade några förväntningar på henne och ingen såg vad hon gjorde här ute. Hon log, satte sig vid foten på ett träd och njöt. Men det varade inte så länge som hon önskade, för Artemis kom och satte sig på hennes axel, den vänstra som vanligt. Hon kuttrade svagt och lade huvudet mot Cassies.
”Hungrig?” Frågade hon leende fågeln, och Artemis sträckte på sig. Eller skulle sträckt på sig om inte näbben fastnat i Cassies långa svarta hår. Cassie skrattade och försökte föreställa sig hur hon såg ut, kläderna hade fått revor och det vanligtvis mycket välvårdade håret stod åt alla håll. Enda likheten med sitt vanliga jag verkade vara luggen, som fortfarande hängde ner och täckte hela den vänstra ansiktshalvan, det var en vana hon alltid haft. Men här i skogen spelade det inte heller någon roll längre, ingen såg henne nu.
Hon hittade en lagom tjock stabil gren, knäckte den, skalade av barken, och gick sedan tillbaka mot lägret. I samma stund hon fick syn på elden fick hon även syn på någonting annat, något som fick henne att stelna nästan lika effektivt som Petrificus Totalus. Vid brasan satt Mike Winter!

Mike väntade vid den lilla lägerelden Artemis hade visat honom innan hon flög vidare in i djupare delar av skogen. Framför honom på en sten låg en kanin. Han antog att det var en kanin i alla fall. Den var flådd, men det var inget snyggt arbete, uppenbarligen inte gjort med magi. Mike blev orolig när han tänkte på det. Han kanske borde följt med Artemis in i skogen. Tänk om Cassie låg där någonstans, nerkyld, avsvimmad, eller död... Den hårda orosknuten i magen vägrade släppa taget om honom när han såg henne framför sig i huvudet, likblek liggande mellan granarna, lika änglalik som vanligt men onåbar... Skogen gjorde honom inte heller på bättre humör, han kände sig utsatt och ensam utan kontroll över vad som fanns runtom honom.
Det knakade i grenarna någonstans framför honom, han kunde inte se tydligt vad det var på grund av motljuset från elden så han reste sig hastigt upp med framsträckt trollstav.
”Lumos”, mumlade han och skogen framträdde tydligare. Mellan träden såg han det han så innerligt hoppats på och han fylldes med en plötslig värme genom hela kroppen. Där stod hon, Cassie Black.
Hon hade redan sett honom och stod som paralyserad. Var hon så förvånad att se honom? Han kunde inte läsa några uttryck för känslor i hennes smutsiga sårade ansikte, skulle hon inte vara glad att se honom alls? Mike kände hur tårarna brände bakom ögonlocken, de hotade att tränga fram när som helst, ditlockade av dels den undertryckta oron över Cassie och dels över hennes uppenbara brist på reaktion. Men vad hade han förväntat sig?, grälade han på sig själv. Cassie är inte direkt typen som slänger sig runt halsen på folk, det finns alltid en risk att hon faktiskt inte var glad att han kommit. Vilseledd av sin stolthet att tro att hon kunde klara allt själv.
Cassie började röra sig framåt, med ett litet förvirrat leende som smälte bort all Mikes ilska och besvikelse. De tog båda långsamma steg i den andres riktning, tre ögon möttes. Hans båda mörkblå och hennes enda synliga, bruna. Och då de möttes i en trevande omfamning kunde inte någon av dem hålla tårarna borta. De stod och höll om varandra länge, hon hade huvudet mot hans axel, Mike tänkte på hur länge han önskat detta. Så gärna han ville kyssa henne nu... Men det skulle han aldrig våga riskera. Han tittade på henne och hon lyfte huvudet och tittade upp i hans ansikte. Han kunde inte låta bli, han lade sin vänstra hand på hennes kind och hon log. Han lyfte sin högra hand mot hennes ansikte, ville så gärna dra bort det störande håret och för en gångs skull se henne. Men i samma stund drog sig Cassie undan blixtsnabbt och magin i luften var som bortblåst. Innan hon vände sig om kunde han se spår av ilska och rädsla i hennes öga.

Omg,herre jösses hur bra får man egentligen skriva?Jag vet inte om det är lagligt att skriva så här bra...Jag vet inte om du tänkte så men jag fick jalla fal Hunger spelen känsla när jag läste detta kapitel.And I love the hunger games!!!

AWESOME!!!!

Haha, tack Du förgyllde min dag med din kommentar
Hungerspelen var faktiskt ingenting jag tänkte på när jag skrev, men jag har ju läst dem och blivit inpirerad av allt jag läst på något sätt

Här kommer iaf kapitel 5, ska försöka skriva lite nu i helgen, men har inget internet så kan inte lägga upp nytt förrän måndag...

Kapitel 5

Han hade sabbat allt. Ilskan bubblade i Cassies kropp när hon tänkte på vad som nyss hänt. Hon hade blivit lurad, eller i alla fall nästan, av mannen hon hade drömt om i så många år och som hon litade på. Det hade varit så underbart för ett par sekunder sedan, och hon trodde att hon fått sina känslor besvarade. Men det var innan han försökt dra bort hennes lugg och hon hade förstått att han inte var bättre än de andra. Cassie hade hört dem skratta åt henne på ministeriet och en av dem utlyste en tävling. 30 galleoner till den som får reda på vad Cassie Black döljer, rykten gick om allt från missbildningar till ett monsteröga likt det Alastor Moody hade haft. Det värsta hon hört var att halva hennes ansikte skulle vara upptaget av Voldemort, på samma sätt som den stackars Quirrell hade varit... Hon rös vid blotta tanken.
Mike hade gått tillbaka till elden, men Cassie stod kvar med ryggen mot honom. Han hade förhoppningsvis med sig det botemedel hon så desperat behövde och hon insåg att hon måste gå tillbaka till honom. Denna händelse måste glömmas, hon ville återskapa kontakten de hade haft tidigare men denna gång skulle hon vara mer på sin vakt.
Mike ställde sig upp när hon kom tillbaka, men satte sig igen efter att hon själv satt sig ner. Han sökte hennes blick och hon smälte nästan i åsynen av hans blå ögon innan hon sänkte huvudet.
”Jag fixade maten”, sa han. Hon såg hur kaninen hängde över elden, den hade redan börjat få färg. Hon kände hans blick och hur han sökte respons från henne. Hon log snett och mumlade ett tack. Det räckte för att få honom att våga fortsätta.
”Förlåt Cassie, jag vet inte vad som flög i mig. Jag var bara så glad över att se dig, vi har varit så oroliga.” Han lät så uppriktigt ledsen att Cassie inte kunde låta bli att titta upp på honom, hans ögon var glansiga av tårar. Hon flyttade instinktivt lite närmare honom, lade tveksamt sin hand på hans knä som tröst och kanske även som förlåtelse. Han tog hennes hand, men i samma stund stelnade han till. Han vände varsamt på hennes hand och betraktade handflatan innan han lättat pustade ut.
”Va du skräms! Potter trodde du hade...” han avbröt sig när Cassie drog bort sin vänsterhand och istället lade sin högra i hans grepp. Då bleknade han och tittade oroligt på henne.
”Hur länge har det varit såhär?” Frågade han lågt och syftade på den sönderbrända handflatan vars ilsket röda färg tycktes lysa ikapp med elden.
”I tre dagar ungefär, men den började bränna för ungefär tre månader sedan...”, svarade hon.
”Har du överhuvudtaget någon magi kvar?”, han kramade hennes hand då han såg hur hon skakade på huvudet utan att kunna hålla tårarna tillbaka.
”Inte på två dagar, sedan jag flydde ut hit”, han hörde knappt vad hon sa när hon försökte hålla gråten borta. Hon ville vara stark in i det sista. ”Har du grejerna med dig?”, fortsatte hon sedan och det var Mikes tur att nicka.
”Sitt kvar här så går jag och hämtar dem”, sa han och lämnade Cassie ensam kvar vid elden. Hon hade aldrig känt sig lika hjälplös som nu och hon trivdes inte med det... Efter ungefär en halv minut kom Mike tillbaka med en mugglarryggsäck i handen. Han satte ned den och började packa upp alla möjliga saker innan han fått upp vad Cassie kände igen som typiska trolldryckstillbehör, däribland en kittel och en mortel. Cassie tittade på medan han började förbereda drycken. Sedan föll hennes blick på ett nytt modernt tält som Mike kastat ut ur ryggsäcken och hon bestämde sig för att försöka få upp det, för att göra någon nytta.

Mike betraktade i ögonvrån hur Cassie kämpade med att få upp tältet helt utan magi. Även när han såg det med egna ögon var det svårt att ta in det faktum att Cassie Black kämpade med någonting överhuvudtaget. Han försökte tränga ut henne ur tankarna, för att tillaga drycken skulle det krävas hela hans fokus. Medan han hackade ingefäran i små bitar med silverkniven såg han hennes ansikte framför sig, precis i det ögonblick hon vänt sig bort. Hur kunde han vara så dum och naiv att han trott att han skulle kunna kyssa sin chef. Nu skulle de väl aldrig kunna prata ledigt med varandra igen? Åter riktade han fokus mot kitteln framför sig som han höll svävande rakt över den lilla elden. Det fanns mycket som kunde gå fel om man ger sig på en trolldryck mitt ute i skogen, och speciellt om det var en såhär pass svår dryck... Han tillsatte ingefäran och en nypa timjan för starkare arom exakt trettio sekunder senare hällde han i en flaska rent källvatten från Skottland. Nu kom han till den kritiska punkten han måste röra på helt rätt sätt i femton minuter innan han under sista varvet tillsatte mandragoran som just nu låg och marinerades i drakblodet. Gick något fel nu skulle det inte synas, men drycken skulle bli dödligt giftig. Han rörde och rörde, vid varje varv gick det som ett mantra i huvudet på honom - Du klarar det! Rädda henne! Sista varven närmade sig och Mike darrade av nervositet, hade han räknat fel nu? Var han på 439 eller 449? Det fanns ingen tid att tänka efter, svetten rann när han hällde i mandragoran vid vad han innerligt hoppades var det 450 e varvet. Drycken blev mörkt bromfärgad, orange med stark dragning mot brunt. Mike satte sig ner och torkade svetten ur pannan nu skulle han inte röra drycken mer.
Cassie satte sig bredvid honom. Tältet stod prydligt uppsatt ett par meter bort.
”Är den klar?” frågade hon när hon tittade ner i kitteln, hon rynkade på näsan av den otäcka färgen. Mike skakade på huvudet.
”Om tio minuter”, han tvekade innan han fortsatte, ”Men det ska i en ingrediens till...”. Cassie log bistert,
”Mitt blod?” frågade hon, ”Det visste jag redan så sluta mesa dig.” Hon hade tydligen sett igenom hans oro för att fråga henne om något så viktigt, han ville aldrig skada henne. Han såg på när Cassie letade fram en liten vass kniv ur hans ryggsäck och förde den mot armvecket. Han ville skrika men satt paralyserad kvar då han såg det mörkröda blodet färga hennes arm. Hon tittade på honom.
”Har du möjligtvis någon typ flaska att ha det i?” frågade hon sarkastiskt. Mike flög upp och trollade instinktivt fram ett provrör med kork som Cassie tog emot och fyllde med blod. När hon var klar helade Mike omsorgsfullt hennes skada. De satte sig vid elden. Mike tittade på Cassie som verkade ha fastnat med blicken i elden. Han skulle så gärna vilja se hennes tankar nu, få bekräftat om han var förlåten eller inte. Cassie vände på huvudet mot Mike, och han kände hur han började rodna för att hon kommit på honom med att glo på henne som en idiot.
”Förlåt Cassie”, sa han en gång till. ”Snälla var inte arg på mig...” Nu tittade hon rakt in i hans ögon, och det kändes som han sakta blev dissekerad inför hennes blick. Han kunde inte hålla kvar ögonkontakten och tittade istället på hennes knän, byxorna hon hade på sig var reviga, och han kunde se hur blod hade trängt igenom tyget på flera ställen. Det måste han komma ihåg att fixa, sedan...
”Det är okej Mike” sa hon slutligen och han tittade åter på henne. Det bruna ögat hade inte helt släppt sin misstänksamhet, men hon log som hon brukade igen. ”Du såg ändå ingenting, så vi glömmer hela förmiddagen?” föreslog hon. Såg någonting? Tänkte Mike, sedan skrattade han nervöst när han insåg att det var det som oroat henne, att han försökt dra tillbaka luggen. Hans nyfikenhet ökade, men han undertryckte den och nickade tacksamt mot henne. Tillsammans ställde de sig sedan över kitteln, innehållet bubblade men det slutade genast då Mike hällde i sju droppar av Cassies blod. De stod tysta i sekunder som kändes evighetslånga, innan dryckens färg skiftade till underbart kopparjon-blå.
”Nu är den färdig."

Kendra, 123vilde453,frida longbottom, Bullen1 och
chokladgrodan
Tack för att ni har läst och kommenterat min ff... Men eftersom det inte verkar vara någon som vill läsa mer funderar jag nu på att avsluta den Ett kapitel till är klart, men då ingen har kommenterat har jag inte kunnat lägga ut det... Men om detta är det sista i denna tråd vill jag ändå säga ett stort TACK, för att ni har läst!

Super!!!

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!AWESOME!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Hoppas,hoppas,hoppas att det inte blev något fel på drycken.

Nej snälla sluta inte skriva*dobby ögon* den är ju jättejättebra!!!


Föresten så vill nog (kanske )några kompisar till mig läsa dena.eller mollylisa lily, luna luna, lily ?

Här kommer kapitel 6, jag vill inte sluta skriva men vi får väl se... Och nu är snart alla slutprov över så jag till och med har tid att skriva ännu oftare

Kapitel 6
Mike hällde upp den klarblå drycken i en silverbägare. Cassie sträckte ut armen för att ta den, men Mike drog nästan omedvetet bägaren närmare sig. Han tittade frånvarande ner i drycken och såg inte Cassies frågande blick.
”Mike?”, frågade hon. Han höjde huvudet. ”Jag behöver den där bägaren...” fortsatte hon, och hon började ilskna till när hon såg hur han sakta skakade på huvudet.
”Jag tappade räkningen...” Sa han lågt. ”Du kan inte dricka detta, det kan vara giftigt...”
”Va i hela friden snackar du om!? Du sa ju nyss att drycken var färdig, jag behöver den nu om jag inte ska leva resten av mitt liv som mugglare!” Det var första gången hon uttryckt sin stora oro med ord, vilket fick Mike att vakna till liv och han tittade henne djupt in i ögonen.
”Men tänk om den är giftig Cassie, jag borde prova den först i alla fall.” Sa han samtidigt som han började föra bägaren mot munnen. Cassie lade bestämt sin hand runt Mikes handled och förde bort bägaren.
”Är du dum?”, sa hon irriterat. ”Är du säker på att du misslyckats med elixiret?”, frågade hon och
tog bägaren ifrån honom då han skakade på huvudet. ”I så fall har jag fullt och fast förtroende för den trolldrycksförmåga, vilken för övrigt är den bästa jag någonsin sett, så jag tar risken och dricker detta”. Hon höjde bägaren men hejade sig när hon såg Mikes skräckslagna blick.
”Låt mig prova... ” bad han henne.
”Inte en chans”, svarade hon. ”Om drycken är som den ska, vilket den säkerligen är, kommer du ha resistans mot motgiftet om du någon gång skulle få häxtropi, och är den giftig har världen troligtvis mer nytta av en högutbildad auror än en ex-häxa...”, hon såg på honom att hon vunnit debatten. Men efter en sekunds tvekan sänkte hon bägaren ännu en gång, hon tvekade hela vägen medan hon reste sig upp. Om Mike hade rätt om att drycken var giftig var detta någonting hon måste göra innan hon dör. Det pirrade i magen när hon böjde sig över honom, hans mellanblonda hår kittlade henne i ansiktet när hon kysste honom snabbt. Mike hann inte förstå vad som hade hänt innan Cassie rest sig igen, hon blundade och tömde bägaren i tre stora klunkar. Innehållet var ganska syrligt och hon ryste när hon fått i sig allt. Tydligen tolkade Mike detta som ett dåligt tecken och ställde sig oroligt bredvid henne med händerna på hennes axlar. Efter ett par sekunder öppnade Cassie ögonen igen och möttes av hans spända, vaksamma blick.
”Borde jag vara död nu?”, frågade hon med ett litet leende. Mike log inte.
”Hur känner du dig?” frågade han henne.
”Levande, typ. Jag tror att din dryck fungerade,den var inte god men det är tur för dig att den smakade bättre än den luktade.” Mike hade tydligen inte lagt märke till någon lukt så han böjde sig ner över kitteln. Han reste sig igen när han kände lukten som av bränt hår kombinerat med filmjölk, fast ändå inte.
Cassie plockade kaninen av spettet, och kunde inte hålla sig för skratt när hon såg Mikes ansiktsuttryck. Han satte sig ner och trollade fram en uppsättning tallrikar, bestick och glas ur tomma luften. Ur väskan lyckades han gräva upp två flaskor honungsöl. Cassie la upp en filé och ett ben till dem var på tallrikarna, resterna la hon åt Artemis som såg så nöjd ut som en fågel kan.
”Nu får du berätta om hur du hamnade här ute, vi har varit så oroliga där hemma.” sa Mike när de båda hade satt sig på varsin sida om elden och de hade gjort sig klara för en riktig festmåltid. Trots att det inte var speciellt sent hade det mörknat rejält nu på grund av alla de höga träd som omgav dem och elden lyste upp deras ansikten på ett spöklikt sätt.
”Det är väl egentligen inte så mycket att säga...”, började Cassie. ”det hela startade som ett vanligt rutinjobb, den skumma gruppen som vi jagat runt efter senaste året du vet, Sangre pura eller vad de kallar sig som dödar mugglare på löpande band. Det fanns ett spår som ledde hit och jag hoppades kunna hitta högkvarteret för dem i en mindre stad utanför Shanghai. På vägen stannade jag på en ruggig pub i Transsylvanien och det var där jag för första gången insåg att jag var sjuk, men det var ingenting som bekymrade mig för jag borde hinna hem utan problem innan det bröt ut på allvar... Men jag kom i alla fall till Kina, och jag tror jag hittade ledaren. Men dessvärre hittade han nog mig först för han lurade ut mig till en öde förortsbakgata där jag trodde högkvarteret låg. De överraskade mig, och jag underskattade deras förmåga. I alla fall smög ett tjugotal av dem upp på alla sidor runt mig. Jag minns nästan ingenting av vad som hände efter det, men jag tror jag höll stånd mot dem ganska länge medan de kastade diverse förbannelser mot mig... Jag minns att jag blev arg, något så otroligt arg över att ha blivit lurad såhär så jag ville sända dem alla till världens ände. Minst. Men sedan vaknade jag ensam i ett mugglarfängelse, med så gott som ingen magi överhuvudtaget, jag uppskattar att jag varit i fängelset cirka två dygn innan jag vaknade, så något måste ha tömt all min magi på en gång och fått mig i det här skicket...” avslutade hon sin berättelse med att nedslaget så ut med armarna.
”Så du hade lite magi i fängelset?” frågade Mike för att kontrollera att han förstått hennes berättelse. ”Men nu kan du inte få fram någonting?”.
”Jag tror jag använde någon sorts reservbunker när jag använde Obliviate mot fängelsevakten, men nu på snart två dygn har jag inte ens kunnat förvandla mig till min animagus...”. Mike tittade upp mot trädkronorna medan han tycktes räkna på fingrarna.
”Så för ungefär fyra dagar sedan, gjorde du någonting så krävande att det tog slut på dig totalt...” han tycktes närmast mumla för sig själv, men Cassie nickade dystert instämmande. Ett ljus tycktes tändas i Mikes ögon. ”för ett par dagar sedan, det kan nog ha varit dagen innan jag åkte hit, fick jag en uggla från Azkaban till mitt skrivbord. De undrade om jag hade en aning om hur tjugotvå avsvimmade asiater hade kommit till arresten i Azkaban. Var det du?!” Han såg chockad på henne och hon såg säkert minst lika överraskad ut själv.
”Inte medvetet...” svarade hon sakta. ”Men det hade kunnat förklara en hel del”, sade hon med ett leende som ökade när hon insåg att hon lyckats skicka dem till Azkaban där de inte kunde störa henne mer. Hon såg hur Mike tittade imponerat på henne, och hon värmdes av stolthet.
”Men vad har hänt hemma då?” frågade hon sedan,dels för att byta ämne men dels för att hon kom att tänka på hur länge hon varit borta utan någon omvärldskontakt. Mike funderade på vad hon missat innan han svarade: ”Jadu... Det mesta just nu kretsar ju självklart till valet av rektor. Sista valdagen var förra veckan och om nån månad tror jag resultatet ska kungöras.”
”Vilka kunde man rösta på då?” Undrade Cassie, som hade åkt strax efter beskedet om att Minervas efterträdare skulle väljas genom folkomröstning.
”Man kunde rösta på så gott som vem man ville, men det fanns sex stycken toppkandidater om man inte visste vem man annars kunde rösta på. Två av dessa var utvalda av ministeriet och de fyra övriga av Hogwarts lärare tillsammans med eleverna. Du var en av de utvalda kandidaterna från Hogwarts.”

Hallå kom inte och säg nu helt plötsligt att Harry har blivit rektor eller nåt!
Jättejättebra kapitel!
Och bra Mike ,du lyckades med trolldryken! : D
Och herre Gud Caisse hur lyckades du med det där!?!
AWESOME!!!

Du är Otroooooligt bra!