Bree Tanners andra liv med mig och glina2

"Lungn, det är lugnt! Jag är verkligen ledsen över att göra det här! Förlåt så mycket!"
Jag försökte lugna henne. Men jag väntade inte på svar innan jag sänkte mitt huvud och bet henne. Det var lättare än jag trott att stå i från att tömma henne helt. Jag sprutade bara in mitt gift och försökte sen släppa henne så fort jag kunde.
Jag lyfte upp henne och sprang bort, jag sprang till ett fallfärdigt gammalt nedlagt kontor. När vi var inne satte jag mig ner och la henne bredvid mig.
Tur att jag taggigt med mig en bok så att jag kan vänta på henne tills hon vaknar.

"lugn bara lugn!"
Hann försökte lugna mig men det fungerade inte.
Plötsligt böjde hann sig mot min hals och innan jag ens hade hunnit reagera hade han bitit mig.
Jag kippade efter luft.
Det brann som en eld i mina lungor och jag sjönk.
Sedan blev allt svart.

Jag gjorde det bekvämt för mig och började på boken. Den var inte särskilt bra men tillräckligt för att underhålla mig.

Det svarta började ge med sig.
Men det som hände eter var ännu jobbigare.
Det brann och jag fick anströnga mig för att inte skrika.
Tillslut skrek jag ändå.
Jag bönföll mannen att döda mig. Göra vad som helst bara inte den här elden fortsatte.

Hon fortsatte bara skrika. Jag försökte lugna henne fast än det inte skulle hjälpa.
"Det blir bra jag lovar! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det här!!!"
Men mina ord dränktes i ännu ett av hennes hjärtskärande skrik. Jag hoppade att hon skulle komma på att det inte hjälper att skrika innan morgonen så att vi kunde undvika upptäckt.

Han sa något lugnande till mig men jag kunde inte höra något.
Det bultade på något konstigt sätt bakom örat och jag anfölls av ännu en till brinnande svärm av ondska.
Jag skrek.
Vad hade främlingen gjort med mig?

Jag försökte förklara vad hon höll på att bli, men jag tror inte att hon hörde mig.
"Jag är så ledsen!" Mumlade jag om och om igen till henne.

jag hade hört historier om en man som dödade unga kvinnor på de allra mystika vis och jag kom på att det måste vara någon drog hann gett mig och att jag skulle skrika var det hann ville allra helst.
Därför försökte jag mig på det. Men det gick inte särskilt bra, smärtan började bli outhärdig. Men jag kunde se framför mig hur hans ansikte måste klövas av ett djupt grin och jag höll andan medan pesten fortsatte.

"Lungn!"
Gud hon måste tro att jag är en hemsk människa. Sen råkade jag inte läsa något mer i min bok.
Jag kände en främmande känsla inom mig. Jag gillade den här tjejen. Jag plågades när jag hörde hennes nästa skrik. Jag ville inte att hon skulle ha ont!!

När jag bet ihop blev det faktiskt lite bättre.
Jag kom på att det inte var någon vits med att skrika och jag lugnade ner mig.
"Lugn!" hans röst var ljud och beslöjad.
Trots vad han gjort med mig gillade jag honom.
Jag älskade honom.
Men det måste vara hann som gjort något...med mig. Det måste vara han som gjorde så att jag ville ha honom.