It's dark times, once again..[SV]

Läste om the crash of the life nu underbar!! Det klart att man bevakar

OMG FORTSÄTTNING11!!11!!!!1 *dör*

Du skriver ju så gkgjjxdi superdupermegabra, så ofc att jag bevakar♥

*bevakar som en galen stalker*

Såklart att jag kommer läsa den!!!

Tack för att ni vill läsa Ska ta och slänga upp kapitlet strax. ^^

Jaaa! Vad kul!

I LOVE YOU ♥
men aahhhh i'm längting! ♥♥ bevakar med en gång!

Bevakar ♥

du skriver s***tbra

Kommer att bli awesome ♥♥♥♥

Alltså åh. Tack allihopa!! ♥ Jag kanske försöker att planera ihop lite idag. xD om jag orkar.. nationella prov imorgon, alltså är det bäst att lägga sig tidigt..

well, jag är jättenervös för att lägga upp kapitlet. xS

__________________________
~1.
2004-03-18
För trettiotvå minuter sedan skulle han varit hemma. Han skulle ha kastat upp dörren i en smidig och självklar rörelse, alltid på samma minut varje eftermiddag, stegat rakt in på det gamla trägolvet som alltid knarrade, och ropat in i den gamla takvåningen att han minsann var hemma nu. Och hon skulle tvärt ha avbrutit sin stickning eller universitetsuppsats eller sina shortbread rounds, vad hon nu höll på med, bara för att elegant dansa ut i hallen, omfamna sin fästman och ge honom en kyss rakt på munnen. När kyssen var över skulle han skoja om att allt kyssande gjorde hans läppar uttorkade, trots att det knappast skulle vara logiskt med tanke på hur många läppsyler som alltid låg spridda över våningen. Hon skulle skratta åt det, trots att hon aldrig förstått det roliga. Det var så det skulle vara. Det var så det hade varit det senaste året. Och om hon hade fått bestämma själv, skulle det vara så resten av hennes liv. Tyvärr var det någon annan än hon som fått äran att bestämma.

Det hade varit snöstorm. En sådan snöstorm som bara händer i tecknade filmer, en snöstorm som gjorde det svårt bara att se handen framför sig, en sådan som orsakade hemska trafikolyckor och fick poliserna att stöna högt när de tvingades till att ge sig ut i det hemska vädret. Precis en sådan hade härjat över det centrala London den 24 februari 2004. Och antagligen så hade hon oroat ihjäl sig mycket tidigare om hon inte vetat att hennes fästman åkte hem med tunnelbanan, som förmodligen borde klara sig fint i snöovädret. Från tunnelbanestationen kunde man se det stora och pampiga huset där de hyrde takvåningen, och att promenera dit skulle inte vara några stora problem trots snöstormen, det var hon nästan alldeles säker på. Men när först fem, sedan tio och sist femton minuter gått utan att den annars så tidspessimistiske mannen kastat upp ytterdörren så började hon fundera på vad som kunde ha försenat honom. Han såg alltid till att få avsluta sitt välbetalda kontorsarbete i tid, tunnelbanetrafiken blev mer än tre minuter försenad maximalt en gång om året, och snöstormen hade gjort trafiken så lugn i deras kvarter att han utan problem borde ha kunnat ta sig fram. Men än var det inte dags att bli orolig, något oförutsett kunde alltid ha skett. Hon kunde duka fram sina nybakade saffransscones och sätta på tevattnet så länge...

Ytterligare femton minuter senare hade hon dukat så prydligt och exakt att det verkligen inte gick att förbättra en endaste detalj. Precis i det ögonblicket pinglade ringklockan till, vilket först fick henne att skina upp men en hundradels sekund efter att bli aningens eftertänksam. Hennes fästman hade en egen nyckel, och för övrigt så brukade dörren vara öppen. Men kanske planerade han att ge henne en överraskning idag, en överraskning som försenat honom lite bara för att den var så speciell... smått tröstad av tanken skyndade hon ut till det knarrande trägolvet i hallen och öppnade dörren, bara för att mötas av två djupt allvarliga poliser med stela ansiktsuttryck. Den ena höll upp en mycket välbekant portfölj, som i ett klumpigt försök att muntras upp hade fått några gratispins fastsatta i ena hörnet. Den andra berättade känslokallt att en man hittats död på tågspåret, och att det Id-kort som satt fastsatt på hans arbetsskjorta hade hjälpt till att spåra hans bostad till denna.

Sedan hörde hon inte mer, för världen hade svartnat och hon hade ramlat ner på golvet där vikten av hennes tunna kropp fått golvet att ge ifrån sig sitt hittills mest högljudda knarr. Själv kunde hon inte höra det.

Rose Emily Catherine Williams hade aldrig riktigt varit den typen som tyckte om att stå i centrum och på något sätt lyckades hon aldrig bete sig på det sätt som var populärt för stunden i skolan, men trots det hade hon lyckats skaffa sig några nära vänner till slut. Ibland så hjälpte de varandra med sina studier, ibland så bakade de, ibland var det en shoppingtur på Oxford Street som gällde och ibland så låg de bara huller om buller i den bekväma soffan som växlade mellan blommigt och ljusrosa överdrag, beroende på vilket där kaffefläckarna syntes minst för tillfället, och tittade på en amerikansk kärleksfilm. Det var mycket sällan som de gav sig ut på någon av storstadens många pubar, eftersom Rose, som växt upp med en alkoholist till far, totalvägrade att ens ta en klunk cider. Men denna fredagskväll hade väninnorna, efter mycket enträget tjat och ett tiotal löften om att hon kunde dricka Coca Cola Cherry hela kvällen om hon ville, lyckats att få med henne ut. Och sin tystlåtna stil till trots, så slutade Roses kväll i armarna på en ljushårig, medellång och ytterst stilig man som presenterade sig som Colin Samuel Walton. I ett vitt linne som satt tajt runt hans kropp och avslöjade en vältränad mage, och dyra märkesjeans, så såg han mycket bättre ut än resten av barens befolkning. De mörkblå ögonen fick henne att drunkna på sekunden, och hans smilgropar fick henne att försöka få honom le så mycket hon kunde. Kort sagt, Rose Williams föll pladask. Och varför känslorna var besvarade kunde hon fortfarande inte förstå – hon var inte vältränad, det gick inte ens att utskilja färgen på hennes ögon, hennes hy var inte världsbäst alla dagar, hon gick sällan efter det senaste modet – men det var de. En vecka senare hade hon flyttat ihop med Colin, den första mannen hon någonsin älskat.

Och nu var det över. Rose var 23 år gammal och hon var säker på att hon aldrig någonsin skulle kunna älska någon lika mycket som Colin. Hon skulle aldrig kunna finna sig en ny partner. Om hon bara kunde förstå varför Colin kastat sig framför tågspåret, när han aldrig någonsin visat det minsta tecken på att vara självmordsbenägen eller ens verkat må dåligt eller dölja något för henne.

Om hon bara hade vetat vem som gjort det. Om hon bara hade vetat att det dödsfallet skulle bli en koppling intill en helt annan värld, en som bara sades existera i sagor och berättelser. En värld som sedan länge varit dold för hennes sort.
____________________
de flesta som läst mina fanfictions vet att jag föredrar lite mer konstruktiv kritik, inte bara 'bra' eller 'dåligt'. Det gäller fortfarande. Anyways, i hope you all like it!