Underytan. (Privat)

Alex stank av fisk, han såg hur folk tittade efter honom men det gjorde honom inte så mycket. Han hade tjänat en del pengar den morgonen. De människor som befann sig närmast honom verkade på lika glatt humör som han själv. Egentligen borde han ha lärt sig reglera hur humör grejen fungerade men ibland då han kände något intensivt verkade det som om han läckte. Andra gånger som då han fått killen, Roger att må illa kunde han kontrollera det.
Alex tog sig till tunnelbanan, för en gångs skull hade han råd att åka. Egentligen visste han att han borde spara på slantarna men han hade bestämt sig för att få en riktigt bra dag. Han skulle bege Coney Island för att spendera en heldag där, han hade bestämt att han var värd det.
En man stötte till honom hårt, så hårt att Alex tappade balansen och föll till marken. Mannen fortsatte att gå utan ens ett ursäkta. Sedan kom den krypande känslan över Alex, han kände efter en anings panikslagen. Mannen hade tagit hans pengar. Beslutet kom snabbt, han sprang efter honom och skrek vilket inte verkade göra saken något bättre men det brydde han sig inte om. Den där mannen skulle allt få.

Bella drog handen genom sitt ruffsiga hår, det var ett tag sedan hon duschat. Hon bestämde sig för att snappa i sig lite mer av glassen, hon tog en ny sked och tog fram glassen. Hon tog några innan hon lade ned den igen i lådan.
Hon torkade sig runt munnen innan hon hon på skoj lyfte upp några småstenar från marken och lät dem sväva framför henne innan hon lät dem falla.
Bella hade aldrig haft den kraften till nytta. Att flytta saker, förutom när hon stjäl.
Hon suckade och lutade sig bakåt och blundade kort. Hon tog den sista skorpan hon hade. Små smulor föll ned på byxorna och hon blev frestad att testa en sak. Hon bet sig i läppen och koncentrerade sig. Långsamt så lyftes smulorna från hennes byxor. Bella log för sig själv och lät smulorna falla i gruset.

Alex koncentrerade sig på mannen. Han såg extremt mager och sliten ut i trasiga, skitiga kläder. Mannen föll till marken, förtvivlad. Tårarna rann nedför hans magra kinder och fastande i skägget.
”Varför, varför, varför?” frågade han ingen speciell och lät händerna torka kinderna.
Alex traskade lugnt fram till honom och gav honom en klapp på ryggen. Mannen kollade upp och då han såg Alex ryckte han till.
”Det var inte min mening men jag behöver pengarna, min dotter, min dotter fyller år och hennes, hennes bonus pappa…”
Den förtvivlade mannen lät orden dränkas i hulkandet. Han fick ännu en gråtattack. Alex suckade, lämnade mannen med pengarna. Hans dag fick ställas in. Hur kunde han ta pengarna åter utan att själv få dåligt samvete? Istället fick han gå och rota i soptunnor efter mat. Han visste de bästa ställena. Många mataffärer slängde så grymt mycket mat som var helt okej, förutom kanske att datumet var utgånget vilket ofta inte menades att maten var dålig.

Bella låg på madrassen, försökte sova, vilket hon brukade göra ibland på dagarna. Ett minne ploppade upp i skallen.
Ett minne hon ofta brukade tänka på.
Hon hade varit gamla Dominique.
Den tiden hon varit fri för sista gången. Hon blundade och lät minnet in.

Hon hade vaknat en helt vanlig dag. I ett hus, sitt egna hus, huset hon ägt innan hennes krafter blivit avslöjade. Hon hade gått ned till parken utanför hennes hus. Hon hade satt sig på en tom parkbänk vid en damm, där änderna höll till. Hon hade försäkrat sig om att ingen var i närheten. Hon hade djupt koncentrerat suttit still. Slöt ögonen. När hon öppnade ögonen igen så svävade det små och stora stenar framför henne. Dominique log, ett äkta leende för sista gången. En parkvakt hade sett henne. Han visste mycket väl vad hon var nu. Han sprang mot henne, med något metall liknande i handen. Dominique var livrädd. Hon vred huvudet mot honom, vilket fick en av de stora stenarna flög rakt på vaktens huvud. Men snart var hon omringad av poliser, poliser som en annan vakt kallat på dem, då dem sett henne kasta stenen i den andra vakten. Hon hade omedvetet gjort sig osynlig och rymt. Den dagen böt hon namn till Bella. Bella Ross.

Bella avbröts av sina tankar av ett högt ljud. Hon hoppade till och gjorde sig osynlig.

[mitt sämsta inlägg ever]

[Detta inlägg är värre. ]

Alexs sjönk ned på en av bänkarna. Ett tåg stannade och en massa människor strömmade ut och likaså strömmade en hel del människor in. Alex stirrade ut i massan, han kände sig nere. Hur kunde han inte göra det? Även om han gjorde de omedvetet strålade han depression till befolkningen. Hans gåva, nuvarande gåva sträckte sig nästan i tre – fyra meter radie då han inte ansträngde sig men han hade lärt sig att hantera den, kasta den emot en enda person mer än tjugo meter bort. Så hörde Alex skriken, han såg det hända. Kvinnan som gick ut på rälsen precis då nästa tåg svischade förbi, hon var nära honom. Så nära att han kunde känna doften ifrån hennes parfym och sedan var hon borta. Hon fanns inte mer. Några skrek, andra grät, vissa bara stirrade medan någon försökte hoppa ned till kvinnan som inte lägre fanns. Alex reste sig och gick. Han visste att det var hans fel och inte ville han bli påkommen. Kvinnans död visste han att han skulle få ångra, hans samvete skulle komma ikapp med honom men i den stunden så ville han bara därifrån.

Bellas tågstation, var under mark och byggd bredvid den nya tunnelbanan. Hon hörde ett skrik som fick henne att rygga tillbaka. Hon visste genast vart det kom från. Osynlig som hon var så reste hon sig upp, klättrade upp för perrongen och smög ut ur hennes hem och in genom dörrarna till den nya tunnelbanan. Det var en liten folksamling där inne. Vissa grät, vissa stumma och vissa som skrek. Bella försäkrade sig om att hon var osynlig innan hon gick fram till en bänk, i hopp om att snappa åt sig några nyheter om vad som hänt.
Någon hade dött? Hörde hon från en person. En annan sa något annat. Hon bestämde sig för att ta sig in i någons huvud. Hon bestämde att ta sig in i mannen som satt bredvid henne. Hon rynkade näsan, hon kände en svag doft av... Fisk, från mannen. Hon tog sig in i hans huvud för att leta fram info.

En ung kvinna i hans egna ålder slog sig ned bredvid honom. Han reste sig snabbt för att gå. I tunnelbanan hade en liten folksamling samlats. Alla var nyfikna och ville veta vad som hade hänt. Alex kunde svagt höra sirenerna. Han ville vara långt borta innan polisen var där. De, de som han inte hade något namn till än just De med stort D, styrde polisen eller hade i alla fall någon informatör där. Det var han övertygad om. Då han skulle gå råkade hans hand snudda vid den unga kvinnan. Helt plötsligt kände han en huvudvärk. Det var som om tusentals röster skrek i hans huvud. Hans händer for upp emot hans ansikte. Framför sig såg han, han såg något otroligt underligt, det var som om han stod nära kvinnan som låg utspridd över spåret. Det var som om han stod vid spåret men han var övertygad om att han inte gjorde det. I nästa stund kände han hur han föll och träffade det hårda golvet.

Det kändes som om hon fick en hård knuff.
Hon liksom kastades ut ur mannens huvud, hon bet sig i läppen och försökte sig sig in i någons huvud. Inget hände. Bella tittade mot mannen som såg ut att börja gråta.
Vad hade hänt? Hon försökte bli osynlig, men inget hände. Hade hon förlorat sina krafter eller?
Hon reste sig förvirrad.
[gud, förlåt för kort]

Alex kände hur hans knä hoppade ur då det träffade det hårda golvet, i nästa sekund hoppade det tillbaka. Han svor till, bet tag i sin läpp och uthärdade smärtan. Sirenerna var närmare nu, mycket närmare. Ännu en konstig sak hände då han såg ned på sin kropp. Den hade försvunnit. För första gången kände han en våg av lättnad, för en gångs skulle verkade han ha tur. Kravlande satt han sig med ryggen emot bänken en stund. Han kollade på den unga kvinnan, hon verkade förvirrad. Alex visste att hon var förvirrad. Ambulanssjuksköterskor kom in strömmande. Då gjorde Alex något utan att tänka. Han grabbade tag i den unga kvinnan, kände hur osynligheten sträckte ut sig som ett tunt gummiband han kunde kontrollera precis som han ville.

Bella märkte då mannen försvann, nej. Han blev osynlig. Hon skulle fått veta det under hennes korta tid i hans huvud. Hon drog handen genom håret. Hon slöt ögonen och koncentrerade sig. Hon öppnade ögonen igen och drog handen framför ansiktet. Hon kunde bli osynlig. En suck av lättnad kom från henne. Hon gjorde något hon kände för.
Osynlig som hon var så lät hon sin hand sjunka ned i wn persons ficka, som stod bredvid henne. Hon lade plånboken i sin egna trasiga ficka.