Rolla. Nu. Spenc. >:3

Plötsligt höjde jag huvudet och torkade mig runt munnen. Jag tittade ned på platsen som mitt byte legat på. Nu var det i min mage. "Hoppsan...", utbrast jag och reste mig. Nåväl, då tar jag en till. Jag vände mig om och såg efter fler får, men alla hade försvunnit. Förmodligen hade de flytt så fort jag skjöt sönder deras stängsel. Borde ha tänkt på det. Jag ryckte på mina pansarbeklädda skuldror och satte mig tungt i gräset medan jag funderade på vad jag skulle göra härnäst.

Jag stannade och såg bort mot draken samtidigt som jag försökte återfå min andan.
Den verkade bara sitta där, kanske inte såg krigarna som närmade sig den. Jag var egentligen inte mycket till nytta här, min magi kunde inte skada om man inte kom i närstrid - något som var mycket svårt med drakar.
"Shina, vad gör du här?" ropade Miranda bakom mig och hann ikapp mig, "Du har inte mycket att slåss med", sa hon ärligt, och jag visste att hon hade rätt.
"Jag kan...", började jag, men Miranda verkade inte lyssna längre.

Mina ögon smalnade när jag hörde rösterna bakom mig.
Utan att de märkte något drog jag upp läpparna och laddade för ett eldklot innan jag insåg att jag bara hade ätit en handfull kol innan jag flög.
Det räcker bara för en eldkula. Plötsligt blev jag rädd att jag inte skulle klara av alla angriparna. Sakta, för att de inte skulle upptäcka det lyfte jag vingarna och gjorde mig redo till att fly.

"Håll dig ur vägen bara!" var det sista hon sa innan hon rusade fram med pilbågen spänd. Jag kände att jag blev sur på henne. Hon var ett år yngre än mig och ändå fick hon göra som hon ville.
Plötsligt upptäckte jag, och de flesta andra - som börjat attackera lite smått - att draken skulle fly.
Jag tänkte snabbt, vad skulle jag göra?

Kvickt, kvickt tog jag sats med bakbenen och skjöt ut från marken, upp i luften.
Där fick ni allt dumhuvuden, tänke jag segervisst och började lyfta högre och högre, dock inte så snabbt eftersom min mage var nedtyngd av köttet.

Miranda sköt iväg sin andra pil då den första missat. Hur det gick med den såg jag inte, eftersom jag hade valt att springa åt andra hållet, hem igen.
'Du är inte klok', tänkte jag om och om igen för mig själv då idéen jag hade i huvudet dykt upp. Men jag ville så gärna! Och därför kunde jag inte hindras.
Jag kastade mig in genom dörren - huset stod tomt - och roffade åt mig alla nödvändiga saker jag kom åt. Mat, en liten sovsäck-aktig sak, örter och andra magiska saker. Men det skulle fortfarande vara lätt att bära.

Ett plågat skrik lämnade min mun när pilen borrade sig in i min ljumske, ett av de få ställen där mitt skinn inte var så tjockt. Den plötsliga smärtan hade stoppat mig för en sekund, men nu var jag fast besluten om att komma hem.
Och det fort! Med en tass ovanför pilen och såret för att stoppa blodet flaxade jag frenetiskt med vingarna och flög mot skogsområdet. Nu hade jag inte tid att segla, det här var en språngmarsch utan språng.
Om jag inte tog mig till grottan snart var jag rädd att jag skulle svimma av blodförlust.

(Jag vet inte varför, men brevet, trollstaven och ögat blir inte i färg när det händer något. o.o)

Då jag kände att packningen var hyfsat tung, skyndade jag ut genom dörren och bort mot hästarnas stall. Jag kollade noga så att herren över hästarna inte såg mig, och sedan gick jag in till Grantus. Sadlade honom, krokade fast väskan och ledde ut honom ur stallet. Jag satte foten i bygeln och svingade mig upp på hästryggen. Sedan satte jag fart i full galopp, ut ur staden.

(Skumt. :l )

Mitt hjärta bultade i öronen på mig och jag var tvungen att regelbundet skaka på huvudet för att inte somna och störta ner från himlen.
Mina vingar hade nog aldrig varit så tunga och det kändes som om jag satt fyr på mig själv runt såret. Precis bortom trädtopparna skymtade jag min grotta och tackade alla högre makter för det. När min högra vinge nästan bröt av en trädgren vaknade jag till igen och rätade upp mig själv. Jag hade tappat mycket höjd, men jag var tillräckligt nära grottans mynning för att höra hur fladdermössen snarkade där inne.
Långsamt kände jag hur orken tog slut. Jag tog ett sista ansträngt vingtag och störtade.

(Nu så! )

Grantus var en kraftig hingst klädd i en gyllene, nästan lite guldblond, päls. Hans hovar dundrade över marken och tillsammans for vi fram mellan träden. Jag behövde inte hålla så mycket koll på vägen, vilket var tur, eftersom jag sökte efter draken. Jag hade sett skymten av den då och då, men oftast var trädtopparna i vägen och jag hade tappat den ur sikte. Det verkade lite som om den var skadad, eftersom den flugit ganska lågt och kanske flaxade lite ostadigt.
Plötsligt frustade Grantus oroligt och saktade drastiskt på farten. Jag undrade varför och såg hastigt ner på marken. Fick mig en rejäl chock.