Striden om Friedewi. (Roll för alla)

Är det okej om vi börjar så smått nu?

[Ja, tänkte det. De andra får hoppa in senare.
Cara Riddle: Ohh, nymph dem är awesome. ]

Alduya vandrade mellan tälten. Soldaterna befann sig överallt. Några slipade sina svärd medan andra tränade med dem. De fanns dem som lagade mat och det fanns dem som åt. Alla hade sina sysslor medan Alduya gjorde som hon ville. Hon gillade den tanken, det fanns ingen som gav henne order och speciellt inte en man. Det som behagade henne eller gynnade henne var det som hon valde att göra. Hon kände männens blickar och även om hon tyckte det manliga könet enbart bestod av ryggradslösa avskum så gillade hon dem. Leende gick hon vidare genom tälten dit hon var kallad.
”Alduya”, sade en man kanske i 40 års ålder och bugade sitt huvud för att visa sin respekt.
Hon såg i hans ansikte att det smärtade hans heder att göra det men han gjorde det för att han visste att det var vad hon förväntade ifall de ville ha henne på sin sida.
”Du, fyra av mina bästa spanare och Sir, David lämnar lägret i kväll. Ert uppdrag är att…”
”Jag vet, jag vet. Se om vi hittar något av intresse, några monster att döda”, avbröt hon honom med en uttråkad röst.
Hur många gånger hade hon inte hört det nu? Hela lägret viskade om det. Alduya visste precis vilka män som skulle följa dem. Hur de skulle vinna något krig med enbart män var ett mysterium, hon hade mycket hellre kämpat vid sina systrars sida men nu var det som det var.
”Sir, David är din överbefälhavare. Du lyder hans order”, sade den äldre mannen och försökte låta bestämd.
Alduya kollade på pojken som inte var mer än ett barn, vad kunde han veta om att ge order? Troligtvis hade han enbart lytt dem förut.
”Ja, ja”, sade Alduya men aldrig i livet hon tänkte lyda hans order.
Hon lämnade dem utan ett ord. Vi får väl se, tänkte hon i sitt stilla sinne. Hon skulle allt visa barnet vem det var som bestämde. Ett leende lekte på hennes läppar.

Susi kastade den fulla påsen över axeln och torkade dolken mot mossan för att få bort det sakta stelnande blodet. Hon tittade ner i påsen och konstaterade nöjt att alla byten såg bra ut. Tre ekorrar, en hare och två vilda kaniner. Det räcker länge för en ensam tjej. Hon log och började gå vidare genom skogen medan hon inspekterade ett sår på överarmen. Hon fick det när hon slogs om ett älgkadaver mot en järv som rev henne. Men när järven erkände sig besegrade var kadavret ändå för ruttet för att gå att äta. Det fula bandaget som hon gjort hjälpte inte så mycket och kliade. Susi grymtade och grimaserade när hon grävde med naglarna över såret. Plötsligt höjde hon huvudet om lyssnade. Röster och vapenskrammel. Inte bra. Hon drar snabbt sin dolk och smyger sig fram i undervegationen. Susi kiker upp från buskarna och tittar på männen som gick omkring i lägret. Hon rynkar pannan när hon ser att det bara finns en kvinnlig varelse.

(Haha ja visst är dem ^^)

Kali tittade på huvudet som flöt framför henne i vattnet. Det var en mans huvud, hon hade kapat av det vid halsen. Vart kroppen var visste hon inte. Den intresserade henne inte. Men hon älskade att stirra in i de dödas ögon. Hon lekte med fingrarna vid vattenytan. Kali hade valt att lägga sig i gräset vid dammen. Hon ville inte blöta ner kläderna. Att torka dem var ingen konst för dem men hon älskade att känna känslan inom sig, en känsla som drog henne ner i vattnet. Att motstå den fick henne att rysa av välbehag. Hon ville se hur länge hon kunde vara nära vattnet utan att gå i det. Huvudet guppade rytmiskt upp och ner och hon smekte det över håret. Den man som hade kommit nära hennes vatten hade ångrat det. Han var inte den första som ångrat det. Kali stelnade till när hon hörde en gren knäckas i skogen. Hon sjunk utan att tvekan ner i vattnet. Hon tog med sig svärdet som var tillverkat för att klara av vattnet. Hon sjunk ner under vattnet och väntade försiktigt på att den som gjort ljudet skulle stiga förbi, eller göra misstaget att komma nära vattnet.

Alduya visste vem läger de var i tillhörde. Hon hade sett, hört och luktat det rödhåriga flickebarnet även om männen ännu inte hade det och hon var helt säker på att flickan hade sett dem. Det intresserade henne hur Sir, David skulle hantera situationen. Förhoppningsvis skulle flickan skära halsen av honom. Den tanken fick henne att le ännu mera. Fast Alduya kunde känna lukten av något annat på henne också, vad kunde hon inte säga, något djuraktigt men också mänskligt. Det spelade ingen roll.
”Det är ju tydligt att vi har vandrat in i ett stort fiende läger”, sade hon sarkastiskt.
Sir, David gav henne en hård blick men hon bara log emot honom. Hon längtade till stunden då hon skulle leka med honom, göra honom till hennes slav som lydde hennes minsta vink. Det var den enda tanken som fick henne att inte skära hans hals, där och då. Om Sir, David hade haft något innanför pannbenet hade han inte gått in i lägret. De hade rapporterat, det var det som spanare gjorde och hon hade informerat honom om det men tydligen ville han inte lyssna. Alduya stannade kvar i utkanten av lägret och väntade nyfiket på vad flickan skulle göra.

(Försent att vara med? C: )

[Det är bara att hoppa in. Skriv mallen först. The more the merrier. ]

Susi tvekade. Hon borde bara ge sig av nu. Vända om och aldrig komma tillbaka. Men det var något med kvinnan som höll henne kvar. Susi hukade sig ner och spanade på männen på jakt efter ledaren. Mannen bredvid kvinnan verkade viktig, med tanke på kläderna, men han såg inte ut att vara tillräckligt gammal för att kunna leda alla de här männen. Hon lade sig platt på mage och började krypa närmare för att kunna höra vad som sades.

Förlåt att jag avbryter rollspelet. Jag har aldrig gjort det här förut. altså mall, ska jag skriva den här? Är det vad min figur ska göra och sådana saker?

Kali tittade upp under ytan och såg när en man kom nära hennes dam. Han tittade ner i vattnet men såg henne inte. Han böjde sig ner för att dricka och hon tog tag i hans hand. Mannen spärrade upp ögonen, men han var redan för sent ute, han var redan hennes. Hon drog ner honom i vattnet. Mannen kämpade emot men hon drog ner honom djupare i vattnet. De hamnade på botten och hon satte sig gränsle över honom och skrattade mjukt. Hon såg paniken i mannens ögon och log bredare. Hon drog en lång nagel över hans bröst och såg när blodet spirade fram och hon kysste honom. Hon såg ut andan ur honom och log när han mannen låg livlös på botten. Kali hade segrat, men hon var i vattnet det var hennes värld.