Hungerspelen PRS

Japp, så kan vi göra

----------------------------

Fåglarnas kvittrande hörs på långt avstånd då jag öppnar mina ögon. Det första jag kommer att tänka på är det där fruktansvärda, det som återkommer år efter år. Bara tanken av det får mig att rysa av både nervositet och hat mot regimen. Slåttern. Vad har vi gjort mot dem? Vi har lärt oss vår läxa nu, efter 35 år. Vi lever i skräck som det är, regimen behöver inte påminna oss ytterligare!
Jag drar av min fjäderlätta filt från min kropp. Jag vågar knappt se ner på mina ben då de är fulla av gamla otäcka sår och ärr. Jag slår bort mina tankar från huvudet, det behöver jag inte tänka på nu.
Med ett tryck i magen av svält går jag fram till mina kläder och tar fram en sliten och ful tröja med ett par revor i och ett par pösiga men okej byxor. Jag vill inte ta mina finare kläder redan nu då dem med stor säkerhet kommer att smutsas ner innan slåttern i eftermiddag.
Med lätta steg på mina nakna tår skuttar jag ut till köket där endast min mamma sitter. Jag gillar att studera henne när hon äter, hon ser så fundersam ut då. Jag har frågat henne flera gånger vad hon tänker på men hon har glidit undan med något i stil med "Vad vi ska äta idag" eller "jobbet" men jag vet att det är något annat än det. Hon säger god morgon och räcker över en stor men övermogen frukt till mig som jag hugger in i. Jag har nog aldrig varit så hungrig som jag är idag!

--------------------------------------------------

JAg vet, den blev jättekonstig... Men men, får aldrig till riktigt bra texter.

Jag slår panikslaget upp ögonen, Slåtterdag, kan samma öde vänta mig som min bror??, för att få den mat vi behöver har jag mer än 50 lappar med mitt namn på.drömmen jag haft, det var som en sammanfattning hur allt kan gå idag, och den närmsta tiden, jag såg mig själv gå upp på scenen, åka tåget till huvudstaden, misslyckas i triumfvagnen, misslyckas på intervjun, kastas upp i ett landskap utan det som jag behöver för att överleva: Vegetation, en kniv kommer farande mot mig en nanosekund efter att gongen ljuder, jag faller död ner på marken, inom en vecka kan detta kanske vara sant.
Jag stiger skakande och kallsvettig upp ur sägnen i mitt lilla sovrum, jag går in i köket där en balja med ljummet vatten väntar för att tvätta mig. Efter badet så sätter jag mig vid furubordet och hugger in på några grönsaker, jag sitter tyst hela måltiden,'tänker på vad som skulle kunna hända på slåttern i eftermiddag, jag tänker på vad jag ska göra idag, min kanske sista dag i distrikt 11. Jag tackar för maten tar på mig mina kängor och går ut ur vårat lilla hus och tar ett djupt andetag av morgonlufter och känner morgonbrisen smeka mitt ansikte
" Det kommer gå bra" intalar jag mig själv utan att för en sekund tro på det

Jag ska just till att trä på mig ett par beigea skor som min mamma tar tag om min axel. "Du kommer att klara dig fint idag, vet du" säger hon lugnande. Jag skakar lätt på huvudet utan att höja blicken. Hur skulle jag kunna klara mig? Visst, jag hade bara mitt namn på 12 lotter men det var nog för att jag skulle kunna bli dragen.
Ett år var det en kille från vårat distrikt. För att vara från distrikt 11 så hade han faktiskt oddsen på sin sida, han behövde aldrig skrivas upp för tesseras då han kom från den något rikare delen. Även om han bara hade sitt namn på 2 lotter då han var 13 år drogs hans namn. Han var både muskulös och smart och skulle säkert ha klarat sig bra i spelen om det inte hade varit för att hans handledare var så dum så att hon dödade honom. Eller det var inte just att hon dödade honom, hon var bara ett bidragande moment i det.
"Hejdå" säger jag och ger mamma ett leende. "Vi ses snart." Dörren slår igen med en smäll bakom mig då jag går ut och känner att det var märkbart kallare än vad jag hade trott.

Jag gick längst distrikt 11:as gator, min första anhalt är skogen, gatorna är tomma, likaså de annars fulla trädgårdslanden, fruktträdgårdarna, och fälten, men eftersom det är slåtter så är det ledigt, vilket är ett av de ovanligaste saker som inträffar för medborgarna i Distrikt 11
Jag kommer ram till stängslet, som för det mesta är elektrifierade, och särskilt idag, för att ingen ska lyckas undkomma slåttern, och jag vet att det är för hård disciplin och vakter utspridda, men jag tänker inte heller rymma, men skogen är som mitt andra hem och min vän Rihm väntar där inne, och jag har ett knep, det finns en liten lucka, men om man i vanliga fall går in den vägen så får man med ens en dödlig stöt, men jag har en ört som jag förhindrar elektriciteten att fungera vid det hålet vilket skapar en litet kryp hål som jag tar mig igenom, och rusar nu mot skogen.

Lutad mot ett gammalt träd vid stängslet som hindrar oss distriktsbor från att smita ut till skogen och rymma ser jag en pojke med ett ganska alldagligt utseende men som jag ändå inte känner igen. Jag ser honom krypa genom ett hål i stängslet och springa in i skogen med vana steg. Han har nog sprungit i skogen många gånger förut.
"Hej! Du vet att du kommer att bli straffad om du blir upptäckt, va?" ropar jag med överlägsen röst. Den chockerar mig lite då jag inte känner igen rösten, måste bero på att jag nyss har vaknat. Jag reser mig upp och borstar av min rygg i väntan på att pojken ska vända sig om.

Flickas överlägsna röst nådde snabbt mina öron, vände mig om och såg henne stå där, jag känner inte igen henne
" Jag har gjort detta åtskilliga gånger" säger jag och pekar på örterna, och jag ska ut och plocka inte örter med en vän, inte smita från distriktet, har varit ute i skogen på slåtterdagen förut, förstår du" säger jag " såå, vad gör du här du" säger jag smått irriterat eftersom Rhim antagligen börjar bli smått otålig

Jag himlar med ögonen för att visa mitt odelade intresse för vad han gör ute i skogen. Vad bryr jag mig om det? När han sedan frågar mig om vad jag gör här sänker jag mitt huvud lite men fortfarande med ögonen på honom och säger "Det du." Jag vänder på klacken och försvinner springandes på tårna bort från pojken och skogen.

Jag vänder på klacken och springer in i skogen, vid den vanliga lilla floden, så väntar Rihm på mig
" Varför dröjde det så?" Frågade han intresserat
Jag berättar om flickan som ifrågasatte mitt besök i skogen och lade sin näsa i blöt, jag kände nu direkt att jag inte gillar henne
Rihm himlar lätt med ögonen " Känner henne, det är min systers kompis, tänka sig, hennes vänner gillar inte skogen har jag för mig, undrar vad hon gjorde" sa han
" Mm.. Det kan man ju undra" sa jag
" Kom" sa han och började gå mot kullen som var våran favorit plats i värden egentligen, man kunde skymta distrikt 11 om man kollade åt vänster, men utsikten rakt fram var över vildmarken, " då började det då" tänkte jag " min och Rihms årkiga diskussion om Slåttern och spelen, som detta år kände mycket plågsammare än vanligt"

Jag låter vinden styra åt vilket håll jag ska gå åt då jag inte riktigt vet det själv. I vanliga fall skulle gatorna vara fulla med folk som går till fruktträdgårdarna vid denna tidpunkt men eftersom det är slåtter idag har de flesta tagit tillfället i akt att sova ut. Men inte jag. Jag hatar att sova länge då det sätter mitt välmående i obalans, jag har särskilda tider då jag vaknar och somnar.
Tillslut leder vinden mig till ett välbekant hus. Troligen det högsta i Distrikt 11. Jag har kommit fram till Rättens hus och mitt svaga leende dör bort. Det påminner mig för mycket om Hungerspelen och slåttern. Jag skyndar mig till det enda stället där jag vet att jag kan bli fri från tankarna av Hungerspelen; en öde lada några kilometer bort från mitt hus som vi i distriktet brukar bevara frukt och örter om vi har fått överskott något år men det var många år sedan nu och ingen besöker den längre.

" Såå hur många lotter har du i år" undrade Rihm oroligt
" 54 stycken", svarade jag " Oddsen är ju inte på min sida direkt"
Eftersom mitt antar lotter är rekordhögt så säger vi inget, vi sitter tysta i en kvart, sen upptäcker vi att slåttern börjar om 2 timmar
"Vi ses vid slåttern då" säger Rihm och klappar mig på axeln sen så går vi skilda vägar hemåt