~De fyra kungadömena~

Tack men nej tack (förretsen ville jag vara prinsessa XD) Tror inte jag har tid..

Jag vill vara med, mall kommer senare.

Om ingen vill bo i Morteii så kan jag ta bort det kungadömet...

även om ingen bor där kan det väl vara kvar? O.o

Ja, men ta bort den från mallen, så ingen kan bo där. Då går det fortare att fylla de två som är kvar.

Aha, jag är lite trög tänk idag.

[Det gör inget. Det är jag med... ]

[Börjar lite *host* smått efter godkännande av 5_lollipop_5 ]

Amaya gick längst landsvägen på väg emot staden. Efter sig drog hon den lilla men tunga skrindan vars trähjul hela tiden sjönk ned i leran. Hon svor tyst inom sig så ingen skulle höra och fortsatte. Det var fler än hon som försökte köra med sina kärror och varor till staden fast de flesta hade en åsna, mula eller ponny som drog deras vagnar. Amaya kocentrerade sig på att försöka komma fram så fort som möjligt, hon var redan försenad. Erza hade redan tagit sig in till staden tidigt på morgonen men bett Amaya att mjölka geten och ta hand om hönsen innan hon gick. Självklart hade Amaya gjort som hon blev tillbad och så hade hon packat ned de smörjor och örter som skulle delas ut hos folket. Amaya var väldigt stolt över att sina kunskaper som hon fått under åren, hon kunde nästan lika mycket som Erza själv om än inte riktigt.
Amaya var så nära att hon kunde se den enorma stadsporten. Bakom tinnarna på muren kunde hon skymta vakterna.
”Hej Amaya”, hörde Amaya en av vakterna vid porten som kontrollerade de med vagnarna säga.
Hon log stort emot honom. Hans namn var Henry och den enda av vakterna Amaya gillade.
”Har du tagit med dig något olagligt i din lilla skrinda idag?” frågade han med låtsas arg röst.
Amaya fnissade lite åt hans ansiktsuttryck som om hon vore en liten flicka. Hon drog lite i klänningen och lät honom söka igenom hennes skrinda som om hon skulle kunna hindra honom. Vakternas vapen skrämde henne, de flesta av de stora männen skrämde henne.
”Här”, sade hon då han var klar och räckte fram en av smörjorna. ”Smörj den över hans sår varje morgon och kväll.”
Amaya och Erza hade bara några dagar tidigare varit och sett till Henrys äldsta son som blivit piskad efter han sagt emot sin överordnad vilket var ett gravt brott.
Henry log stort emot henne, tackade och tryckte ned några kopparslantar i handen på henne. Amaya fortsatte men stelnade till då hon kände hur en stark hand greppade tag i henne precis då hon kommit innanför porten. Hon visste vem det var utan att hon se honom. Hans starka armar vände på henne och pressade henne lätt emot honom. Stanken som han utsöndrade var fruktanssvärd, de små ettriga ögonen kollade girigt på henne.
”Släpp mig”, sade hon med en darrande röst men han flinade bara stort emot henne.
”Du är din mor upp i dagen”, sade han och hon kunde känna hans andedräkt på sin hals.

Vänta, finns det någon slav plats kvar? o.o

[Ja. Men ta rolldiskusionerna med en uggla till mig! ]

Melonie duckade för en fantasi-attack och attackerade själv övningsdockan med en snygg överskruv. Hon var inte lika duktig med svärd än hon var med båge, men hon dög. Egentligen fick hon inte träna strid för sin mor, drottningen, men hon var den ända tronarvingen från familjen Starck och hennes far ville hålla kvar sin släkt vid tronen. Hon skulle bli den första drottningen att regera över Erydia och därför tränades hon i strid, i hemlighet. Drottningen visste inget. Hon hörde en av barnjungfruarna komma gående över borggården och stoppade hastigt undan sitt svärd. Det var Johanna som kom, barnjungfrun som hade hjälpt Melonie att komma till världen och hade sett till henne sedan dess.
"Vad gör Ers majestät på riddargården, om jag får fråga?" frågade Johanna misstänksamt.
"Nej det får du inte." svarade Melonie muntert.
Johanna såg ut som ett stort frågetecken och Melonie fortsatte.
"Nej, du får inte fråga det. Du sa ju om jag får fråga..." hon fnissade och började gå över borggården.
"Din mor väntar dig för morgon te." fortsatte Johanna.
"Säg till min mor att hon får vänta lite till." svarade Melonie och gick bort till stallet.
Hon valde sin favorit, Mozart, och stallpojken hjälpte henne upp i sadeln.
"Du vet att det är opassande för en ung dam att rida i mansadel..." började Johanna, men gav upp när hon såg Melonie rida ut genom porten och ut på Stora torget.